Mjuk i huvudet

image

Jag börjar vara ganska mjuk i huvudet.  Halv åtta i morse startade jag och Signe tågresan ner till Karis för att hämta hem Linnea.  Nu klockan 18 har vi henne äntligen med oss.  Vi har fått njuta av en fantastisk show på Tryckeriteatern i Karis och innan vi sa farväl blev det pizza. Ännu återstår många timmar innan vi är hemma. Suck.

image

I väskan har jag med mig noter.  Imorgon ska nämligen körensemblen Vilja sjunga på Sång- och musikfesten. Jag borde öva, men orkar inte. Ett tågbyte till återstår och fram tills dess gäller det att få de sista hjärncellerna att överleva.

Det blir en intensiv helg med allt möjligt på agendan – även en Panda ska flytta in.  ❤

Men nästa vecka vilar vi. Då är det sommarlov.  Jippiii!

Helsingfors

image

Fram och tillbaka till Helsingfors blev just det – fram och tillbaka. Vi plockades upp på tågstationen i Böle och transporterades till Yle.  Där beundrade vi lamporna i taket en stund innan det blev dags att säga hejdå.  Jag tror att L knappt märkte att vi gick.  Förresten var det en ganska märklig känsla att vara tillbaka i det där huset igen. Häftigt egentligen och plötsligt kom jag ihåg hur spännande det var senast.  Nästan så att det blev spännande igen. 

image

I Helsingfors är träden så pryda av sig att de måste ha byxor på sig.

Till all lycka fick jag inne på Yle sällskap av en annan mamma.  Vi blev till slut nästan släkt. Tillsammans med henne och ytterligare en kvinna från Åland hittade vi en buss som tog oss in till stan.  Busschauffören var lika munter som alltid – särskilt åt mig som inte per automatic förstod att man ska använda bakre dörren när man åker med barnvagn.  Flåt,  flåt,  flåt.

image

Eino Leino hade fått sällskap av en mås.

Inne i stan beslöt vi oss för att äta en bit mat.  Vips hade klockan blivit ett. Två och en halv timme kvar på stan innan vi skulle åka hem igen.

image

Där var den ju. Jag som nästan tänkte att vi hade gått fel.

Signe och jag använde timmarna till att ta det lugnt.  Vi strövade omkring och tittade på folk.  Besökte Akademiska bokhandeln och kände mig för ett ögonblick som i sjunde himlen.  Två böcker/gåvor rikare vandrade vi ut igen och klev in på delikatessen.  Inte heller här gjorde vi några stora fynd – snarare lite saft och choklad till hemresan. Däremot upptäckte vi dagens andra otåliga människa.  En äldre kvinna kom fram till kassan vi stod i.
– De ropade upp mitt namn i högtalarna.  Vad vill ni mig?
– Ett ögonblick ska jag kontrollera,  sa flickan i kassan och lyfte luren och ringde ett samtal.
– Vill ni vara vänlig att vänta här ett ögonblick.  De kommer alldeles strax, tillade hon så snart hon avslutat samtalet.
Kvinnan som redan innan hon kom fram till kassan var sur och snäste:
– Vad vill de mig?!  Jag blir tokig på det här stället!
Kassafröken beklagade att hon inte visste mera, men att infon bett henne be damen att vänta.
I samma stund dyker en kille från infon upp och kvinnan ser ut som om hon har lust att ge honom en rungande örfil.
– Är det här er plånbok?,  säger han och håller upp en svart plånbok.
Då går luften ur tanten och jag biter mig i tungan för att inte börja skratta högt.
– Det har aaaaaldrig hänt mig tidigare att jag skulle ha glömt plånboken, hör jag damen förklara när jag vandrar ut ur affären. Säkerligen var det också någon annans fel att hon hade glömt.
Visst.  Visst.  Hoppas i varje fall att hon kom ihåg att säga tack.

image

Sen vandrade Signe och jag omkring tills vi kom fram till min favoritplats – kyrkan.  Där satte vi oss i solen, läppjade på den förfärligt söta jordgubbsmyntalemonaden och Signe provklättrade trappan.

image

Det var vår resa i ett nötskal.  Ganska avkopplande egentligen och framförallt lärorik.  Vi finländare borde lära oss andas lite grann.  Andas och åtminstone försöka räkna till fyra.

image

Och nu har S tvättat fönstren med våtservetter så att vi ska se bättre när vi åker hem. ..

Skumpar omkring

image

Linneas telefon ser sånt som inte jag ser...

Tidigt i morse ringde väckarklockan.  Det har blivit dags att följa Linnea ner till Helsingfors. Så här sitter vi nu i tåget,  skumpandes ner genom Finland.  Törnrosa sover igen i min famn .  Äntligen.  Morgonen har inte precis varit munter. Kan inte påstå att den varit förfärlig heller.  Men säg för vem är det någonsin riktigt skojigt när man tvingas kliva upp mitt i natten.

Några timmar har lilltösen och jag på oss att spendera i Helsingfors innan vi styr kosan hemåt igen.  Har inga måsten. Tänker istället ta det lilla lugna och titta på människor och njuta av pulsen i staden.  Jag hoppas på solsken och varmt.  Hittills ser det lovande ut utanför tågfönstret.

Vi tar det en dag i taget

image

Ägnat morgonen åt att beställa tågbiljetter. Varför då? undrar ni säkert. Jo för att nästa vecka ska Linnea på MGP- läger och jag och Signe ska följa henne ner och upp igen.  Spännande.  Mamma får åka på äventyr.  Men det kan bli jobbigt också.  Speciellt om man heter Signe och bara är ett år och sju månader.

image

Givetvis valde jag inte ett tåg som går raka vägen hem efter att vi har släppt av Linnea i Böle.  Nej några timmar har jag tänkt att vi ska spendera i storstan.  Vad vi ska göra vet jag inte. Gå omkring och njuta av världen får det väl bli.  Akademiska bokhandeln är ett måste, liksom delikatessen nere i Stockmanns och så den vita kyrkan – den får man absolut inte missa. Jag tror jag sätter mig där på den väldiga kyrktrappan i solen resten av dagen.

Men tills dess är det en vecka kvar.  Mycket ska hända innan dess. Det blir studenter att fira,  två artiklar att skriva,  åtminstone tre vårfester att gå på, körövning med mera.  Kan inte påstå att jag är sysslolös.

image

Och så har jag ju mina stolar att måla. Jag hade så gärna velat ha dem klara innan Panda flyttar in,  men det ser mörkt ut på den fronten.  För mycket program gör att stolarna för tillfället inte har prioritet ett.  Snarare prioritet två.

Säger som Linnea: ”Vi tar det en dag i taget.  Det borde också du.  Sluta stressa du hinner ändå. Det är ingen som förstår,  tiden kommer ändå.”  🙂

En dag att minnas

image

Stafettkarneval var det igår och för första gången fick jag vara med – jag som aldrig varit någon sprinter.  🙂 Det var en nervös son som satt och käkade glass innan, men som tur svängde det väl inne på området. Vi gick mest omkring och gapade.  Så mycket barn!  Hur klarar man av att hålla reda på alla?

image

Ellen sprang omkring och testade alla möjliga aktiviteter som fanns och jag med den yngsta och äldsta dottern stod mest och tittade oss omkring.  L var aningen trött efter nattskolan natten innan.  Det hade inte blivit många timmar sömn.

image

Efter att Jacob hade sjungit blev det att skriva autografer – något han inte är riktigt van vid . I väskan hade jag ett block post-it lappar,  men de tog snabbt slut och även blocket arrangörerna hämtade.  Sen gällde det att plocka fram söndagsstilen när vissa räckte fram mobilerna och ville ha autograf på skalet… Gulp, tänkte mamma.

Det var en upplevelse heter duga.  Synd att Jörri inte kunde vara med.  Istället har han varit i Helsingfors och tagit emot sina papper på att han är YKV (ylempi kiinteistö välittäjä = betyder ungefär högre fastighetsmäklare).. Kanske en anledning för tårta ? Grattis Jörri! ❤

Linnea gick vidare till MGP-final

image

Så var vi där igen.  Mgp-final. Den här gången är det Linneas tur.  Jag är så glad för hennes skull.  ❤

Har du ett barn som gillar musik och drömmer om att få skriva en egen låt?  Jag behöver bara säga ett ord: Rimlab.  Det finns säkert även andra musikverkstäder som vet hur man får barnen att bli kreativa.

När Jörri hörde Linneas låt första gången blev han alldeles tyst och en tår trillade ner för kinden.  Han blev så träffad av texten – tyckte att hon skrivit om honom.  Så nu när han stressar och har brått, andas han några gånger, tänker på Linneas låt och tar det lite lugnare.  Allt har någonting gott med sig.  🙂

Linneas text har jag lånat från MGPs hemsida:

”Bråttom”

Folk har så bråttom
Hinner inte andas ut
Skyndar sig till tågstationen
Tåget åker nu

Jackan blir öppen
Har så bråttom iväg
Har försovit sig till jobbet
Springer dit just nu

Vi tar det en dag i taget
Det borde också du
Sluta stressa du hinner ändå
Det är ingen som förstår
Tiden kommer ändå

Han har så bråttom
Han ser inte vart han kör
Åker hit och dit på vägen

Sluta köra för fort
Slarvar med maten
Bara kaffe hela dan
Om du tar det lugnare så
Får du allting gjort

Vi tar det en dag i taget
Det borde också du
Sluta stressa du hinner ändå
Det är ingen som förstår
Tiden kommer ändå

Vi tar det en dag i taget
Vi tar det en dag i taget
Vi tar det en dag i taget
Vi tar det en dag i taget

Vi tar det en dag i taget
Det borde också du
Sluta stressa du hinner ändå
Det är ingen som förstår
Tiden kommer ändå

Vill du läsa hela artikeln?  Klicka här.

Jacobs musikvideo är här!

Någonstans mellan morgonkaffet och en lite provocerande kolumn om hur det är att vara lärare, säger Jörri plötsligt :
– Jacobs musikvideo är här!

Jag sätter kaffet i halsen och hostar till så att tårarna tränger fram ur ögonvråna.  Eller är det verkligen kaffet som får tårarna att spruta fram?  Är det kanske snarare för att det är vår ”lilla” son som dansar fram på screenen likt värsta rockstjärnan?

I våra ögon kommer han nog för alltid att förbli den där killen som tittade ut i världen en gråtrist novemberdag. Som det alltid började rycka i kroppen på när han hörde musik. Som sin andra julafton satt under julgranen  med snaggat huvud när Jörri försökt klippa håret på honom och hade i misstag ställt in maskinen på ultrakort…  Som…  Ja,  det är så vi ser honom.  Ni kanske har en annan bild. En tuff kille i skinnförpackning? 🙂 Kolla i varje fall filmen!

Go Jacob,  go! ❤

Postat med WordPress för Android