Hit vill jag 

På hemvägen från sommarstugan noterade vi att nya skyltar dykt upp gällande Huhta Ottos grotta.  Hit har vi länge tänkt fara på upptäcktsfärd. I sommar måste det bli av! Utrustad med gummistövlar i så fall.  Jag är nämligen livrädd för ormar. 

Jag har läst någonstans att denne Huhta Otto var en speciell man och att han bland annat klädde sig i kvinnokläder.  En lokal historiker menar däremot att det är nonsens.  Enligt sägnen går en lång gång under marken till Sandskata. Den har ännu inte hittats.  Men det beror ju helt enkelt på att jag inte ännu har besökt grottorna! 

Sommarfilmer

Här kommer några filmer med sommarminnen från årets Schools out Rock som hölls i Kronoby i början på sommaren.  Våra två äldsta barn var med på lägret och hade jätteskoj även om Linnea fick en besvärlig förkylning som lade sig på stämbanden.  Hon kunde knappt prata när vi kom och hämtade hem dem på avslutningsdagen. Men vad gör väl det när det är roligt?  Och dessutom – det finns ju teckenspråk. 🙂

I den här videon sjunger Jacob och Marie ”All of me”. Linnea skymtar till lite här och där i filmklippen från lägret.

Och här sjunger flickbandet ”Uncover”.  Linnea är en av solisterna.

Och slutligen ”Ugly heart”.  Den  här låten gick Linnea omkring och nynnade på resten av sommaren.  🙂

Postat med WordPress för Android

Svalungen är ute och flyger

image

För någon vecka tillbaka var jag ute och flög över nejden.  Flygturen var en födelsedagspresent i förskott av min lillebror med familj.  När han ringde och berättade vad han hade hittat på, svalde jag tyst för mig själv. Jag tycker inte om att flyga.  Särskilt inte små plan som beter sig på ett sätt som i min sfär mest antyder om att de kommer att störta vilken minut som helst.  Jag sa det inte högt,  men jag tror nog att han hörde på rösten att jag inte var fullt övertygad.  Det var därför med darr i benen jag dagen d stegade iväg tillsammans med pappa,  som också följde med på turen, fram till planet. Hemma hade jag sagt farväl till familjen…

image

Efter en del joxande med säkerhetsbältet (ja,  jag kände mig faktiskt som en gammal tant som fumlar och inte kan få fast bältet…) styrde planet till slut iväg över startbanan.  Underliga termer rasslade i  hörlurarna jag hade på mig och jag kämpade febrilt med att få madonnamicken i rätt position så att de andra i planet också skulle höra vad jag sa.

image

Härifrån kommer jag

Till slut var vi uppe i luften.  Visst,  det darrade och skakade,  men sist och slutligen var det inte så farligt som jag hade inbillat mig.  Landskapen bredde vidunderligt ut sig under mig.

image

Mässområdet i Karleby

image

Här nere bor jag idag

Sett uppifrån luften såg världen med ens så annorlunda och liten ut.  Ibland hade jag svårt att orientera mig,  men tack vare att pappa och piloten satt där framme och pratade, höll de mig ständigt uppdaterad över positionen . Hemma i Karleby hade jag svårt att hitta vårt hus bland alla andra hus.  Vi fick därför ta vårt kvarter två gånger. Inte undra på att grannen efteråt berättade att hon funderat vad planet riktigt höll på med. 🙂 Kanske jag ändå borde ha tagit fallskärmen ner – varit den där i Gevalia-reklamen: när du får oväntat besök. 🙂

image

Jag hade laddat väskan med både systemkamera och extra lins,  men dem lade jag snabbt undan.  Ibland behöver man betrakta världen utanför linsen också och ta vara på stunden som den är. Istället lät jag min kära mobil jobba och tog några vybilder lite här och där.

image

Kronoby

Det jag mest av allt tog med mig av den där timmen uppe i luften,  var hur litet alltsammans egentligen är.  Avstånden Kronoby – Karleby – Jakobstad är skrattretande korta. Nere på marken kan de däremot kännas irriterande långa.  Uppifrån luften ser elkraftledningarna ut som tändstickor och slåttermaskinernas mönster på åkrarna ser ut som om de är tagna ur en tecknad Kalle Anka.  Vassruggarna ute på fjädrarna liknar mest jättelika algblommor. För jag säger bara det: vad mycket vatten vad det finns här! 

Och framförallt, vad underbart vackert det är! 

image

Skalasträsk

Har ni förresten kollat postlådan idag? Läst Nya ÖB? Om inte,  så tycker jag verkligen att ni ska göra det nu (typ Karleby – Kronoby -Nedervetil-Terjärv-trakten). Om inte annat så kan ni läsa lite till om flygturen i det bladet. 🙂 För det var det som var en av mina ”hemligheter” – svalungen fick nämligen oväntat i  uppdrag att skriva någonting för den tidningen.  En kolumn. Och som det ser ut nu,  kommer det mera. 🙂

Postat med WordPress för Android

Värme utifrån in

image

Jo man kan se en pjäs två gånger. Särskilt om det är en bra pjäs. Likt den om Signe Strömborg. Sommarteatern ”Mitt hjärtas hem” blir bara bättre. Helt sanslöst bra är den! Svalungen är rörd ända in i hjärteroten. ❤

Vi såg pjäsen ifjol och det gjorde att vi i år istället fick koncentrera oss på att njuta – upptäcka nya detaljer i en skickligt flätad historia. Klumpen i halsen var tillbaka redan efter en kvart in i pjäsen och armborsten på armarna vägrade lägga sig under hela kvällen.

image

Precis i det ögonblicket när Signe blåste ut sitt ljus och vandrade iväg tillsammans med sina föräldrar in under träden ute på Torgare, då höll mitt hjärta på att krevera. Och jag var verkligen inte ensam om det.  Hela läktaren höll andan – nästan så att du kunde ta på anspänningen i luften.   Och stämningen höll i sig efteråt. Lågmält och tankfullt var havet av människor som efteråt vandrade hem. Just då behövdes inga överflödiga ord.

image

Säger bara ett ödmjukt TACK!  Det var precis vad vi behöver en sommar som denna. Värme utifrån in. Ljus och skugga i rätt proportion. Nu återstår bara att smälta, fördjupa och bearbeta. Ett helt liv.  

Postat med WordPress för Android

Båtliv

image

Vi har inte haft fram båten på flera år.  Den är så liten att vi allihopa inte längre ryms i den och killen har aldrig varit någon entusiast. Ifjol var jag dessutom gravid och vågade inte skumpa fram på sjön.

Men igår när sommaren åter en gång hälsade på,  drog Jörri båten i sjön och jag packade picknick-korgen och vi åkte iväg.

Vilken befrielse att skumpa fram på vågorna!  Ju mera vatten som stänkte över oss,  desto mer tjöt vi – även jag!

image

Det är något speciellt med att se omgivningen från vattnet. .  Allt ser så annorlunda ut.  Som kanalen – känns inte alls som att vi befann oss ”hemma” i lilla Kronoby,  snarare mera som i något exotiskt land. Djungeln!

image

Signe var som alla andra våra barn har varit och somnade till slut i min famn.  Jag försökte fåfängt skydda henne från vattenstänket med vår picknickpläd, men den rev hon envist undan.  Hon ville också bli våt! Men som sagt,  till slut slocknade hon och vaknade så snart båten dunkade in i bryggan. Just i det ögonblicket när vi själva var så ”friskluftsförgiftade” att vi också hade kunnat tänka oss att ta en tupplur…

image

Faktum är att vi lite senare tog oss en liten siesta i tältet ute på gården.  Allt för att orka njuta av solnedgången senare på kvällen.

Sommar är faktiskt något alldeles underbart när den riktigt sätter den sidan till.❤

Postat med WordPress för Android

Om att bo granne med Gud

image

En gång i livet bodde jag granne med Gud. Han hade det ståtligaste huset av alla på vår väg. Vi bodde alldeles intill varandra.  Endast en äng skilde oss åt.

Gud var en lugn granne.  En trygg granne. Aldrig störde han oss.  Han bara fanns där. Som ett tryggt förankrat ankare. Hans hus blev för mig ett landmärke.
– Där bor jag,  sa jag alltid stolt och då visste alla.  Du milde om jag idag ska förklara vägen hem till oss!

image

För mina föräldrar var det viktigt att vi inte störde vår granne. Mamma läste alltid i tidningen när Gud skulle hålla fest.  Då måste vi tassa tyst. Och pappa fick inte prata i radion. Hemska saker om pappas röst just då brusat ut i etern!

En gång vandrade faktiskt våra kor in på hans gård. Jag var liten då,  men jag minns hur jag tyckte att de gjorde någonting oerhört fult.

Min granne har faktiskt en gång (kanske fler!) rent konkret räddat mig. Den här gången var det vår och ån hade planterat väldiga isblock som inte ville släppa vårfloden igenom. En hel dag höll tuffa män, utrustade med dynamit, på och sprängde isflak utanför vårt hus. Själv såg jag nyfiket på i tryggheten bakom farmors hus. Men ju längre tiden gick, desto  närmare smög jag mig scenen. Till slut fann jag mig själv nere vid dammen med många andra människor, där vi följde dramat alldeles för tätt inpå. För när proppen till slut lossnade,  bröt vattnet vår väg. Det formligen forsade fram! Vattnet rann in över mina stövelkanter och jag kände hur ån drog i mig och ville ha mig med! Jag rusade fram till muren som omgärdade min grannes hus. Jag var livrädd. Och blöt. Och tänkte: Den här gången måste det vara ok att klättra på hans mur!

image

I sista stund,  kändes det som, kom jag upp i tryggheten på muren och jag kunde vandra hemåt längs med den. Rejält uppskakad missade jag förstås ansatsen när jag skulle hoppa från muren till vår äng och trillade därför i det överfyllda diket…
– Var har du varit,  frågade mamma när hon mötte sin halvdränkta unge.
– Jag ramlade, mumlade jag.
Tänk om hon vetat var jag var!

Idag är jag vuxen och bor ett tiotal kilometer ifrån min gamle granne. Varje gång jag ser hans hus känns det som att jag kommer hem.  Jag tycker fortfarande att han har världens finaste hus och känner mig oerhört stolt över att jag en gång var en del av det och fick vara just hans granne.

Postat med WordPress för Android

Ännu finns det vänliga själar… och älgar…

IMG_7949

VI åkte på älgsafari igår kväll också. Sannolikheten att se en älg igen? Tydligen 100%. För där stod den, nästan  mitt ute på vägen. Så ta det försiktigt ute i trafiken! Särskilt i skymningstider. Vi blev rädda att en bil skulle dyka upp bakom kullen och köra på den, så vi skrämde älgstackarn tillbaka in i skogen igen och parkerade vid vägkanten. Snart dök en bil upp bakom oss, rullade upp jämsides med oss och rutorna vevades ner.

– Behöver ni hjälp? frågade den vänlige mannen.

– Nej, vi tittar på älg! 🙂

– Oj förlåt, då ska jag inte störa, sa han och körde sin väg.

Vilken tur att det ännu finns folk som bryr sig om varandra. Men lite komiskt var det också. Jag undrar vad han tänkte om oss: En bil proppfull med ungar halvvägs in i natten och allesammans stirrar in i skogen… Om ni hör berättas om den röda Hondan så är det alltså vi. 🙂

IMG_7928

En räv mötte vi också den här gången. Med någonting stort och gott i munnen…

IMG_7828

Älg nummer ett från i söndags…

IMG_7852

Älg nummer två från i söndags…

IMG_7926 IMG_7952  IMG_7991IMG_7858IMG_7893IMG_7997