Dikterna lever vidare

IMG_20150325_071328

”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.”

Så skrev Tomas Tranströmer i en av sina dikter. Den dikten fick jag serverad av vår gode vän K under ett av våra samtal.  K och jag har en förunderlig förmåga att prata om de mest märkliga saker när vi pratas vid.  Synd bara att han och I bor så långt borta.

Som bäst drömmer vi lite om att bila ner till Borås i sommar igen  och se att allt är som det ska hos K och I efter vinterns elände. Och eftersom de ändå bor så nära varuhuset Gekåsen så tycker mor här i huset att vi samtidigt kunde passa på att åka där via. Och Astrid Lindgrens värld…  Och via Ellens kompis…  Och… Listan kan göras hur lång som helst. 😊

Men tillbaka till Tranströmer.  Jag läste i morse att poeten, som till och med förärats Nobels litteraturpris, nu har lämnat jordelivet. Men orden,  de lever vidare. Och du som inte har läst Tranströmer – gör det.  Han skriver så man förstår. Sakligt och  mitt i prick.

Ännu en förlossning

20141020_145312

Allting händer på en och samma gång.  Jag hinner inte med att smälta allt. Det är så spännande. Så mycket.

För idag låg i postlådan en ankomstavi. Jag har fått paket. Innehållandes böcker.  En bok där också jag är med!

Vertikal 3. Jag måste tänka på den en stund. Smälta. Jag är övertygad om att ifall livet inte snart börjar hålla paus kommer jag att förvandlas till ett livslevande Hangökex – jag kommer att explodera i ett leende som är större än ansiktet själv.

Skulle jag inte ha varit nyförlöst skulle jag ha rusat iväg till posten på direkten.  Men nu är jag ju det så nu måste jag förlita mig på min kurir. Och han åker postturen först imorgon bitti.  Så tills dess får jag snällt lov att vänta. Jag hoppas att även den här förlossningen går bra.

Jag drömmer om…

en ny bokhylla. En stor vit med plats för alla våra böcker, så att man inte behöver förvara dem i högar ovanpå varandra. För det där med högar kan vi verkligen hemma hos oss. Det finns bokhögar lite här och var – uppe på vår nuvarande bokhylla (pga att det inte längre finns plats på hyllorna), på våra nattygsbord, ovanpå Jörris klädskåp osv… Och på villan ligger ett litet bibliotek nedpackat i plastlådor i väntan på sommar så att vi kan ställa dem i hyllorna inne i ”Mimmis villa”.

Bild

Men alla dessa böcker – vad ska man göra med dem? Jag har inte hjärta att slänga bort dem, än mindre såga ryggarna av dem och använda dem till något pyssel (så gjorde man nämligen i teve den här veckan och jag höll på att sätta i halsen när sågbladet rusade fram över böckerna…). Ett alternativ skulle vara att sälja dem, men jag undrar vem vill ha mina böcker? Dessutom är jag inte så säker att på att jag är villig att ge dem ifrån mig. Det finns många som jag skulle vilja läsa på nytt. Som exempel ”Ro utan åror”. Kommer ni ihåg henne? Reprortern Anna-Carin Lindquist som drabbades av ALS? Hon som alltid satt i Rapport och berättade världsnyheter när jag var liten.

Bilden har jag lånat här – för boken är naturligtvis på villan i plastlådan och väntar på sommar…  Men kolla gärna länken om du vill veta mera om boken. Det är något år sedan jag läste boken, men den har av någon anledning stannat kvar i minnet och något säger mig att jag borde läsa den på nytt.

Upprepningens lag

Jörris moffa brukade prata om upprepningens lag, när saker som man pratat om kort därefter upprepar sig.

När jag var inne på arenan nu på morgonen, gissa vilken film fanns där? Eller rättare sagt, vilken serie om 25 delar? Jo, barnmorskan i East End!

På arenan hittar ni den här. http://arenan.yle.fi/tv/2139586

Vill ni se den på teve så kommer del 5 idag 22.2 från Yle teema klockan 17.

Läslust

Bild

Jag var till skolan i veckan på en läskväll med Oa Lönnbäck. Väldigt intressanta funderingar hade han. Han sa bland annat att för att man ska behålla intresset för läsning ska man läsa det man tycker om. Det finns så många böcker att välja  mellan  och alla har vi olika smak och kan omöjligt tycka lika.  Så ifall en bok känns tråkig – byt.

Jag håller på med honom.  Som bäst har jag tre böcker på g och ingendera av dem har lyckas fånga mig totalt. Plikttroget kämpar jag ändå vidare, för det känns lite som ett svek att lämna en bok på hälft. Jag vill ju åtminstone säga att jag läst ut den.

Cirkeln är en ungdomsbok. Först tyckte jag att den var bra och slukade flera kapitel i rad. Tills jag insåg att det är en fantasybok. Jag tycker inte om sådana böcker. Så nu när jag läst halva boken vet jag inte vad jag ska göra. Svälja eller förkasta?

Barnmorskan i East End har jag bara tjuvsmakat på, men jag tror den är något för mig. En massa medicinska termer stör mig inte, men för någon annan kan det vara krångligt. Berättelsen om en kvinna med eklampsi fick mig att tacka gudarna att jag fött mina barn på 2000-talet. För dig som inte vet vad eklampsi är kan jag berätta att innan boken var eklampsi ett luddigt begrepp även för mig. Men i boken berättades om en kvinna som fick detta och de svåra kramperna hon fick genomlida innan hon dog. Det hela utspelar sig på 1950-talet i London och merparten av kvinnorna föder hemma.

En bok jag skulle vilja läsa är ”Min mormor hälsar och säger förlåt” av Fredrik Backman. Någon som läst den? Den låter kul men är den det på riktigt?

Men först bokberget vid sängen.

Madeleine

20140108_065052

 

Jag tycker om självbiografier och berättelser som baserar sig på verkliga händelser. Av min mamma har jag fått den här boken om Madeleine – flickan som försvann under en semester i Portugal i maj 2007.

Det finns knappast någon som undgått att höra talas om Madeleine.  Hennes öde har manglats i såväl tidningar som teve. Så sent som för ett par veckor tillbaka fanns i tidningen åter en gång en kort notis om att man hittat ett nytt spår att följa upp.

Boken är inget litterärt mästerverk – snarare en något desperat nedtecknad berättelse av mor i huset där hon försökt återge en ofattbar händelse som deras helt vanliga familj tvingats gå igenom.

En tid beskylldes även föräldrarna för att ligga bakom Madeleines försvinnande.  Om jag ska vara ärlig så hörde jag nog till dem som tänkte att det kunde finnas lite sanning i beskyllningarna. Men efter att ha läst boken är jag inte så säker längre.  Det må så vara att jag är blåögd och gärna vill tro gott om människor, men efter att ha läst boken är det svårt att blunda för medias roll och deras strävan efter att alltid ha en smaskig nyhet att berätta. Det verkar inte finnas några gränser för vad media får göra och världen är enfaldig nog och följer med utan att blinka.

Boken är tung att läsa för det finns ju inget hopp som för en framåt. Man vet ju att ingen flicka hittats än i denna dag så det gör liksom detsamma om man kommer till slutet eller inte. Flickan är och förblir lika ohjälpligt försvunnen ändå.

Vad som än hänt kvarstår faktum att en liten vacker flicka farit illa. Om hon ännu lever hoppas jag och ber att en ängel sitter vid hennes sida och håller händerna beskyddade över henne….

Aldrig för sent

Image

Någon kanske har funderat varför jag aldrig skriver om böcker för det är ju minst sagt lite konstigt att ha en”litteraturblogg” utan att skriva ett ord om böcker. Tycker jag i varje fall.

Det där med böcker är för mig är lite invecklat. Jag skulle titulera mig ”periodare” när det gäller läsandet. Tyvärr. Egentligen borde ju läsandet och skrivandet gå hand i hand. Men så är det inte för mig, tyvärr. Och det beror till stor del på tidsbrist. Ibland läser jag inte alls för att sen igen sluka ett tiotal böcker i ett nafs. Allt beroende på vad jag håller på med.

För tillfället har jag legat ganska lågt när det gäller läsande. Bloggskriftkursen tog sitt och läsandet lades på hyllan. Men nu är jag igång igen, men på nattygsbordet har hunnit samlas en rejäl hög med böcker som jag har att avverka den närmaste tiden.

En av dessa böcker är just denna ”Aldrig för sent” skriven av min brorsdotter och gudbarn Caroline. Jag är mäkta imponerad av hennes bedrift och samtidigt väldigt stolt över att vi delar samma hobby och intresse. Jag har många gånger tänkt att hon och jag sist och slutligen är ganska lika, förutom att hon är väldigt mycket modigare än jag var i hennes ålder.

Caroline brukar reta mig för att jag aldrig kommer till ”skott” och aldrig får mina historier klara utan sitter där och velar och filar på någon struntmening. Den här boken är trots allt hennes andra och om jag förstått rätt så är hon redan inne på sin tredje… Men jag kämpar vidare och tar henne på orden: ”Det är aldrig för sent” 🙂 Så Caroline, jag ger inte upp! 🙂

Men jag vill också höja på hatten åt skrivklubben vid Ådalens skola som uppmuntrar unga skribenter på det här viset. Mera sådant! Jag skulle gärna delta i en sådan skrivklubb om en sådan fanns även för vuxna…