Det heter vaaagel :)

image

Jo en vagel är vad jag har i ögat.  Konstaterade jag efter att ha googlat mig fram.  (vågar knappt erkänna att jag har ett förflutet på ögonpolikliniken…)

Ibland har man sina ljusa stunder.  Som när ordet ”naranappi” ploppar upp i hjärnan när man sitter och äter mat.  Det heter vagel – alltså en inflammation i en talgkörtel.

Så då visste vi det.  Lär bli att vänta ett tag på att det ska bli bra. Några veckor kan det i värsta fall ta innan den är helt borta och risken finns att det kommer nya.  Tack så väldans mycket för det Google!  Suck.  💔

Ingen botox eller ögonskugga här inte

image

–  Vad gör du?  Man tar inte selfie på det där viset,  sa sonen när han öppnade dörren till bilen och klev in.

Nej,  det här är ingen selfie.  Ingen näsborrestudie heller för den delen.  Jag behöver bara lite uppmärksamhet. Jag vill att någon ens tycker pyttelite synd om mig. För jag har ögoninflammation och det är jättejobbigt.  Som att ha fått en smocka rakt på ögat. Kan knappt blinka.

Det positiva i det här är att jag inte behöver någon botox – inga sprutor för att fylla ut rynkorna.  Ingen ögonskugga för den delen heller.  Jag tycker om rosa så det här är nästan rätt färg.  Men jag skulle verkligen inte ha tid för det här.  Jag har ett skrivuppdrag på g och på fredag är det Stafettkarneval. Familjen som inte alls är sportig av sig får för första gång gå på Stafettkarneval.  Jacob ska nämligen sjunga där på fredag.  Kanske vi rent av ses? Vill säga om ögonen fungerar på mig.

Förlåt alla känsliga läsare.  Man borde inte publicera sådana här dåliga inlägg, men jag kunde helt enkelt inte låta bli. Trots bedrövelsen med mitt öga är jag ganska glad ändå.  Levnadsglad.  Inga röda ögon brukar stoppa mig.  🙂

Sjukhus och skivade gurkor

image

Jag och sonen satt i bilen och pratade om sjukhus.  Han om hur han avskyr doften.  Hur obehagliga han tycker de ödsliga korridorerna är. Hur allvarliga och dystra han upplever läkarna där de kommer emot en svängandes med sina vita rockar.

Jag tänkte på samma sak häromkvällen när vi hälsade på på sjukhuset.  Men jag sög istället in den – stämningen. Det var kväll.  Sköterskorna satt i kafferummet och skrattade. Ljudet av slamrande matkärror.  Doften av smörgås i långa rader,  skivade gurkor.  Och framförallt, lugnet som råder på avdelningen när det är kväll. 

image

I korridoren satt ett äldre par och vänslades. De såg så lyckliga ut trots att den ena bar sjukhuskläder. De satt länge, länge kvar och pratade – ännu när jag flydde ut ur det minimala rummet med en högljudd Signe.

De kommer ibland de där stunderna när jag kan känna saknad efter sjukhuset, speciellt när jag påminns om vissa stämningar och dofter. För livet på sjukhuset är så annorlunda.  Ena stunden kan det vara lugnet självt,  för att i nästa stund förvandlas till något väldigt intensivt och det blir så bråttom att man inte ens vet om man kommer att hinna hem till natten.

I korridoren sprang också en ung man på mig. Han berättade att hans farfar blivit sjuk. Han såg så allvarlig ut.  Hoppas verkligen det redde upp sig.  Farfäder har nog så viktiga uppgifter att fylla  trots att barnbarnen växer till sig och förvandlas till unga, ståtliga män. Jag har aldrig hört att man kan bli för gammal för att inte behöva sin farfar. Farfar är ju liksom berggrunden i livet .

Tillbaka till våra funderingar kring sjukhus. Jag förstår sonen och hans antipati.  Det är bara så konstigt hur man lägger märke till så olika detaljer.  Som jag och mina gurkor.  Det tyckte sonen också. 🙂

Utvärtes och invärtes

image

Med nyklippt hår satt jag och väntade på dottern att hon  också skulle bli färdig där hon genomgick operation sommarfrisyr.  En massa kvinnor tittade in i salongen. Köpte hårvårdsprodukter för stooora och låååånga pengar.  Jag tittade ner på min fnasiga,  röda händer med kliande eksemfläckar här och var.  Huden har varit jättebesvärlig på sistone. Det går i vågor.  Ibland är det bra,  ibland mindre bra. Just nu är det dåligt.

Jag steg upp från min plats, vinkade till dottern att jag går en sväng via apoteket.  Jag insåg att det hade blivit dags att ta hand om de där två händerna jag har. De behövs till så mycket.  Fungerar inte att fortsätta ignorera dem.

Tio minuter senare kom jag ut med nya smörjor och en ask omegakapslar. Nu kör vi utvärtes och invärtes.  Fyra ( !! ) kapslar om dagen.  Ibland blir man smått desperat. Jag lovar att återkomma om jag ser några resultat.

Ett uppdrag för Lois Lane

image

Ni vet dagar när man inte känner sig helt hundra.  När illamåendet ligger på lur i svalget och magen är som en boll.  Lite så är det idag.  Försöker ignorera alltsammans, men det går inte riktigt bra. Har dessutom hört att magsjuka är i farten.  Brrrr.  Vill inte.  Och absolut inte idag.  Dagen är fylld med program.  På eftermiddagen väntar ett uppdrag för Lois Lane – ni vet Stålmannens flickvän. Hon som är reporter. Maken kallar mig för det när jag ryker ut på uppdrag.  😂

Och efter det borde jag infinna mig i Jeppis. För att inte tala om allt barnkuskande innan dess. Håhåjaja. 

Kastrullerna väntar också på korvsoppa. Middagen måste förberedas redan nu om den här dagen krokig ska bli.

Bäst att försöka svälja loskan i halsen, tejpa fast smilet i mungiporna och hacka den där knackkorven i rasande fart. Bästa stålmannen – jag skulle behöva dig idag!

Fin färg, sa Ellen

image

Nu är hon ihoplappad och klar.  Ett stort rosa bandage pryder ikväll hennes knä. Inne i paketet finns en blöt ”specialkompress” som förhoppningsvis ska suga ut all asfalt ur såret.

Det ser värre ut än det är.  Men tur i varje fall att vi åkte och visade upp det.  Vi skulle aldrig själva ha fått såret rengjort så bra som det blev/blir nu.

Och sköterskan var en livs levande ängel.  Man riktigt såg hur Ellen slappnade av.

– Fin färg,  sa Ellen.
– He va rama,  sa pappa.

Postat med WordPress för Android

En mammas liv i ett nötskal

image

Jag är nog kvar även om jag blev lite tyst.  Så mycket hände på en och samma gång att det helt enkelt inte fanns tid att skriva. 

Men nu är jag tillbaka.  Tror jag. Blev dessutom lite trubbel på vägen.  Ellen föll och slog sitt knä riktigt illa i helgen.  I brådskan med allt annat tog jag mig inte tid att titta ordentligt på ”sörjan”. Jag ser också så dåligt om jag inte sätter glasögonen på.  Lät istället maken plåstra och pyssla om.  Igår kväll skulle vi byta till de nyinköpta förbanden och med glasögon på näsan kunde jag konstatera :
– Aj!  Det där ser verkligen inte bra ut.
Så idag har jag bokat tid hos sjuksyster.  Behöver lite konsultation.  För såret är inte bara brett.  Det är djupt också.  Ni vet kombinationen asfalt och någon sten som riktigt karvat sig in… Inte undra på att hon nästan svimmade.

Det blir nog bra.  Vill bara att någon annan ska titta på det också.  Kanske det finns något mirakelmedel jag inte känner till.  För jag är inte utbildad till att sköta om sår.  Snarare söva och räcka kirurgen kniven.

Men ni vet den där känslan : ”Om jag bara hade gjort si och så.  Om jag bara tittat lite noggrannare lite tidigare.  Om jag bara… ” En mammas liv i ett nötskal. 

Det regnar lite idag.  Lilltösen sitter ändå i trädgården.  I väntan på solsken.

Postat med WordPress för Android

Måndag

image

Jag har varit ovanligt frisk hela vintern.  När andra dragits med förkylningar i evighetslånga band har jag varit,  just det – frisk.  Nästan så att jag haft dåligt samvete för det ibland…

Istället fick jag min beskärda del nu.  Fast egentligen är jag inte så farligt förkyld.  Endast otroligt trött och har blivit tilldelad en näsa med läckande kranar.   Igår sov jag bort typ halva dagen.  Och ändå har jag dragit stockar i natt.  Konstigt.  Men bäst att vila om kroppen så fruktansvärt vill det.

Egentligen hade jag tänkt börja satsa på promenader om dagarna nu.  Solen skiner,  snön smälter – kan det bli mycket bättre promenadväder? Idag hade jag planer på att gå in till stan och uträtta en del mindre ärenden.  En promenad på ca 7 kilometer.  Men nej. min förkylning säger stop. Det blir bilen idag.  Men kanske jag har piggnat till lagom tills imorgon istället? Biblioteket skulle också vara värt ett besök. För att inte tala om biblioteket i Kronoby. Det skulle skulle jag också vilja besöka. Där finns en bok jag skulle vilja läsa.

Senaste vecka slutförde jag ett skrivprojekt modell större. Jag lämnade  in det på sista inlämningsdagen som var på fredag.  Jag berättade för vår gäst vad jag höll på med och hon applåderade.  🙂 Själv är jag så stolt över att jag fick det klart, men ser inga som helst vinnarpotential i min historia. Så det är lugnt.  🙂 Snarare blev det lite terapeutiskt att sätta till skrift det jag funderat på i femton år.  Till på köpet lärde jag mig en hel del nytt i ämnet eftersom jag måste googla, låna böcker  och så vidare. Ni ska få läsa storyn i sommar. Eftersom jag beslöt att skicka in min historia (annars skulle jag aldrig ha fått den färdig!) så kan jag inte servera er den ännu.  I sommar  avslöjas vinnaren och då är det fritt fram.  Som sagt,  några vinstpotential tror jag inte på, främst beroende på att ämnet jag valt kanske uppfattas som lite väl kvinnofokuserat, men terapi är nog så viktigt för hemmamammor också.

Eftersom det skrivprojektet tog slut funderar jag vad jag ska hitta på nu. Måste hitta inspirationen för något nytt istället. Medan Signe sover sin skönhetssömn ska jag veva igång datorn och se om jag kan mota min förkylningströtthet med lite ord. Sedan susar vi in till staden med bil för att tömma paffinsamlingen, posta brev och leta ”födelsedagspresent” till dagens jubilar.  Månne han (en vuxen man i sina bästa år – nej,  det är inte Jörri) vill ha rödvin eller innerfilé? 🙂

Ni som måste jobba:  Hoppas ni får en bra dag.  Veckan blir förhoppningsvis lite kortare än vanligt.

Glad måndag på er!

Postat med WordPress för Android

Att drömma kostar inget

image

Hushållet ser ut som en krigszon idag.  Men jag bryr mig inte.  Har intagit soffläge och stirrar ut genom de randiga vardagsrumsfönstren.

Känner mig lite överkörd idag.  Kinden ömmar och dunkar. Inte alls som igår när jag tyckte jag mådde perfekt.  Tog inte ens värkmedicin igår, utan var ute och svirade i världen.

Så den här dagen är ett bakslag.  Genast kommer oron springande med sina svettiga, blöta handdukar: kanske du håller på att bli sjuk?  Kanske du skulle ha behövt en antibiotikakur trots allt? Kanske det blir så besvärligt att du inte ens kan åka till Helsingfors?

Jag svarar med ett ilsket och långt :
– Neeeeeej!!

Jag tror att kroppen är mitt uppe i striden.  Att den som bäst gått in i en hård motoffensiv. Värjer bakteriattack. Det bästa jag kan göra är låta den hållas,  vila när jag har möjlighet och framförallt, käka värkmedicin.

Till och med septemberprojektet har lagts på is de här dagarna.  Men jag är nöjd.  Ett nytt försök blir det i oktober.  För mig verkar det fungera med en lapp på kylskåpet.  Då kommer jag inte undan med bortförklaringar.  Kryss i rutan för fullföljt uppdrag talar sitt tydliga språk.

Jag drömde så konstigt i natt. Om min barndomskompis som lyfte upp mig i famnen och dansade runt,  runt med mig i en vild balettpiruett.  Jag försökte be henne stanna,  men hon lyssnade inte.  Jag kved något om att hon måste sluta,  att jag är för gammal.  🙂 När hon till slut stannade hade jag ingen hörsel kvar. Kändes som om öronen gått i lås och världen blev ett enda stort mummel.  Tänk vad tokigt man kan drömma!  Men jag vet att alltsammans är ett virrvarr av alla mina tankar de senaste dagarna.  Ett hopkok av helt skilda händelser.  Det där med att hörseln försvann och att det slog lock för öronen, har att göra med tand eländet. Jag vaknade nämligen i natt av att kinden ömmade förfärligt – det känns faktiskt som en bihåleinflammation som sträcker sig ända upp till örat.

Jag ska stirra en stund till på mina fötter. Surfa runt i etern. Kolla på ett hus Jörris kollega tyckte att skulle passa oss.  Fast jag har redan sagt de förlösande orden:
–  Nej,  jag flyttar ingenstans. 
För det är sant.  Visst, vi har det kanske lite trångt,  men flytta?  Nej,  det överlåter jag till någon annan.

Men det kostar inget att drömma.  Kanske du också vill titta? För fint är det.  Väldigt fint. Kika här.

En skön onsdag till er allesammans!

Postat med WordPress för Android

Du och jag, Signe

image

Det där med att fylla 40 var nog en riktig bagatell jämfört med den här dagen som jag tillbringat hos tandläkaren. Idag började jag nämligen känna mig väldigt gammal.  Nästan som en gammal häst med dåliga tänder i munnen. Iih-ha-ha! 🙂

Jag har i flera år kämpat med en gammal rotfyllning. Två gånger har den blivit opererad och efter senaste gång kände jag nästan direkt att det ännu inte blev bra. Kindbenet har fortsatt att vara sjukt och ömt. Jag har försökt att ignorera alltsammans,  skjutit det på framtiden. Tänkt att det kanske ska vara så där efter allt vad tanden varit med om. Tills igår när jag upptäckte ”bulan” på tandköttet igen.  Neeeej – inte nu igen!

Jag blev verkligen inte glad.  Inte nu! Vi som ska på resa.  En ny inflammation betyder antibiotika vilket betyder att jag helst av allt borde sluta amma.  Men det går inte!  Jag behöver amningen på flyget!  Hur ska vi annars få tyst på henne?

Modstulet ringde jag doktorn och satt efteråt på golvet och förklarade för Signe att ”nu är det slut”.  Hon verkade inte lyssna ett dugg på det jag sade. Vinkade istället glatt av mig när jag åkte.

Väl framme hos tandläkaren berättade jag om resan och om ammandet. Och givetvis om den trilskande tanden.  Tandläkaren suckade lite:
– Ja,  det brukar bli så där.  Ibland lyckas helt enkelt inte operationen. Tanden kan ha någon liten spricka som inte går att se med blotta ögat.

Efter att ha tittat på röntgenbilderma beslöt vi oss till slut för att nu ska tanden bort.  Jag var ju så himla less på alltsammans.  Det är inte kul att bli opererad var och vartannat år.

Visst,  jag godkänner att det var lite läbbigt när huvudet knastrade och tanden efter många om och men drogs ut.  Men det gjorde inte ont.  Det är nog betydligt värre att få barn. 🙂

Så nu är jag en tand fattigare och har redan hunnit fundera på skillnaden mellan brygga och implantat.  Men priserna avskräcker mig.  Tror jag låter det vara.  Måste se tiden an hur jag vänjer mig. Om det kanske ändå går att lära en 40-åring tugga på nytt. 🙂 Dessutom slurpar det faktiskt lite extra skönt i munnen nu när jag suger in kinderna. 🙂 Nej skämt åsido.  Givetvis är jag lycklig över att det är en av de bakersta tänderna. Så inget som syns.  Jag skulle definitivt tänka annorlunda om det gällde en tand som satt framme i munnen och var väl synlig.

Men lyckligast var jag nog ändå över att jag slapp antibiotikan. Tandläkaren menade att infektionen reder ut sig själv nu när tanden är borta. Och det håller vi tummarna för! Så vi fortsätter amma som förr.  Semestern är räddad. 🙂

Har jag kanske inte sagt det förr?
Du och jag Signe.  Du och jag. ❤

Postat med WordPress för Android