The most beautiful girl in the world

20141107_124540

Håret i behov av en klippning.  Påsar under ögonen.  En tröja som sett sina bästa dagar och dessutom dekorerad med en brun fläck som är misstänkt lik chokladen som intogs med gårdagens eftermiddagskaffe. Spegelbilden är inte nådig.

En liten röst inifrån barnvagnen kallar på min uppmärksamhet.  Jag skyndar fram och lyfter upp det lilla knytet. En liten näsa borrar in sig i min halsgrop samtidigt som den lilla kroppen ömsom snurrar ihop sig till en boll, ömsom sträcker på sig. Sakta men säkert väcks den lilla människan i min famn till liv.

Blicken som snart tittar upp i mitt ansikte viker inte en tum. Den utforskar mitt ansiktes vartenda millimeter. Speglar sig i mitt leende.  Blicken verkar inte ha sett något av det jag precis noterat i spegeln. I varje fall avslöjar den inget sådant. Det enda jag kan se i den är uppriktig, gränslös kärlek och en förbehållslös, ohöljd beundran som får hjärtat att svämma över. Det är som balsam för trötta mammas själ.

Förresten, vad behöver man speglar till? Ytligt tjafs. Hos oss håller vi oss till djupet.

På andra sidan Kinesiska muren

20141109_083011_LLS

I vår säng tornar en mur upp sig – Kinesiska muren som vi kallar den. Jag sover på östra sidan av den och Jörri på den västra.

Om vi är osams?  Nej, vi byggde muren gemensamt för att skydda Signe som sover tätt intill mig.  Jag var rädd att Jörri skulle glömma bort henne på natten och rulla över på henne.

– Finns det inte en risk att det är du som är den som rullar?  Det finns det säkert för man ska aldrig säga aldrig.  Men jag hoppas och tror att mina sinnen är skärpta också den här gången som mamma till en liten baby. Jag sover med mammaradarn på helspänn så Signe behöver inte mera än rynka på pannan så är jag vaken.

Igår var vi till rådgivningen och nu fick vi äntligen grönt ljus för att börja sova längre om nätterna.  Fram tills nu har klockan ringt var fjärde timme för matning.  Men i natt fick jag alltså sova hela sex timmar innan jag skulle upp och värma flaskan.  Lyx! Jag hade trott att Signe skulle börja vakna av sig själv nu när det blev längre mellan matningarna.  Men nej – hon bara sover. Visst hon åt med god aptit i natt när jag kom med flaskan, men somnade om så snart hon dragit i sig sista slurken. Signe är ett märkligt barn.

Trots att de på sjukhuset var övertygade om att amningen skulle komma igång igen har det inte lyckats.  Signe suger alldeles för dåligt och får inte i sig tillräckligt.  Det är flaskan som gäller för henne. Ibland blir jag så frustrerad på mjölkpump och allt vad det heter så jag skulle kunna kasta pumpen till världens ände. Amning, som borde vara enkelt och behändigt, har blivit en arbetsdryg process i många skeden. Suck.

Men jag har slutat ta stress. På natten kör vi med bröstmjöksersättning till 100 %. Och även på dagen när det behövs och mjölkbonden har varit lat.  Jag är annars en som trott hårt på amning och de hälsobefrämjande effekterna den har, men med Signe har jag tvingats inse att går det inte så går det inte. Och eftersom hon sover och är nöjd så måste det här alternativet ändå vara ett fullgott alternativ. Eller?

Så egentligen lever jag lyxliv. Jag är inte bunden att vara hemma varenda matning och de andra familjemedlemmarna kan hjälpa till med den. För att inte tala om Ellen som är ett riktigt proffs på att mata sin syster. Hon tycks vara född att hålla i små babysar och mata med flaska.

Men någon rivning av Kinesiska muren är ändå inte under åtanke i detta läge. I varje fall inte om du frågar Signe.  Hon vägrar nämligen somna på något annat ställe  än med näsan tätt intill mig. Och det onödigt att försöka lura henne för det går hon inte med på. Hon ser till att hålla sig vaken tills mamma behagar söka sig i säng om kvällarna. Tala om envisa, bortskämda och väldigt underbara ungar. ♡

Novemberplanering

tvk_kristan_tiimi_semifinal

Snart är det dags igen att bänka sig framför teverutan och se Jacob tävla i The Voice kids Suomi. Närmare bestämt lördagen den 8.11 klockan 19 är det hans tur att gå kampen om finalplats! Och jag kan lova att han bjuder på en fantastisk show. Mamma blir fortfarande alldeles tagen när hon tänker på det. 😉 Tänk dig själv – din egen pojke på en megastoor scen. Själv skulle jag aldrig ha vågat kliva upp där…

(Bilden har jag lånat från The Voice kids Suomi – facebooksidan.)

Jag vet att jag är tidigt ute med att reklamera detta. Jag vill ju inte att ni ska missa det! Och själv är jag  rädd att jag glömmer bort det. För det är mycket på gång nu. Inkommande helg är det två farsdagskonserter på tapeten.  Linnea ska och spela med b-orkestern och Jacob och Marie ska uppträda på Estradskolans farsdagskonsert.

Jag och Signe har planerat gå på blåsarnas farsdagskonsert, men rockandet på Estradskolan måste vi nog lämna. Vi åker och firar min pappa istället.

Men konserterna tar inte slut där. Det drar ihop sig till Strålande veckan och då ska konservatoriet ut och spela lite här och där. Jacob har dessutom blivit bjuden att delta i en större välgörenhetskonsert och det betyder flera extra övningar. Och så har vi en 40-åring att fira. Och Jacob som fyller 14!  Och alla fäder! För att inte glömma lillajul… Fick jag med allt?

Behöver jag säga att vi inte behöver gå sysslolösa i november? Vi har program så att det räcker och blir över. Själv är jag rädd att jag glömt något. Jag vaknade till och med en natt av att jag fick för mig att vi var dubbelbokade.  Jag har nämligen helt stängt av organiseringshjärnan nu när Jörri varit hemma. Men från och med måndag gäller det.  Då börjar Jörri jobba igen och mjölkdimman får allt lov att börja lätta.  Jag hoppas Jörri du påminner mig om det är något jag ännu glömt!

Ögonblick

IMG_20141031_165833

Vad jag önskar ibland att jag kunde glänta på dörren och fick ta del av allt det som händer bakom dina slutna ögonlock. För jag antar att det måste vara något väldigt fantastiskt.  Inte ens jag, din egen mamma, lyckas få ditt annars så allvarsamma ansikte att spricka upp i sådana leenden. De får hela ditt ansikte, hela ditt väsen att lysa upp.

Det är bräckliga, fladdrande ögonblick. Så snabba och korta att jag knappt hinner få dem på bild. Och varje gång är det lika magiskt. Som när solen tittar fram. Efter regn. Och jag önskar att ögonblicket aldrig, aldrig någonsin vill ta slut.

Berättelsen

IMG_20141027_202929

Häromdagen sa Jörri till mig:

– Vet du Eva,  folk frågar av mig hur förlossningen gick. Vad ska jag säga?  Jag tycker inte att jag är  rätt person att svara på den frågan.

Jag förstår honom. Jag gissar också att vi har två helt olika historier att berätta om vad som riktigt hände. För det är en helt annan historia att stå vid sidan och se på än att vara mitt i orkanens öga.

Egentligen hade jag inte tänkt ge något referat över förlossningen för den biten tycker jag att jag vill behålla för oss själva.  Men sen kom en massa krångel emellan så nu känns det lite som – why not? Men alla smaskiga detaljer väljer jag att inte servera. Dem vill jag behålla för mig själv. Så ni får hålla till godo med en censurerad version. 🙂

Jag hade ju önskat att Signe skulle födas på fredag och där fick jag verkligen som jag ville.  Jag vaknade på fredagmorgon av att jag hade värkar som kom med 10 minuters mellanrum.

– Vau, tänkte jag med skräckblandad förtjusning. För som ni kanske minns var jag rädd för förlossningen?  På samma gång som jag såg fram emot att få träffa babyn.

Jag klev upp där före sju i väntan på att Jörris väckarklocka också skulle ringa. Det skulle jag aldrig ha gjort för värkarna försvann eller började komna endast typ en i halv timmen. Så när Jörri dök upp satt vi där och funderade hur vi skulle göra – skulle Jörri åka till jobbet eller inte. Efter en del funderande fram och tillbaka skickade jag iväg honom till jobbet. Det var ju ingen panik med mig. Men på ett villkor – han fick inte lämna Kokkola. 🙂

Dagen tillbringade jag på soffan och hade värkar lite nu som då, men inga regelbundna sådana. Barnen var lyckliga då deras mamma var däckad och lät dem spela Playstation och dataspel hela dagen… För att inte tala om hur lyckliga de var över att fredagsstädningen blivit inhiberad.

Vid 14-tiden märkte jag att jag hade börjat blöda och ringde Jörri och sa att det kanske var bäst att vi åkte in till bb ändå. Där konstaterades att jag hade öppnats 6 cm, men också att värkarna tagit slut. Om jag förstod saken rätt så var vi sammanlagt sju kvinnor som väntade på att föda och läkarna ville därför inte att min barnmorska skulle spränga hinnorna eller göra något annat aktivt för att sätta i gång min förlossning.  Läkarna var rädda för kaos på avdelningen. Men de vågade inte heller sända hem mig utan jag fick en säng ute på avdelningen i väntan på att förlossningen skulle komma igång av sig själv. Alternativt att de skulle ”ta itu med mig” följande morgon.

Så där satt vi på rummet och kände oss lite vilsna och överkörda. Jag konstaterade att vi hade, som flera gånger tidigare (i förlossningssamnanhang), hamnat längst bak i kön. Det kändes som att jag alltid är den som måste vänta, jag alltid är den som måste dra den där nitlotten. Tala om att bli ”prytto” för ingenting.

För att inte ändå sjunka helt ner i självömkans träsk gjorde vi som barnmorskan sagt och försökte promenera lite och på det sättet försöka få igång värkarna.  Men eftersom jag redan en längre tid hade haft svårt att gå, gav jag upp redan utanför dörren till bb… Det gick helt enkelt inte. Kvällen innan hade vi dessutom försökt vara ute och gå, men då fick vi vända om i slutet på vår gata…

20141018_132811

Vid sex-tiden hade jag fått nog av väntandet – jag hade börjat få värkar igen, men endast sporadiskt och humöret var i botten. Vi ringde på och barnmorskan beslöt sig för att ta en ny ctg-kurva för att kolla läget. Vid halv sju bestämde hon att jag skulle flyttas till förlossningssalen och efter det rullade allting igång av sig själv. Värk efter värk avlöste varandra (utan att någon behövde göra något) och Signe föddes slutligen före klockan åtta. Så summa sumarum gick det snabbt och jag ilade förbi alla i kön. 🙂

– Var förlossningen så hemsk som du hade föreställt dig?

Jo det var den. Men jag hade en helt underbar barnmorska som ledsagade mig genom alltsammans.  För att inte tala om Jörri – utan honom skulle jag aldrig ha klarat det. Och denna gång blev lustgasen min bästa vän.  Jag som knappt varit full i mitt liv var hög som en fura 🙂 På gränsen till att tuppa av. Och det var såå skönt 🙂

Men någon mer bb-resa blir det inte för min del. Jag vet att jag har sagt det förr, men den här gången kommer jag inte att ändra mig. Nu har ni också fått det skriftligt. 🙂

Men jag är glad att jag ångrade mig och att det blev en baby till. Signe är nog det bästa som hänt oss på en lång tid. Det märks också att både jag och Jörri  blivit äldre för vi värdesätter den här tiden på ett helt annat sätt än tidigare. När hon blev sjuk var det som om någon drog bort mattan under fötterna på oss. En hemsk känsla. Det att de andra barnen dessutom är rätt så stora inverkar också på det hela – vi får i lugn och ro koncentrera oss på babyn och snusa oss fulla av babylycka. Och det är inte vilken drog som helst. Det är världens bästa drog. Och den kallas LYCKA.

Änglar – visst finns de

IMG_20141025_175905

Sitter här i det svaga skenet från Signes nya ljuslykta och känner mig lite ensam.  Familjen har åkt till Botnia hotel i Kronoby för att lyssna på Jacob och Marie som uppträder där på en familjekväll. Det är klart att även jag skulle ha velat åka och lyssna, men i det här skedet är det ganska omöjligt.  Och helt ensam är jag ju egentligen inte.  Jag har ju Signe.  Men eftersom hon inte gör mycket annat än sover blir det lite tyst här i huset.

Som bäst väntar jag på att klockan ska sega sig fram till 19 så att jag får gå på The voice kids plangalan.  Där uppträder nämligen semifinalisterna tillsammans med stjärnor som Robin, Jesse Kaikuranta, Jenni Vartiainen m.fl.

Någon nöd går det inte på mig. Jag har så mycket att vara tacksam för. Så mycket att återgälda. Grannfrun var precis in med en påse nybakta semlor och en stor sats köttsoppa. Mums! Och en annan vän såg till att Ellen kom sig till och från ett kalas. Vad skulle man  ta sig till utan vänner?

Tack M och L! ♡

Tre bilder av livet

IMG_20141025_104216

Plötsligt stod vintern utanför dörren.  Men ingen fara. Brasmästare  Jörri ser till att vi håller värmen.

IMG_20141024_210155

Flickorna var på disco igår kväll.  Och dansat hade de minsann gjort. I varje fall om man ser på knäna… Blame it on the disco, blame it on the light…

IMG_20141025_104828

Vårt köksbord har sakta men säkert fyllts på med blommor. Och jag njuter. Senaste blombuketten får mig att önska att jag också vore florist. Tänk om man kunde göra likadana själv… Stort tack till mina arbetskamrater!