Hudproblem del två

image

Som ni kanske kommer ihåg började jag för en tid sedan äta svartvinbärskapslar i hopp om att få bättre hud, atopiker som jag är.  Någon effekt av kapslarna har jag inte sett.  Kanske för att jag aldrig kommer ihåg att ta dem… När det kliar som mest kommer jag ihåg,  men tyvärr inte däremellan…

Idag i affären hittade jag en intressant hylla. En hel hylla fylld av ekologiska hudvårdsprodukter. Nåja,  det finns en hel uppsjö av produkter man kan välja mellan,  men för egen del vet jag att det mesta klarar jag inte av att använda.  Men idag fastnade ögonen på raden av tvålar.  Det fanns hårtvålar, kroppstvålar, ansiktstvålar och salttvålar.  Jag har en salttvål sedan tidigare,  men den löddrar inte. Salttvålen de sålde i affären löddrar och innehåller alltså salt.  Naturligtvis måste jag köpa en sådan och testa.  Min hud älskade nämligen saltvattnet när vi var i Grekland och eksemen hade lugnat sig betydligt när vi kom hem.  På hudpolikliniken packade de också i tiderna in mig ett par gånger i  koksaltlösningspaket. Så nu har jag projekt nummer två vad gäller hud-/handvård på g.  Salt! Lovar också här återkomma om jag ser några resultat.

Hårtvålen blev jag också lite nyfiken på.  Jag har väldigt tjockt men torrt hår.  Som bäst använder jag ett jättedyrt schampo frissan rekommenderade. Visst,  i början kändes det bra, – men nu – äsch det är likadant.  Men hårtvål?  Månne det kunde vara någonting? Tvål på bit lär ju vara mycket skonsammare och framförallt mera ekologiskt än flytande tvål.  Känner mig smått inspirerad att testa…

Fortsättning följer…

Epilepsy Day

Idag är det internationella epilepsidagen.

Vad betyder den dagen för oss?  Ingenting särskilt egentligen – har i ärlighetens namn missat den under tidigare år.  I år blev det lite speciellt då Jörris historia blev en av de berättelser som lyftes fram under senaste vecka i Strasbourg.  Fast jag tycker att det är bra att man uppmärksammar dagen och fäster uppmärksamhet vid en sjukdom som inte syns på utsidan och som en tid till och med var väldigt tabubelagd.

Det senaste anfallet, den gången för åtta år sedan, är en alldeles bisarr historia och läkarna tvistar ännu idag om det var ett ”normalt” anfall eller helt enkelt stressutlöst. Vad som hände är en lång historia,  men kort kan jag säga att alltsammans orsakades av en knappnål i Linneas fot och en läkare som varken trodde på det eller att min avsvimmade man hade epilepsi.  Själv hade jag känslan av att jag befann mig mitt i en film – allting var så banalt och overkligt att jag hade stor lust att nypa mig själv och kolla om jag ändå inte drömde.  Jag blev väldigt arg också och läkaren vågade till slut inte annat än skriva ut en remiss till röntgen. Jag antar han blev rädd den morrande mamman/hustrun… Följande dag röntgades foten och nålen hittades och det blev operation på kvällen. Slutet gott,  allting gott, men jag glömmer det aldrig.  Fast i dag drar jag nog på smilbanden när jag tänker på det. Även Jörri.  🙂

Vill du läsa Jörris historia kan du göra det  här .

Till sist vill jag ännu säga att sjukdomen inte är någonting vi tänker på varje dag.  Visst,  den finns där som ett mörkt moln i bakgrunden och han äter sina mediciner. Men annars lever vi ett helt normalt liv. Enda skillnaden är att vaknätterna med barnen har fallit på min lott.  Ett regelbundet liv och tillräckligt med sömn är nämligen a och o för en person med epilepsi.Som tur har vi haft det ganska enkelt på sömnfronten – förutom Signe då som utmanar mig nu som då. Men vad gör väl det när hon är guld värd.  Sova hinner vi göra sen.  ❤

Postat med WordPress för Android

Maria Therese

Det blir inte alltid som man har tänkt sig.  Ett aktivt veckoslut förbyttes för min del i vågrätt läge.  Spysjuka. Jag säger bara fy bubblan. För att jag missade allt.  Men just då,  när jag mådde som mest illa, skulle jag inte ens ha brytt mig om så presidenten själv hade velat träffa mig. Det gick helt inte att stå upp. Så hur skulle man då kunna infinna sig på dop och konsert?

Idag är det bättre. Jag har ätit smörgås och druckit te. Och när jag orkar skriva inlägg så tyder det på att jag börjar bli frisk.  Men caféjobbet på konservatoriet fick Jörri ta hand om.  Han stack iväg med sin Hard Rock café skjorta på sig. För han fick ju bara in halva magen i den skjorta som det var tänkt att jag skulle använda.  😊

Och eftersom jag missade konserten igår, har jag idag istället lyssnat på Maria Therese på Youtube.  För den låten sjöng Kuffens kör igår. Fint namn det där  – Maria Therese. Vilken tur Signe att jag inte hört det namnet tidigare. Då kanske du rent av hade  blivit en Maria Therese istället .😊

20150419_115737

Signe var förundrad över sin mamma igår.  För att hon frivilligt låg till sängs hela dagen. Nu hoppas jag innerligt att hon inte också blir sjuk. Det är svårt att desinficera sig när man borde desinficera hela sig. Magsjuka kan vara nog så smittsamt.

Det är valdag idag.  Så bara jag får ordning på benen och krafterna ska jag stega mig dit. Än är det många timmar kvar tills de stänger valdörrarna. Men först ska jag ta en tupplur. Och dricka lite till.  För man vill ju inte förvandlas till ett russin. För jag är ju mjölkproducent också. Och Signe tycker inte om skruttiga russin.

Bilfeber

IMG_20150408_205143

Har min man.  En förödande sjukdom. Som gör honom både blind och döv. Sitter och räknar spargrisen om kvällarna. Måttar och dividerar. Suckar. Och konstaterar på morgonkvisten, nyter och klarsynt i tanken:

– Nej,  vi har inte råd…

Då kläcker frun ur sig, kliver fram som den osynliga riddaren ur garderoben (tänk vad lite sömn kan göra en kvinna förödande fördomsfri och positiv) och säger:

– Men banken har…

Genast är ljuset tillbaka i hans ögon.  Glansen. Jag kan riktigt se hur febern stiger igen.

Nåja. Han är ganska rolig när han är sjuk. Jörri alltså. Och jag håller med om att han borde få en ny bil.  En ändamålsenligare. Men trots att jag nu kärvänligt lovat att till och med följa med till banken så står jag stadigt med båda fötterna på marken.  Jag vet att bilen han drömmer om inte ens finns till ännu. För tillfället är den bara en glassig bild i en broschyr.  Men jag tycker man ska ha sina drömma. De kostar ingenting. Man ska fantisera.  Den dagen man slutar fantisera – då har man lite kvar att leva för.

Jörri – är det inte du som brukar säga att man skriva upp sina mål? Ta fram saxen ikväll,  klipp ut drömbilen och klistra in den i din kalender. Så får vi se vad som händer.

Och ni andra kan ju hålla utkik efter honom. Se hur det går. 😊 Om den blåa Ferrarin verkligen förbyts i en knallröd Lamborghini (där tog mitt förråd på lyxbilmärken slut). 😊

Förresten, den här ”bilen” –  alltså frun själv – har fått nya däck. Knallrosa.  Så nu ryker det om mig och ringarna på barnvagnen när vi drar iväg på promenad.  Vilken tur att även Jörri har bytt ut sina.  Jag menar,  så att han hinner med. Apostlahästar är nog så mycket viktigare än bilar.

Lite värme i snöovädret

IMG_20150324_132453

Våren tog ett steg tillbaka.  Så även jag.  Dystert stirrar jag ut genom fönstret på snön som vräker ner.

Men lite varmare i hjärtat blev jag i varje fall i morse när jag läste i morgontidningen att man kan donera mammalådan till andra kvinnor i Tanzania.  Kvinnorna i Tanzania får lådan i utbyte mot att de låter Hiv-testa sig istället för att gå till medicinmannen vars  vårdmetoder inte alltid är de mest trygga.

Vi kommer också att ge bort vår moderskapsförpackning i sinom tid .  Som bäst ligger den uppe på skåpet i hallen och väntar tålmodigt på att Signe ska växa till sig så att den kan få tillbaka sitt innehåll.  Vår låda kommer troligtvis att resa till Estland med svärmor. Det hade vi bestämt redan när Signe kom till världen.  Vill säga,  om svärmor ännu i det skedet åker med hjälpsändningar till grannlandet.

Men du,  om du vill ge bort din låda och inte har läst dagens Öt,  gå då och kika på www.aidiltatoiselle.fi så kanske du där kan hitta svaren på frågorna du har.

(Bilden ovan är dagens hemuppgift i Photoshop. Suck och stön. Arbetsamt som tusan,  men det blir ”häftigt ” om man bara tar sig tid och inte ger sig genast…  Bilden är från ifjol när Ellen och jag hade sovit en natt på sjukhus efter att hon brutit armen och måste bli sövd för reponering.  Kammen – ja,  den hade vi allt glömt hemma. 😊)

Mina händer

20150305_144033

Mina händer mår inte bra för tillfället. De är torra och ilsket röda och det är som om jag har tappat det yttersta och skyddande hornlagret. Huden svider och bränner.

Jag har alltid lidit av atopisk hud,  men problemen går i vågor.  Ibland är det bättre och ibland sämre.  Jag kommer ihåg när jag var liten och mamma och pappa lindade mina ben så att jag inte skulle komma åt att riva dem.  Då,  täckte eksemen, när det var som värst,  hela framsidan av benen – från tårna upp till knäna.

När jag blev äldre flyttade eksemen upp från fötterna till mina händer. Ibland är de borta för att plötsligt dyka upp igen.  Eksemen är konstiga. De kan vara borta ett halvt år för att dyka upp på exakt samma ställe där de var innan.  Huden kommer ihåg.  Länge.

Eksemen var också en orsak till att jag bytte bort sjukskötaryrket och började räkna pengar istället.  Jag insåg att det skulle komma en dag när händerna helt lade stopp för arbetet.  Ibland kan jag bli riktigt arg på min taskiga hud.  Att den hindrar mig från att göra vad jag vill.  Men å andra sidan låter jag den inte stoppa mig.  Många gånger är det min egen dumhet som gör att jag får lida efteråt när jag gör sådant händerna inte tycker om. Det heter att jag borde använda skyddshandskar lite flitigare,  men på den punkten är jag tyvärr lite lat…

Som bäst är händerna inne i en värre period.  Eller höger hand är.  Vänster hand är helt frisk.  Höger hand kliar som en tok och jag smörjer och smörjer,  men ingenting hjälper.  Jag var till apoteket och köpte en ny bassalva, men den fick jag lägga av med efter tre dagar. Ibland blir jag nämligen allergisk mot salvorna jag använder och måste hålla paus. Efter ett tag kan jag börja använda salvan igen.  Den här gången gick det alltså ovanligt snabbt. Irriterande. Och framförallt dyrt!

Ingen som inte haft eksem vet hur sjuka eksemen kan vara. Ibland önskar jag därför att människorna i min närhet ens noterade dem (utan att för den skull ställa till med en massa ståhej och voijande!) och erbjöd sig att ta hand om vissa saker i mitt ställe. Meeeen, sånt är önsketänkande.  Jag har ju alltid haft min dåliga hud så den är inget nytt under solen och följaktligen tror alla att jag klarar mig som vanligt trots att eksemen härjar. Dessutom får jag väl skylla mig själv när jag inte ber om hjälp. Men när Linnea häromdagen sa:

-Mamma, oj vad du har torra och spruckna händer.  Nu måste du fara och köpa ny salva!

Genast kändes det mycket bättre.  Tänk vad lite medkänsla kan göra att livet känns lättare att leva. Tack Linnea! ❤