Sjukhus och skivade gurkor

image

Jag och sonen satt i bilen och pratade om sjukhus.  Han om hur han avskyr doften.  Hur obehagliga han tycker de ödsliga korridorerna är. Hur allvarliga och dystra han upplever läkarna där de kommer emot en svängandes med sina vita rockar.

Jag tänkte på samma sak häromkvällen när vi hälsade på på sjukhuset.  Men jag sög istället in den – stämningen. Det var kväll.  Sköterskorna satt i kafferummet och skrattade. Ljudet av slamrande matkärror.  Doften av smörgås i långa rader,  skivade gurkor.  Och framförallt, lugnet som råder på avdelningen när det är kväll. 

image

I korridoren satt ett äldre par och vänslades. De såg så lyckliga ut trots att den ena bar sjukhuskläder. De satt länge, länge kvar och pratade – ännu när jag flydde ut ur det minimala rummet med en högljudd Signe.

De kommer ibland de där stunderna när jag kan känna saknad efter sjukhuset, speciellt när jag påminns om vissa stämningar och dofter. För livet på sjukhuset är så annorlunda.  Ena stunden kan det vara lugnet självt,  för att i nästa stund förvandlas till något väldigt intensivt och det blir så bråttom att man inte ens vet om man kommer att hinna hem till natten.

I korridoren sprang också en ung man på mig. Han berättade att hans farfar blivit sjuk. Han såg så allvarlig ut.  Hoppas verkligen det redde upp sig.  Farfäder har nog så viktiga uppgifter att fylla  trots att barnbarnen växer till sig och förvandlas till unga, ståtliga män. Jag har aldrig hört att man kan bli för gammal för att inte behöva sin farfar. Farfar är ju liksom berggrunden i livet .

Tillbaka till våra funderingar kring sjukhus. Jag förstår sonen och hans antipati.  Det är bara så konstigt hur man lägger märke till så olika detaljer.  Som jag och mina gurkor.  Det tyckte sonen också. 🙂

Lite värme i snöovädret

IMG_20150324_132453

Våren tog ett steg tillbaka.  Så även jag.  Dystert stirrar jag ut genom fönstret på snön som vräker ner.

Men lite varmare i hjärtat blev jag i varje fall i morse när jag läste i morgontidningen att man kan donera mammalådan till andra kvinnor i Tanzania.  Kvinnorna i Tanzania får lådan i utbyte mot att de låter Hiv-testa sig istället för att gå till medicinmannen vars  vårdmetoder inte alltid är de mest trygga.

Vi kommer också att ge bort vår moderskapsförpackning i sinom tid .  Som bäst ligger den uppe på skåpet i hallen och väntar tålmodigt på att Signe ska växa till sig så att den kan få tillbaka sitt innehåll.  Vår låda kommer troligtvis att resa till Estland med svärmor. Det hade vi bestämt redan när Signe kom till världen.  Vill säga,  om svärmor ännu i det skedet åker med hjälpsändningar till grannlandet.

Men du,  om du vill ge bort din låda och inte har läst dagens Öt,  gå då och kika på www.aidiltatoiselle.fi så kanske du där kan hitta svaren på frågorna du har.

(Bilden ovan är dagens hemuppgift i Photoshop. Suck och stön. Arbetsamt som tusan,  men det blir ”häftigt ” om man bara tar sig tid och inte ger sig genast…  Bilden är från ifjol när Ellen och jag hade sovit en natt på sjukhus efter att hon brutit armen och måste bli sövd för reponering.  Kammen – ja,  den hade vi allt glömt hemma. 😊)

Plötsligt händer det

IMG_20141024_160237

Plötsligt händer det.  Så heter det ju i reklamen. I vårt fall innebar det att två ögon öppnades. Två ögon som nere från sängbottnen förundrat tittade upp på oss. Såg ut att fundera:

– Vad är det mamma? Jag sov ju bara en liten stund…

För på onsdagkväll orkade Signe för första gången, under något som kändes som evighet, vara vaken och umgås en längre stund med oss.

Vill bara därför berätta att nu är vi hemma. Vi kom igår och så här långt känns allt ok. En lite annorlunda babytid är vad som väntar oss nu.  Lite bökigt är det för än har vi inte hittat in i rytmen. Eller som en sköterska sa:

– Det kommer att dröja ett tag innan du och Signe hittar tillbaka till varandra.

Hon sa också att hon var övertygad om att vi skulle hitta varandra till slut.  Hennes beskrivning är träffande: Det känns verkligen som om jag och Signe satt oss på varsitt tåg på väg åt helt olika håll.

Lite synd är det med amningen,  men jag har tagit upp kampen mot Nestlé utrustad till tänderna med mjölkpump och allt. Mjölkpump = förnedringens förnedring… Signes systrar tar det som något naturligt, men tonåringens förskräckelse gick inte att undgå:

– Inte tänker du väl använda den där när vi åker och hälsar på hos någon…

För tillfället är det mat var tredje timme som gäller.  Även om natten – fast då är det ok med var fjärde timme… Min sömnskuld börjar vid det här laget därför vara ganska stor… För jag kan inte somna om när jag varit uppe och värmt flaskan. Istället ligger jag där och vrider och vänder på mig i väntan på att ytterligare fyra timmar ska passera…

Även Jörri insåg att det kommer att bli svårigheter med att klara vardagen. Han beslöt sig därför att fortsätta vara pappaledig ytterligare en vecka. Skönt.  Förhoppningsvis hinner allting klarna under den tiden.

I’m a Barbie-girl

20141022_080858

Mitt i all bedrövelse kan jag inte annat än le åt Jörri som varit hemma och packat ihop lite toalettgrejor åt mig.

Barbie? Öh – jag funderar om toalettväskan verkligen ger rätt bild av mig själv? Vågar jag låta den stå framme så att personalen får syn på den? För jag är nästan lite rädd att väskan väcker funderingar:  om jag verkligen är vuxen, seriös, vid mina sinnens fulla bruk?

Eller kanske det är just det jag behöver just nu. Lite positivitet. Barnslighet. Barbiefägring. Glamour. Rysch och pysch.

Tack Jörri. Om du står ut med mig så står jag mer än gärna ut med dig. ♡

Var försiktig med vad du önskar

I måndags skrev jag att ”om inte livet snart håller paus…” . Knappt hade jag hunnit sända ut orden i etern innan livet liksom kollapsade och frossan drog fram i min kropp. I ett huj visade termometern 38,6 för ännu kliva upp till höjden 39.

På samma gång blev Signe som förbytt.  Hon skrek och skrek och ville inte äta. Behöver jag säga mer än att det var kaos i svalungeboet?

Som tur hade Signe en extra kontroll till sjukhuset igår och vi berättade hur vi hade det. Hennes matvägran syntes också i hennes viktkurva som pekade neråt.

Så här sitter vi nu på barnavdelningen. Eller jag sitter och Signe sussar sött, fullproppad med mjölk, i sin säng. För nu äter hon. Eller sväljer lydigt den mjölk dom trottar ner i hennes mun. Men hon sover sig genom måltiderna och sväljer – förutom imorse när hon äntligen orkade vara vaken.

Själv hade jag ännu i natt feber. Vad den beror på är det ingen som vet. Mjölk?

Igår måste jag erkänna att jag inte var direkt munterheten själv. Men säg den mamma som njuter av att se sin fyra dagar gamla baby stickas med nålar (alla blodprov var som tur ok!) och sedan pressas proppfull med mjölk.

20141022_102057

Och när man sedan blir placerad framför en tingest som ser ut att ha blivit hämtad direkt från en skräckfilm, för att inte tala om andra världskriget, då sjunker modet ännu ytterligare.  Men den där apparaten rör inte mina ädla ägodelar någon mer gång kan jag berätta – den bits! I varje fall om ser hur mitt vänstra bröst ser ut nu efteråt… Jag håller mig till mekaniska grejer som jag själv kan reglera…

Trots att jag själv jobbat inom vården uophörs jag aldrig förvånas över alla dessa vårdarpersonligheter. Vissa verkar att ha kopplat roboten på, medan andra sköter vår flicka som om hon var deras eget barn.  Behöver jag säga att jag älskar de sistnämnda? Även om jag inte klandrar de känslokalla. Alla har vi våra sätt att hantera/bearbeta upplevelserna i jobbet. Men för en nybliven mamma känns det tryggt när hon ser att det är vårdaren med hjärtat på utsidan som kliver in i rummet och inte hon som ”bara gör sitt jobb”. För när typer av den sistmämnda sorten kliver in, tvingas svakungemamman ibland svälja morret som hotar stiga upp i halsen… Tack och förlåt säger jag bara.

Slutet gott, allting gott

Bild

Igår rök gipset. Telefonen ringde redan tidigt på morgonen:

– Kan ni komma lite tidigare så tar vi bort gipset innan röntgen?

– Ja tack gärna!  För vad annat kan man säga? Det var ju detta vi väntat på så länge.

Väl framme och efter en stunds lirkande och klippande fick han, gipsmästaren, till slut bort gipset. Det var en förundrad Ellen som fick tillbaka sin hand. Hon satt där och tittade på den och såg ut att fundera ifall den verkligen var hennes arm. Den var ju så mycket styvare och torrare i hyn än hon kom ihåg den.

Innan besöket hade jag förberett mig mentalt på att vi ett tag framöver skulle komma att bli stamgäster hos fysioterapeuten. Men icke sa nicke. Inte i nuläget i varje fall. Barn lär ha en tendens att ta i bruk sina brutna lemmar på ett helt annat sätt än vad vuxna gör. Och det har vi kunnat konstatera själva på den här korta tiden. Igår på förmiddagen gick Ellen ännu och stödde handen mot kroppen,  men redan igår på kvällen kunde hon sträcka den rakt ut. Hon har ju trots allt haft armen gipsad i vinkel i fem veckor så inte undra på om det kan kännas obehagligt att sträcka ut armen. Idag  har hon till och med klätt på sig själv och använder även handen aktivt i allt hon gör.

Jag har alltid varit förundrad av kroppens läkningsförmåga och igår blev jag ännu mera fascinerad. Benpiporna i Ellens arm låg nämligen inte i jämn linje mot varandra utan ”nuddade” endast i varandra på ett litet område. Jag måste erkänna att jag var något skeptisk till det hela när jag såg röntgenbilderna första gången, men beslöt att tro läkarna när de sa att benpiporna hade tillräckligt med kontaktyta. Igår fick vi se de nyaste bilderna och på dem såg man tydligt hur benen ”skjutit skott” över brottstället för att överbrygga det. Mäktigt! Och då måste man ännu komma ihåg att det endast gått fem veckor sedan olyckan! Tala om att kroppen strävar efter friskhet!

För tillfället är benet mycket tjockare på brottstället, men läkaren menade att inom något år kommer man inte ens kunna se att där varit ett benbrott. Jag tycker att det är lite som trolleri, men med den skillnaden att  illusioner inte kommer  i närheten av de konster människokroppen kan bjuda på.

Strålande strålar

20140204_130150

Vågar du dig in i ett rum när det hänger en sådan skylt på dörren? Min hjärna har svårt att ta in hur det ens är möjligt att något som inte ens syns kan vara så farligt? Men jag lyder varningarna och det är med stor respekt jag kliver in på röntgenavdelningen.

Men visst känns det tokigt att ”gömma” sig i ett angränsande rum medan ens eget barn måste sitta kvar och ta emot strålarna. Men man har ju liksom inget val och det är bara att konstatera att det kommer att bli många bilder ännu innan detta äventyr är över. Dagens kontrollbesök på sjukhuset berättade ändå den goda nyheten att Ellens arm läker som den ska trots att den nu som då får sina smällar. Så sent som igår fick den ta emot en hård smäll när Ellen snavade i en matta… Som bonus fick hon en rejäl bula i pannan. Hon lever farligt vår tös, men till all lycka verkar hon ha någon som ser efter henne.

På sjukhuset träffade vi även en bekant som verkligen haft änglavakt. Hen hade fallit från tre meters höjd, men klarat sig undan med en bruten näsa. I såna stunder är små skavanker småpotatis när man vet att det kunde ha gått så mycket värre.