Julklapp nummer 7

Jag tänkte avsluta julklappsöppnandet med att berätta vad vi gör om kvällarna.  Och då menar jag varje kväll. Även på självaste nyårsafton.  Jo, vi ser på Rederiet säsong 1. Kommer ni ihåg Rederiet?  Maktkampen på Östersjön? Fartyget Freja? Tony? Reidar?

1420103956218-1028094654

Det konstiga är att när vi såg första avsnittet så kändes det som om det var alldeles nyss serien gick på teve. (1992 är produktionsåret…) Jag kom ihåg så gott som alla snöpligheter. Men eftersom Jacob fick i julklapp hela säsong 1 så har vi 810 minuter av drama att uppdatera minnet med. Och jag tycker att det är kul, tycker att det är synd att det inte längre går sådana serier på teve. Förr i världen var det ju veckans höjdpunkt när Rederiet,  Varuhuset och Skilda världar kom på teve.

20150101_000911

Speciellt Ellen tycker att Rederiet är toppen. Det är hon som ser till att vi får vår dagliga Rederiet-dos. Själv behöver jag inte alla gånger vara koncentrerad till 100% . Jag vet ju hur det kommer att gå, vem som är skurken och vem som prasslar i lakanen med vem osv (hmmm… hur var det nu med vad som är lämpligt för Ellen att se på…).  Så mellan varven roar Signe och jag oss att med ena ögat göra helt andra saker.  Som att ta selfies till exempel.  Här kommer årets första.  För när väktaren är med på bild kan vi ju sätta ut en bild till på gullungen här på bloggen. 🙂 Hmmm.

Julklapp nummer 6

20141230_185048

Har man en mamma som tycker om böcker,  så kan man vara beredd på att man får åtminstone en bok i julklapp när det är jul.  Nu har jag dessutom en förkärlek för bilderböcker så Ellen kan ännu en tid känna sig väldigt priviligerad över att hon har en mamma som mer än gärna öser bilderböcker över henne. Tyvärr tycker jag att dagens bilderböcker lite tappat gnistan. Jag tycker att förlagen koncentrerar sig alldeles för mycket på att böckerna ska vara märkliga konstupplevelser att man lite glömmer bort målgruppen.  Själv vill jag att barnböcker ska vara färgglada, innehålla  runda, leende gubbar istället för streckgubbar och bläckplumpar eller en fot- och handförsedd trekant som ska föreställa hjälte.

Ellen gillar Madicken och kan sitta i timmar och se på Madicken-filmerna. Så när samlingsboken ”Madicken och Lisabet på Junibacken” med illustrationer av Ilon Wikland dök upp i nätbokhandelns fönster, behövde jag inte många sekunder för att bestämma mig att den boken skulle det bli.

Ellen Annorlunda böckerna har vi ännu inte lärt oss tycka om, men eftersom jag gärna läser inhemska författare tyckte jag ändå att vi ännu kunde ge Monica Vikström-Jokela en chans.

20141230_185119

Men bäst i hela denna bokhög är nog Pelle Svanslös-boken fammo och faffa kom med åt Ellen. Den är precis så som jag vill att en barnbok ska vara med glada färger och roliga figurer. I förordet står det att man skrivit och ritat om de 75 år gamla historierna om Pelle Svanslös för att de ska passa dagens värld. Först tänkte jag lite elakt att det väl är  som med Pippi Långstrump att man måste censurera vissa saker för att de ska gå hem i vår sensitiva värld. Men jag hade fel. Med Pelle Svanslös-boken är det bara att konstatera att de har gjort ett bra jobb. Åtminstone min tumme gillar detta väldigt, väldigt mycket. Tummen upp.

Julklapp nummer 5

20141229_105525

Julklapp nummer 5 är ett mjukt paket. För er som inte känner min mamma kan jag berätta att hon är en hejare på att sticka. Och med 14 barnbarn finns det en del händer och fötter att sticka till.

På bilden syns årets sock- och vantskörd för enbart vår familj! Årets nyhet är de ”räfflade” vantarna.  De både känns och ser ut som om de är gjorda av våffeltyg.

1419844058191892834550

I detta mjuka paket hittas också tossorna Signe fick av sin fammo och faffa (alltså av min svärmor och svärfar). Tossorna hade de hittat i Terjärv.  Ser ni att tossorna föreställer Converse-skor? För fantasin och skaparglädjen finns det verkligen inga gränser

Julklapp nummer 4

1419841313869-44657930

Camilla Läckberg och jag har aldrig kommit bra överens. Varför? Ja, om jag själv ens visste orsaken. Hon skriver ju faktiskt inom rätt genre och allt. Jag har  försökt läsa ett par av hennes böcker,  men jag har aldrig kommit igenom en endaste en av dem.

Av svärmor fick jag i julklapp Camilla Läckbergs bok Lejontämjaren. Jag har vridit och vänt på den och kan inte för något förklara min antipati gentemot författaren.  Jag menar, boken ser ju faktiskt ut så där som en bra bok ska göra med glassig pärmbild. Och författaren säljer faktiskt sina böcker över hela världen så varför ska då just lilla jag vara så himla svårflörtad?

Den här gången har jag bestämt mig.  Jag ska ge Läckberg en chans och läsa boken.  Jag faktiskt redan börjat och läst en fjärdedel av den. Helt ok så här långt. Brutalt och rått redan från början med en flicka med utstuckna ögon och avklippt tunga. Men ändå känner jag mig  helt oberörd. Ungefär som att tugga på en torr smörgås.

Så Läckberg, nu är det upp till dig att bevisa att svärmor gjorde rätt som gav mig en av dina böcker i julklapp. Skippa tramset och låt äventyret börja!

P.s. Jag lovar återkomma och berätta om jag hade fel och boken faktiskt var bra.

Julklapp nummer 3

1419788400713892834550

I julklapp nummer 3 ligger Persbrandt själv. Eftersom jag är ett Persbrandt-fan kunde jag inte låta bli att köpa en film han är med i när jag en gång hittar en sådan.  Jörri blev den lyckliga mottagaren av gåvan.  He, he.

Enligt omslaget har filmen blivit Oscar-nominerad 2011 och filmen har vunnit Golden Globe för bästa utländska film 2011.

Filmen heter Hämnden och den är dansk, med undantag för Persbrandt alltså. Filmen handlar om två 12-åriga killar som blir vänner.  Det handlar om mobbning, separation,  om att förlora en förälder i cancer och framförallt handlar det om människans mörka sidor – om att hämnas.

Filmen är helt ok. Sämre filmer har jag sett en lördagkväll. Persbrandt är närmast med som smakhöjare och den biten klarar han givetvis galant.  Men själva huvudrollen och ramberättelsen byggs upp kring pojkarna och tidvist känns det väldigt mörkt. Men det finns ljus och jag kan avslöja så mycket att ljuset också tillåts segra. Tack och lov.

Julklapp nummer 2

20141224_143726_LLS

I julklapp nummer 2 ligger mössan Linnea hade köpt till sin syster Signe. Den är så söt och jag tycker att Signe ser ut som en liten rysk gumma i den. Min söta lilla Babushka. 🙂

Jag vet att bilden är suddig,  men jag valde den med vett och vilja. Ibland försöker jag stävja mitt behov att publicera bilder av mina barn här på bloggen.  Helst skulle jag ju förstås vilja tapetsera bloggen med bilder på dem, men på samma gång skräms  jag något oerhört av den genomruttna värld vi lever i. Därför försöker jag för det mesta hålla mig till ryggtavlor och andra infallsvinklar.  Men ni kan ju alltid komma och säga hej så kan jag presentera vår lilla Babushka åt er på riktigt. 🙂

Julklapp nummer 1

14197042170681370206612

Först ut i mitt julklappsöppnande är filmen Linnea fick: The fault in our stars/Tähtiin kirjoitettu virhe/Förr eller senare exploderar jag.

Filmen är baserad på en roman och handlar om två ungdomar med cancer som förälskar sig i varandra. Eftersom jag hört att många ungdomar sett filmen hade jag, min tant, inbillat mig att det är en ytlig film med en massa snyft.  Visst,  filmen ÄR snyft och tårar, men den är även en massa djupa funderingar som får min hjärna att sätta fart. Jag skulle beskriva filmen som filosofisk och en väldigt fint berättad historia.

Själv gillar jag ordspråk och talesätt och det är något man serveras i denna film. Nästan synd att jag inte hade anteckningsblocket nära till hands och skrev ner dem. Kanske betyder det att jag borde se filmen på nytt? Ett ordspråk som var nytt för mig löd något i stil med: ”Om du vill nå regnbågen måste du stå ut med regnet.”

Och ett annat: ”Min gud, jag dricker stjärnor! ” Något som champagnemunken lär ha sagt. Jag gillar inte champagne,  men jag gillar citatet – tanken om stjärnor på flaska.

Kort och gott: Du som inte sett filmen eller läst boken. gör det.