Så blev saknaden med ens lite större

image

Kompisen flyttade till polkagrisdistriktet  för något år sedan.  Alltid nu som då kommer dagar när den yttras  högt: saknaden efter en mångårig dagisvän.  Som idag när en kärleksstång damp ner i postlådan (det kom mycket post idag! 🙂  ). Ellen blev så glad och lycklig, samtidigt som hon fick så dryyyft.  💔 Undrar just om de två töserna får träffas i sommar igen? 

Med ena foten i graven

image

Där låg jag i sängen i allsköns ro och försökte varsamt få upp ögonen denna gryende morgon,  när jag hörde Jörris röst från köket ilsket muttra:
– Kaffekokaren fungerar inte!
Inget kaffe?!  Genast var jag klarvaken och klev snabbt upp ur den varma,  sköna sängen.  Jag visste att dagen skulle gå åt pipsvängen om det inte blev något kaffe den här morgonen .

Lampan på bryggaren glödde surmulet röd emot mig när jag kom hastande, men inget vatten pumpades upp ur dess inre och plattan förblev lika kylig och kall trots alla mina kära och nära närmanden.  Jaha,  det var alltså den kära prylens livslängd det.  Där står den nu på köksbänken med ena foten i graven och väntar på att bli slängd på bilflaket inför sin sista resa till Ekorosk.

På flaket ligger redan vår gamla, blåa länstol och väntar.  Även dennes saga blev all  i helgen när vi tömde ena väggen i vårt sovrum och beslöt att ett skåp skulle få inta länstolens plats i köket. Det var med sorg i hjärtat jag tog beslutet. 💔 Stolen må vara världens trasigaste och fulaste, men det finns ingen  bekvämare tingest att sitta i där den stått upplutad mot köksväggen. För den måste ha stöd för att klara av att stå upprätt.  Ryggstödet är knäckt sedan flera år tillbaka.

Länstolen har varit med om en hel del.  Den har omfamnat mig när graviditetsillamåendet har härjat i min kropp. Den har bett mig luta mig tillbaka när huvudvärken piskat mina tinningar.  Jag har fått krama dess armstöd när värkarna har lagt igång.  Från dess mjuka dynor har den försiktigt baxat mig upp när jag varit sjuk så att jag åtminstone skulle kunna kika i riktning mot ytterdörren utifall att jag ändå skulle sätta in en stöt och åka  till jobbet.  En gång kom jag inte ens så långt. Från djupet av länstolen ringde jag istället hälsocentralen som tyckte jag skulle komma in och kolla blindtarmsstatus. Så sista gången i livet med blindtarm satt jag alltså i den där stolen.  Kort sagt,  den har varit med om en hel del.  💔

Men nu är den historien alltså slut.  Länstolens saga är all.  Inte undra på att kaffebryggaren sympatiserade och sade upp kontraktet den med.

Kaffe fick vi denna morgon efter en stunds destillerande.  Nu väntar jag på att Signe ska vakna så att vi kan åka och leta reda på en ny kaffebryggare åt oss.  För vi/jag klarar oss inte utan kaffe.

Moccamaster hör jag hur hela församlingen skriker.  Tror inte det.  Jag har inte ännu lärt mig att uppskatta de fördelarna.  Men vem vet vad som kommer emot mig mellan hyllorna. Står det Moccamaster på varje hylla får jag väl till slut ge mig. För man ska aldrig säga aldrig. För det har jag i varje fall lärt mig under årens lopp sittandes i den blåaste av blåa fåtöljer.  💔

Postat med WordPress för Android

Tills cancern skiljer oss åt

Har du sett dokumentären om Peter Snickars och hans fru? Om du inte har gjort det kan jag varmt rekommendera att du ska göra det. Via arenan kan du titta på filmen när som helst. 

Peter Snickars fick en hjärntumör och under sjukdomsförloppet började han filma sig själv.  Senare hade han också ett filmteam till sin hjälp.

Filmen drog upp en hel del minnen från mitt gamla jobb.  Men det som berörde mig mest: vilken kvinna!

Om du klickar här kommer du till dokumentären. Obs att filmen kanske inte är lämplig för alldeles små barn för den väcker väldigt starka känslor.

Men se den!. Som motpol till all julstress. Livet är till för att levas.  Inte till att fundera på triviala saker som mängden julklappar.

Bilden har jag lånat från Arenan

Postat med WordPress för Android

Jag blev i varje fall ❤-bombad

Jag må ha blivit utan kursplats.  Men jag blev i varje fall kärleksbombad. På självaste Bloggalan i Vasa senaste helg. Tack allra käraste Caroline! 💕💕💕 Du är nog vår egen riktiga Lucia som lyser upp den annars så gråtrista världen! ❤❤❤ Kram! ❤

Så här löd ”bomben”:

Till: Eva Sundström
Jag tycker om dig för att: Du har enormt inspirerande blogginlägg och sen världens bästa faster!
Hälsningar från: Carco

* Snyrvel.  Snyft.  Torkar sig rörd i rockärmen och fortsätter dagen.*

Vem andra som fick sig en bomb? Kolla här!

Postat med WordPress för Android

Lyckligheter

image

Jag fick ett meddelande igår när jag var i affären.  Och jag blev så glad.  Fick nästan lust att snörvla en skvätt.  Vilken tur att jag hade Linnea med mig så att vi fick njuta av stunden tillsammans.

Meddelandet gällde Ellen – hon som hellre blev kvar på soffan införsjunken i en födelsedagsfilm, än  följde med oss till affären.  I meddelandet stod det att Ellen bästis från dagistiden – hon som flyttade till Sverige – kommer ”hem” över helgen och vill väldigt gärna träffa  Ellen.  ❤

Det går i perioder när Ellen saknar sin kompis oerhört.  När hon funderar om W och hon någonsin kommer att träffas igen.  Det är inte det att hon är ensam. Nej, Ellen har nya kompisar nu – en ny bästis som hon tycker väldigt mycket om. Eller som hon själv säger : Hon har en bästis i Finland och en i Sverige. 

Ifjol när flickan åkte,  tänkte jag faktiskt modstulet, så där som snusförnuftiga, negativa mammor gör,  att få se om dessa två barn träffas igen.  Men jag sa det inte högt.  Mammor får ha sina tankar,  men ibland är det bra att behålla dem för sig själv. Vi hade faktiskt själva tänkt åka via W i sommar,  men  när det aldrig blev någon bilsemester för oss så blev träffen också inhiberad.

Men nu är hon alltså på väg. Brevet Ellen skrev för två veckor sedan ligger ännu på skrivbordet och väntar på sin mottagare. Brevet som berättar om saknad och minnen. 💔 Vilken lycka att den här gången få ge brevet rakt i hand.

Om Ellen blev glad när vi kom hem och berättade nyheten?  Om vi säger som så: om solen kan explodera så gjorde den verkligen det igår! Flickan formligen sprudlade och började packa ihop sina Barbies och planera för världens bästa dag. Allt medans mamma och storasyster lyckliga stod och såg på. ❤

Vill du läsa om avskedet för ett år tillbaka ?  Klicka då här: Olyckligheter

Postat med WordPress för Android

Kompisar

image

Det blev lite sent igår innan jag kom hem. Jag åkte via mamma och pappa och pratade bort en eftermiddag. Väl hemkommen slängde jag in maten i ugnen och ringde Linnea, som var hos en kompis, att nu är det dags att börja komma hem.

Vi hann äta innan hon dök upp. Men när hon kom kunde hon inte prata,  så upprörd var hon.  Jag kan lova att det var många tankar som flög genom mammas huvud under tiden vi väntade att hon skulle lugna sig så pass mycket att hon kunde få fram orden.

Det visade sig att Linnea hade slagit sig illa just i den stunden hon skulle klä på sig ytterkläderna och cykla hem. Tårarna kom först på hemvägen men kompisarna hade givetvis sett hur ont det gjort och att det även börjat blöda,  och de blev förstås jätteoroliga. När kompisens mamma kom hem ringde hon genast hit och senare på kvällen kom de även över med en söt nalle till Linnea . Vi båda mammor förundrade oss även över varför ingen ringt någon av oss.  Den andra mamman fanns i närheten och jag skulle givetvis ha hämtat hem flickan med bil. Inte hade hon behövt cykla!

– Men då hade cykeln blivit kvar hos A…

Mammorna ruskar på sina huvuden. Men nu har vi alla gjort upp en deal: Nästa gång ringer vi. I stort som i smått. Cyklar kan hämtas senare.

Även i morse ringde kompisarna.  För att Linnea ej kommit till skolan ännu.  Hon var försenad.

– Är hon sjuk?

Då kunde inte Linnea hålla tillbaka leendet. Vilken tur för kompisar.

– Pappa-a-a, vi kommer för sent!

Och så var allt som vanligt igen.

P.s. lägger ni märker till centreringen! Lösningen heter att man använder två program… Appen kombinerat med vanliga bloggverktyget.  Har någon sagt att jag inte kanske hittar lösningar på allt? 🙂