Sommarminnen

IMG_7591

Kvällen när pojkarna simmar ut till ”fågelkakkabajsön” och blir attackerade av måsar…

IMG_7550

Paddlarna hopar sig framför vår villa i väntan på att bege sig ut på äventyr i kanalen…

IMG_7553

Signe speglar sig och pussas i metallplåten framför spisen.

Signe speglar sig och pussas i metallplåten framför spisen.

IMG_7672

Grindslanten

Grindslanten

Den näpnaste av alla vildblommor har flyttat in i skogarna vid vår sommarstuga...

Den näpnaste av alla vildblommor har flyttat in i skogarna vid vår sommarstuga…

Klara, färdiga...

Klara, färdiga…

Gå!!!

Gå!!!

Nostalgi

image

Städar en bortglömd garderob. Hittar minnen. Bortglömda minnen. Sjunker tillbaka. I tiden. Allt var bättre förr. Eller var det?

image

Fammo – tänk om hon vetat när hon skrev i min gästbok, hur lite jag skulle använda den där mössan. Igår vädrade jag faktiskt den. Studentmössan. Eller polismössan som något av barnen kallade den när de var liten. Säkert första gången på 10 år… Nu åkte den in i skåpet igen. På obestämd tid.

image

Och nu ska mitt hem upp på väggen igen. I Mimmis villa. Så får jag sitta där och njuta.

Postat med WordPress för Android

Gårdagens projekt

20150311_084015

Jag måste ännu visa gårdagens projekt.  Jag fick det klart – kopierade faffas minnesadresser. Guldstjärna till mig. 🙂

Bilden på pärmen är faffa som ung. Så kommer inte jag ihåg honom.  Men leendet. Smilet. Det är min bror. Såå upp i dagen.  Vissa saker lever vidare.

Det var en konstig känsla att bläddra bland pappren.  De liksom ångade.  Sorg och saknad. Och veteranernas hälsning: fosterland. Inte konstigt att faffas favoritpsalm började sjunga i huvudet på mig.  Bliv du hos mig…

Jag fick ju i varje fall flinten

20141214_110456_LLS

Har ni märkt att det endast är ett ljus kvar på adventsljusstaken? Ett ljus kvar till jul. Men innan dess är det mycket som borde bli gjort.  Som julfester.  Vi hade en ikväll. Sista festen ut för oss föräldrar och även för flickorna. Rockaren har ännu sin julfest kvar.

Det är något magiskt med julfester. Varmt och mysigt  Att sitta där och se hur barnen gjort sig fina – flickorna med nylockat hår och pojkarna iklädda skjortor som  ser ut att skava något fruktansvärt i halsen. Och så alla föräldrar med sina kameror.  Allt ska dokumenteras när hjärtegrynet äntrar scenen. Och jo, jag erkänner att jag också är en av dem som sitter där med min kamera och försöker pricka in mina älsklingar där de står någonstans där långt framme,  halvt skymda av alla huvuden som är i vägen. Den här gången fick jag in en riktig närstudie på en fin flint på alla mina foton. När jag beklagade mig för Linnea sa hon:

– Men mamma, du hörde väl när vi sjöng?

Det är klart att jag gjorde,  men jag hade ju så gärna velat få det på bild också. Men Linnea har rätt.  Viktigast var att jag var där och lyssnade på allt de övat in. För ärligt, hur ofta ser ni på det ni filmat? Vi gör det väääldigt sällan även om barnen tycker att det är kul – att se på gamla minnen som de säger.

Men den här gången får jag förlita mig på minnet. Och flinten förståss. För den är ju också på sitt sätt ett minne.

Doftminnen

I en veckas tid har jag längtansfullt kikat på de gulnande fälten inne i stan och tänkt att dem måste jag bara få en bild på. Ikväll fick jag så till slut familjen iväg lurad på en cykeltur och bättre kväll än denna kunde vi inte pricka: den nedåtgående kvällssolen fick fälten att formligen gnistra som guld.

20140803_204045-1

En del minnen ligger nerbäddade i dofter i minnenas garderob.  De gulnande fältena och doften som omsvepte dem,  fick mig att komma ihåg torken (spannmålstorken) där den nytröskade säden låg utbredd i väldiga torklådor när jag var liten. Jag minns att jag var lite rädd för torken. Det doftade gott där inne om den ångande säden och jag minns hur vi sprang fram över plankorna uppe på andra våningen. Men värmen  och det dova mullret från pannrummet fick mig på samma gång att känna mig osäker och liten. Rädslan fanns alltid där: tänk om monstret inne i pannrummet skulle komma ut med sina väldiga käftar och torken skulle börja brinna… 😉

För  min del får jag sätta cyklandet på hyllan ett tag framöver.  Det är så gott som omöjligt att hitta en bekväm ställning uppe på sitsen längre. Jag vet inte om den  här babyn ligger konstigt på något vis i min mage, men huvudet eller baken eller vad det nu är ligger inte ännu som de andra barnen gjort. Lilla ♡ har kanske inte hittat den rätta  gropen ännu. Och vem har sagt att man inte får vara orginell redan som liten och köra sin egen stil. 😉

100-åringen

 

Bild

Ikväll var vi till gravgården i Kronoby med ett ljus till min faffa som idag skulle ha fyllt 100 år om han levat. Vi var inte de de enda som sökt oss dit för där brann tre andra ljus också.

Har läst på facebook idag gamla minnen om hur fammo och faffa brukade sjunga tvåstämmigt i bilen, köket, i ladugården vid mjölkningen osv. Det kallar jag vardagstrivsel. Sånt borde det finnas mera också av idag.  Men nej, stället för att umgås  sitter vi klistrade framför datorn och teven. Jörri – ska vi se det som en utmaning i sommar?  Du och jag tvåstämmigt? Vi sjunger ju trots allt i samma kör så det borde inte vara så svårt… 

Jag undrar om ån där vid gravgården alls stått helt stilla den här vintern. Jag tycker att alltid när jag varit dit har vattnet porlat fram under bron. Men idag så kändes inte porlet så kallt och dystert som tidigare. Snarare hade porlet bytt ton och det fanns vårglädje i rösten.

Vi var även ut till Toholmen.  Där ekade svanarnas rop över den ännu isbeklädda sjön.

Fammo och faffas lilla torp stod där och tittade på oss. I vinter har pappa sågat ner en björk så att inget skymmer sikten när jag ska sitta på vår villatrappa i sommar och se på det lilla huset med sin kännspaka dubbeldörr. Ja jag är nostalgisk.  Det vet jag. Det tyckte andra också när jag bad att få flytta huset till vår villa. Det behövs inte mycket mera än åsynen av den vita dubbeldörren för att jag ska bli glad.