Det heter vaaagel :)

image

Jo en vagel är vad jag har i ögat.  Konstaterade jag efter att ha googlat mig fram.  (vågar knappt erkänna att jag har ett förflutet på ögonpolikliniken…)

Ibland har man sina ljusa stunder.  Som när ordet ”naranappi” ploppar upp i hjärnan när man sitter och äter mat.  Det heter vagel – alltså en inflammation i en talgkörtel.

Så då visste vi det.  Lär bli att vänta ett tag på att det ska bli bra. Några veckor kan det i värsta fall ta innan den är helt borta och risken finns att det kommer nya.  Tack så väldans mycket för det Google!  Suck.  💔

Ingen botox eller ögonskugga här inte

image

–  Vad gör du?  Man tar inte selfie på det där viset,  sa sonen när han öppnade dörren till bilen och klev in.

Nej,  det här är ingen selfie.  Ingen näsborrestudie heller för den delen.  Jag behöver bara lite uppmärksamhet. Jag vill att någon ens tycker pyttelite synd om mig. För jag har ögoninflammation och det är jättejobbigt.  Som att ha fått en smocka rakt på ögat. Kan knappt blinka.

Det positiva i det här är att jag inte behöver någon botox – inga sprutor för att fylla ut rynkorna.  Ingen ögonskugga för den delen heller.  Jag tycker om rosa så det här är nästan rätt färg.  Men jag skulle verkligen inte ha tid för det här.  Jag har ett skrivuppdrag på g och på fredag är det Stafettkarneval. Familjen som inte alls är sportig av sig får för första gång gå på Stafettkarneval.  Jacob ska nämligen sjunga där på fredag.  Kanske vi rent av ses? Vill säga om ögonen fungerar på mig.

Förlåt alla känsliga läsare.  Man borde inte publicera sådana här dåliga inlägg, men jag kunde helt enkelt inte låta bli. Trots bedrövelsen med mitt öga är jag ganska glad ändå.  Levnadsglad.  Inga röda ögon brukar stoppa mig.  🙂

Sjukhus och skivade gurkor

image

Jag och sonen satt i bilen och pratade om sjukhus.  Han om hur han avskyr doften.  Hur obehagliga han tycker de ödsliga korridorerna är. Hur allvarliga och dystra han upplever läkarna där de kommer emot en svängandes med sina vita rockar.

Jag tänkte på samma sak häromkvällen när vi hälsade på på sjukhuset.  Men jag sög istället in den – stämningen. Det var kväll.  Sköterskorna satt i kafferummet och skrattade. Ljudet av slamrande matkärror.  Doften av smörgås i långa rader,  skivade gurkor.  Och framförallt, lugnet som råder på avdelningen när det är kväll. 

image

I korridoren satt ett äldre par och vänslades. De såg så lyckliga ut trots att den ena bar sjukhuskläder. De satt länge, länge kvar och pratade – ännu när jag flydde ut ur det minimala rummet med en högljudd Signe.

De kommer ibland de där stunderna när jag kan känna saknad efter sjukhuset, speciellt när jag påminns om vissa stämningar och dofter. För livet på sjukhuset är så annorlunda.  Ena stunden kan det vara lugnet självt,  för att i nästa stund förvandlas till något väldigt intensivt och det blir så bråttom att man inte ens vet om man kommer att hinna hem till natten.

I korridoren sprang också en ung man på mig. Han berättade att hans farfar blivit sjuk. Han såg så allvarlig ut.  Hoppas verkligen det redde upp sig.  Farfäder har nog så viktiga uppgifter att fylla  trots att barnbarnen växer till sig och förvandlas till unga, ståtliga män. Jag har aldrig hört att man kan bli för gammal för att inte behöva sin farfar. Farfar är ju liksom berggrunden i livet .

Tillbaka till våra funderingar kring sjukhus. Jag förstår sonen och hans antipati.  Det är bara så konstigt hur man lägger märke till så olika detaljer.  Som jag och mina gurkor.  Det tyckte sonen också. 🙂

Utvärtes och invärtes

image

Med nyklippt hår satt jag och väntade på dottern att hon  också skulle bli färdig där hon genomgick operation sommarfrisyr.  En massa kvinnor tittade in i salongen. Köpte hårvårdsprodukter för stooora och låååånga pengar.  Jag tittade ner på min fnasiga,  röda händer med kliande eksemfläckar här och var.  Huden har varit jättebesvärlig på sistone. Det går i vågor.  Ibland är det bra,  ibland mindre bra. Just nu är det dåligt.

Jag steg upp från min plats, vinkade till dottern att jag går en sväng via apoteket.  Jag insåg att det hade blivit dags att ta hand om de där två händerna jag har. De behövs till så mycket.  Fungerar inte att fortsätta ignorera dem.

Tio minuter senare kom jag ut med nya smörjor och en ask omegakapslar. Nu kör vi utvärtes och invärtes.  Fyra ( !! ) kapslar om dagen.  Ibland blir man smått desperat. Jag lovar att återkomma om jag ser några resultat.

Ett uppdrag för Lois Lane

image

Ni vet dagar när man inte känner sig helt hundra.  När illamåendet ligger på lur i svalget och magen är som en boll.  Lite så är det idag.  Försöker ignorera alltsammans, men det går inte riktigt bra. Har dessutom hört att magsjuka är i farten.  Brrrr.  Vill inte.  Och absolut inte idag.  Dagen är fylld med program.  På eftermiddagen väntar ett uppdrag för Lois Lane – ni vet Stålmannens flickvän. Hon som är reporter. Maken kallar mig för det när jag ryker ut på uppdrag.  😂

Och efter det borde jag infinna mig i Jeppis. För att inte tala om allt barnkuskande innan dess. Håhåjaja. 

Kastrullerna väntar också på korvsoppa. Middagen måste förberedas redan nu om den här dagen krokig ska bli.

Bäst att försöka svälja loskan i halsen, tejpa fast smilet i mungiporna och hacka den där knackkorven i rasande fart. Bästa stålmannen – jag skulle behöva dig idag!

Fin färg, sa Ellen

image

Nu är hon ihoplappad och klar.  Ett stort rosa bandage pryder ikväll hennes knä. Inne i paketet finns en blöt ”specialkompress” som förhoppningsvis ska suga ut all asfalt ur såret.

Det ser värre ut än det är.  Men tur i varje fall att vi åkte och visade upp det.  Vi skulle aldrig själva ha fått såret rengjort så bra som det blev/blir nu.

Och sköterskan var en livs levande ängel.  Man riktigt såg hur Ellen slappnade av.

– Fin färg,  sa Ellen.
– He va rama,  sa pappa.

Postat med WordPress för Android

En mammas liv i ett nötskal

image

Jag är nog kvar även om jag blev lite tyst.  Så mycket hände på en och samma gång att det helt enkelt inte fanns tid att skriva. 

Men nu är jag tillbaka.  Tror jag. Blev dessutom lite trubbel på vägen.  Ellen föll och slog sitt knä riktigt illa i helgen.  I brådskan med allt annat tog jag mig inte tid att titta ordentligt på ”sörjan”. Jag ser också så dåligt om jag inte sätter glasögonen på.  Lät istället maken plåstra och pyssla om.  Igår kväll skulle vi byta till de nyinköpta förbanden och med glasögon på näsan kunde jag konstatera :
– Aj!  Det där ser verkligen inte bra ut.
Så idag har jag bokat tid hos sjuksyster.  Behöver lite konsultation.  För såret är inte bara brett.  Det är djupt också.  Ni vet kombinationen asfalt och någon sten som riktigt karvat sig in… Inte undra på att hon nästan svimmade.

Det blir nog bra.  Vill bara att någon annan ska titta på det också.  Kanske det finns något mirakelmedel jag inte känner till.  För jag är inte utbildad till att sköta om sår.  Snarare söva och räcka kirurgen kniven.

Men ni vet den där känslan : ”Om jag bara hade gjort si och så.  Om jag bara tittat lite noggrannare lite tidigare.  Om jag bara… ” En mammas liv i ett nötskal. 

Det regnar lite idag.  Lilltösen sitter ändå i trädgården.  I väntan på solsken.

Postat med WordPress för Android