Blandar skratt och gråt

image

Vi skulle åka iväg och överraska väninnan på födelsedagen idag.  Stod i bara nattlinnet och dekorerade det sista på tårtorna när ytterdörren slängdes upp och in rusade en gråtande Linnea.
– Jag tror Snövit har dött!
Och det hade hsn.  Där låg han raklång i buren. Förlorad bortom den här världen.
Hur säger man till dottern :
– Vi har inte tid.  Vi måste iväg. Vi har inte tid att sörja nu…

Vi kom oss till slut iväg på vårt hemliga uppdrag. Här blev det istället glädjeskratt blandat med glädjetårar.  För T skulle ju inte fira sin dag.  Men maken ville annorlunda och bad mig om hjälp.  Och självklart var jag med på noterna. Så det hela slutade med att en hel drås människor gömde sig inne i bowlinghallen och S fick kämpa med att få T med sig dit.  Ja T var till och med irriterad på honom för att hon inte ens fick ta det lugnt på sin egen födelsedag. Fniss.  Hoppas du har kommit över chocken nu. 🙂

Väl hemma igen bar det iväg till villan med Snövit i  bagageutrymmet.  För han (Snövit var en han!)  måste ju få sin grav intill Bamse (katten).

På villan var det blåsigt,  mörkt och dystert.  Men där grävde Jörri en grop i  skenet från pannlampan och vi såg den vita puppsen försvinna in under jorden. 💔

image

Det var den helgen det.  Annorlunda. Rolig. Och sorgsen.  Nu väntar vardagen igen.  Och tystnad. För Laila åker hem igen.  För henne har vi också haft på besök. Hon kunde gott ha fått stanna någon dag till. Jag skulle ha behövt det ännu – några långpromenader till.  Kom snart tillbaks igen.

Postat med WordPress för Android

Tyst

image

blev huset när Laila försvann.  Vi förde hem henne igår kväll.  Hon rusade upp för trapporna ivrigt skällande och det blev en glad återförening.   Fast när vi skulle åka blev hon så förvirrad och skulle till och med ha följt med oss hem.  Stackars liten. ❤ Inte lätt att vara hund alla gånger. Fast vi har lovat att hon får komma på nytt när som helst. För någon hund blir det inte för vår del  i det här skedet. Kanske om ett år,  men inte nu.  Det har jag i varje fall lärt mig  under den här månaden. Min famn är för tillfället upptagen av Signe. Det går inte att lämna henne hur som helst bara för att gå ut med hunden. Så hunden måste vänta till senare. 

Jag fick i present en vacker handgjord skrivbok från Indonesien. Till och med pappret är handgjort – tjockt och grovt.  Vad ska jag skriva i den? Det vackraste av det vackra? Jag får nog tänka till åtminstone två gånger innan jag ristar ner någonting i den.  Annars får jag ha den som inspiration – en bok att sitta och fundera över vad där kunde ha stått om där stått någonting.

Annat är det med chokladen från Bali. Den kommer att åka ner i ett svep. Utan betänkligheter. 🙂

Lailas dagbok 2

image

Jag är nu inne på min fjärde vecka.  Hemma hos familjen annorlunda.  Det har varit jobbigt, men kul. Jag som är van med att ha det väldigt tyst och skönt runt omkring mig,  har plötsligt tvingats vänja mig vid oväsen från morgon till kväll. Värst är minstingen när hon tar i för allt vad hon är värd.  Henne undviker jag för övrigt  så långt som det bara går.  Jag går långa omvägar förbi.  På andra plats kommer äldsta flickans horn hon blåser i. Du milde vilket ljud! 

Det ryktas om att jag åker hem den här veckan. Men jag vill först se dem,  innan jag tror att det är sant. Eva säger att hon är glad att jag ska åka hem.  Hon säger att hon inte orkar se på mig längre där jag står och snusar på min matskål och vägrar äta.  Måste man äta jämt?  Jag äter när jag är hungrig. Dessutom måste man ju tänka på figuren också.

image

Jag undrar hur familjen ska klara sig när jag är borta.  Jag har rastat dem tre till fyra gånger om dagen i snart fyra veckors tid. Du milde vilka soffpotatisar!  Hur ska de komma sig ut när jag är borta? Fast igår tyckte jag Eva nog var lite onödig. Hon skulle prompt ut på långpromenad i regnet.  Visst,  det var skönt i början med alla sköna dofter som ångade upp ur marken,  men sedan när Eva började fota växterna då tyckte jag nog att vi kunde vända hemåt. Har hon verkligen inget annat att göra?

image

Vad ska du göra idag?  Jag ska lata mig på vardagsrumsmattan och tugga på mitt ben.  För det regnar idag igen.  Jag har verkligen ingen lust att gå ut i det här vädret. Humpf.

Festen är över

image

Det blev en intensiv helg med ett hastigt påkommet födelsedagskalas. Linnea fyller år först på fredag,  men pga en massa examensfester och evenemanget Nollapiste, beslöt vi tjuvstarta firandet med släkten redan nu. På det viset får  Linnea dessutom  fira i lugn och ro med kompisarna på fredag.

Efter allt ståhej igår känns huset idag väldigt tomt och stilla.  En som njuter av stillheten är Laila.  Enligt hennes tycke var här alldeles för mycket folk.  Nå,  idag tar vi det lugnt. Till kvällen. Då fortsätter partajandet för min del, men i vuxna damers sällskap. 🙂

Sedan när ser ekorrar på nyheterna?

image

Jörri, Laila och jag tog oss en riktig långpromenad ikväll. Vi var långt ute på landet och gick i över 1,5 timme. Riktigt skönt med alla vårljud och grönskande färger. Tills vi mötte denna teve mitt ute i skogen.  Hjälper det ens att börja gråta? Eller hur ska man göra för att få människor att fatta att sopor inte hör hemma i naturen? Suck. 💔

Städar du? Eller städar jag?

Vi har det bra, vi här bak i bilen

image

Det regnar idag. Igen. Suck. Vart tog våren vägen egentligen? Jag som skulle ha så mycket roligt att göra ute i trädgården.

Inte ens Laila vill ut i det här vädret. Hon sover djupt på vardagsrumsgolvet, men vaknar förskräckt när hon inser att jag är på väg att lämna henne ensam. Då blir det liv i henne. Och jag låter henne hållas. Hon får följa med. Vi kan rasta oss med bilen idag. Lite miljöombyte gör gott för både hund och människor.

Galant hoppar Laila in i bakluckan. Och vandrar vidare… In i bilen och placerar sig på bakbänken intill Signe. Ser cool-lugn ut. Som om det är världens mest naturligaste sak… Inte! Lailas plats är i bakluckan. Åååh. Jag glömde visst fälla upp baksätet igen igår efter att jag transporterat hem Ellens cykel.

– Ok, Laila. Du får sitta där. Den här gången. Bara du håller ordning på dina hårtussar…

Jag märker jag förstår mig inte alls på hundar. Vi kan inte kommunicera. Jag fattar inte språket. Tyvärr. Jag är och förblir en hopplös kattmänniska. Till och med Jörri suckar åt mig.. Förbryllad följde han med mig och Laila på kvällspromenad igår. Vi stannade och beundrade och snusade på varenda tuva vi såg i dikesrenen.

– Men du måste ju visa vem som bestämmer, sa han och tog resolut kopplet av mig. Hunden följde honom som på cirkus. Hade han bett henne skulle hon säkerligen gjort både spagat och piruett.

När jag gör likadant sätter hunden sig på bakhasorna. Totalvägrar. Jag försöker med lite pondus. Gaskar upp mig. Drar försiktigt i kopplet. Hunden kvider.

– Det gör oooontt! Jag SKA snusa. ÖVERALLT.

Jag suckar bedrövat. Instruerar Jörri:

– Henna sa att Laila tycker om att snusa. Så då gör vi det. Snusar.

Jörri får säga vad han vill.

Kaj!

image

Igår bar det iväg på KAJ. Andra gången i mitt liv. Den här gången hade de nämligen landat alldeles intill oss – på Jungsborg här i Karleby

Som vanligt fick man rasta skrattmusklerna.  Själv tyckte jag ana en viss trötthet hos pojkarna i första halvlek för att sedan tycka att de piggnade till i andra delen och blev mera som jag kommer ihåg dem i Vasa för ett år tillbaka. Inte undra på det. Killarna  har varit ute på en lång turné och Karleby var en av deras sista anhalter. Men duktiga är de.  Titeln Årets Österbottning kunde inte ha landat mer rätt!

Vi hade Signe med och visst höjde folk på ögonbrynen när de såg det.  Men det gick bra.  Hon är van att följa med överallt. Får hon bara ligga i mjölkbaren är hon tyst och nöjd.

Själv överväldigades jag av alla gulliga kommentarer Signe fick  efteråt och under pausen. Visst i mammas ögon är egna bebisen en guldklimp,  men att hon lyckas charma andra människor så totalt,  är nästan magiskt. Själv brukar jag fascinerat ”studera fenomenet” när tonåringar dyker upp i vårt hus.  Signe fullständigt avväpnar dem – får dem för en stund  att glömma sina stela fasader och leendena breder ut sig över även  de mest tuffa ansikten.  Jag håller med om att Signe  ser lite ut som ett troll i sin lite rufsiga frisyr och jag är övertygad om att hennes styrka sitter just  i håret.  Hoppas bara att det inte är som med Simson så att styrkan försvinner när vi klipper det… För håret har verkligen vuxit. Numera når luggen ända ner i ögonen  Kanske börjar det bli dags för hårspänne?

En som var glad när vi kom hem var Laila. Jag gav henne ett tuggben när vi åkte iväg och hon kom stolt emot oss med det i munnen  när vi kom hem.

– Se jag har det ännu kvar! Jag har inte ätit det alls!

För säkerligen kunde hon inte njuta av sitt ben när vi var borta. När vi var borta måste hon ju oroa sig över om vi kommer att komma  tillbaka igen och lyssna till ljud utifrån gården och skälla åt dem. Men när vi var hemma kunde hon förnöjt ägna resten av kvällen till att ligga och tugga på benet. Det var kanske inte så jag hade tänkt det när jag gav henne benet…

Det är fredag. Målfärgen på sängen har torkat så det har blivit  dags att flytta in i sovrummet igen.  Två nätter i vardagsrummet räcker mer än väl. Ni ska få en före-efter bild när allt är klart.  Men först måste jag leta nya beslag till nattygsborden och tavlan på väggen ska också få sig ett uppsving. Tills dess:

Tjingeling!

Ett hus av saknad

image

Vårt hus är fyllt av saknad. Slokande hundöron som säger:

– De har glömt mig. De kommer aldrig mer tillbaka.

Det hjälper inte att vi tröstar, framför hälsningar från husse och matte på andra sidan jordklotet. Eller att vi säger :

– Om någon vecka är de tillbaka igen…

Ibland känner hon doften av dem. Som när vi går vägen förbi deras gamla hus.  Då blir hon ivrig,  vill svänga in, men kopplet hindrar henne. I nästa stund är den borta. Försvunnen. Doften alltså. Hunden får något sorgset i blicken,  ser besviken ut. Som om hon misstänker att hon drömt alltsammans.

Vissa dagar vill hon inte äta.. Stirrrar dystert ner i sin matskål. Då hjälper det att sitta intill henne en stund. Framförallt om man heter Linnea som verkar kunna det där med att klia hunden på rätt sätt  bakom örat. Locka med några matknappar i handen.

Första tuggan.

Andra tuggan.

Snart är skålen tömd.

Men nu är också Linnea borta…  Hur förklarar man för en hund att flickan kommer imorgon?

Hunden är livrädd att vi ska lämna henne. Hon håller oss ständigt under uppsikt. Skäller uppgivet när vi stänger dörren om henne:

– Du kan inte följa med överallt…

Försök gå och sätt dig i bilen med gott samvete när du hör hunden yla inne i huset… 

Det händer att jag tar henne med i bilen om jag måste åka iväg och hämta något av barnen.  Det är enklast så. Jag klarar helt enkelt inte av den ledsna hundblicken och skällandet.

Jörri dammsög bilen idag.  Gav hunden frihet och tog bort kopplet.  Hunden satt intill honom tills han var klar. Dam som hon är,  förstår hon att: Män som dammsuger är inte att lita på.  De har något lurt i sikte.

Vilken tur att Linnea kommer tillbaka imorgon.  Så att hunden får se.  Att ingen har på allvar tänkt lämna henne i  sticket. Människor går faktiskt ibland att lita på.

Lailas dagbok 1

image

Livet är trist. När husse och matte inte är hemma. Maten smakar inte idag heller.  Fast benet den där Eva kom med i morse,  har jag nästan tuggat i mig nu. Undrar just om hon alls tänkt gå med mig på promenad idag? Igår stack vi ut direkt från morgonen,  men idag gör hon inget annat än leker med sitt ben. Telefon kallar hon det. Märkliga människor det här.

De där mindre varelserna i den här familjen är helt ok. Framförallt flickorna, för de kommer gärna ut med mig. Killen också,  trots att han i början sa att han inte alls tänker hjälpa till med att sköta mig.  Men jag har på känn att han ändå gillar mig. Skarpt. Voff!

Det bor väldigt mycket hundar i de här kvarteren. De flesta skäller på mig.  Jag såg faktiskt en igår som såg ut att vilja äta upp mig. Han visade mig hela tandraden. Som om jag bryr mig? Han borde satsa på att tvätta tänderna lite bättre istället. Stå där och morra. Urk vilken andedräkt!  Själv gäspade jag och gick vidare och Eva, som då höll i kopplet,  rusade snabbt efter. Blev hon kanske nervös? Hon skulle bara veta. Hemma i Spanien var jag gatornas kung.  Såna där snorvalpar borde förstå att visa mig lite respekt. Yyyyl!

Eva pratade något om att den där skrikungen hon för jämnan bär med sig,  visst inte är helt frisk. Hon TROR att ungen har feber. TROR?  Sånt borde man väl ändå veta? Sådant känner man ju i luften. Sniff. Snuff. Jag känner ända hit där jag ligger att ungen är snuvig och lite febrig.

Jag tror jag sover en stund till. Kanske hon vaknar till liv snart och vi kan gå ut och snusa på blommorna. I varje fall den där Eva verkar tycka väldigt mycket om tussilago.  I varje fall står hon för jämnan med näsan i marken. Undrar just vilken hundras hon är? Mops? Hujedamej!

Postat med WordPress för Android