Isrosor ute vid Trullön

IMG_0368IMG_0369

Havet planterade isrosor idag. Ursinnigt och med våldsam frenesi sköljde  den in våg efter våg  över fiskehamnen .

IMG_0370IMG_0371

Det såg lite skräckinjagande ut och fick mig att tänka på tsunamis. För att inte tala om kylan! På ett par minuter hade den letat sig in under alla kläder jag byltat på mig och jag stod och hackade tänderna och funderade om jag ändå inte tagit miste och gått ut naken.

IMG_0373IMG_0380

När havet till slut drog sig undan lämnade det efter sig en värld av sprödaste iskristall.  Hela bänken full av stora, taggiga  och skimrande isrosor.

IMG_0391IMG_0393IMG_0399IMG_0401IMG_0403IMG_0409

Även jag fick en ordentlig genomsköljning där jag  stod och fåfängt försökte fånga någonting av stormen på bild. För att inte tala om kameran. Den sveptes in och blev ett med isdimman.

Till slut valde jag att fly fältet tillbaka in i värmen i  bilen, men se där passade moder natur på att bjuda mig på en präktig vurpa  – så präktig att till och med Jörri måste kliva ur bilen och se om jag överlevde. 🙂

Stelfrusen och med ömmande rumpa är det bara att konstatera att för min del njuter jag mest och bäst av vintern i tryggt förvar på insidan.

Nog blir det jul ändå

image

Den sista nedräkningen har börjat.  Snart är julafton här.  Om jag har allting klart? Nja.    Julklapparna är så gott som klara.  Ännu skulle jag gärna vilja hitta en present åt Jörri. Jag har nog redan någonting smått på gång,  men den där toppen på gräddmoset saknas ännu.  🙂 Och barnen – där är jag faktiskt också klar,  men funderar ändå på att åka till affären dan före dopparedan och kolla rean.  Ifjol konstaterade jag nämligen att de tjuvstartade strax innan jul.  Så vem vet vad jag ännu hittar på.  Men det är inget måste.  Jag kan lika bra förklara allting färdigt nu.

Julstämningen infann sig när Finlands Lucia och hennes tärnor kom till byn. ❤

A photo posted by Eva Sundström (@svalungesommar) on

Igår var vi och kikade på Finlands Lucia när hon besökte Kronoby.  Vårt fadderbarn Caroline, som var uppställd i luciavalet, fick den här kvällen också ställa sig i Luciatåget. De var så fina allesammans och sjöng så vackert. Så stämningsfullt. Det är nog allt någonting mäktigt med Lucia.  Synd bara att vi satt så långt borta att jag inte fick någon riktig bra bild. 

Idag ska jag och barnen åka leta julgran. Hur vi får hem den vet jag inte.  Min bil har ingen dragkrok  att koppla släpkärran på. Å andra sidan kör jag inte med släpvagn.  Jag har tänkt som så att hittar vi bara granen och får den fälld så får vi nog hem den på något sätt.  Om inte annat får Jörri åka ikväll och hämta den.  Jag tycker det borde vara lättare att hitta en fälld julgran vid villan i mörkret än att springa omkring i mörkret i skogen och leta julgran.  Vem vet vad man kommer hem med då?

Barnen sover ännu så nu ska jag ta vara på tiden och dra fram datorn och skriva lite.  Ha en bra dag och försök att glömma julstressen.  Nog blir det jul ändå.

Postat med WordPress för Android

Vem ska bära dig nästa gång?

20150101_124026_LLS

Plockar bland alla prylar som dykt upp under julhelgen.

Dopklänningen hänger ovanpå skåpdörren i sin enkla galge. Nästan så att den ser ledsen ut. Funderar, tog allting slut här?

För klänningen vet att den kommer att hamna in i sin låda igen. Stuvas in i garderoben.  Inte väl för att glömmas bort för alltid? viskar den. För den vet att det inte finns några garantier. Det finns ingen som kan lova att den kommer att användas igen. Det enda den kan göra är att hoppas. Och drömma.

20150101_165059

Men jag tror nog ändå att den är nöjd  med att få vänta. Under sin 42-åriga levnadstid har den ju fått vara med ett knappt dussintal gånger. Fått vara med och klä familjens dyrbaraste skatter. Fått svepa in framtiden i skiraste spets.

Tack för den här gången.  Jag hoppas att jag en dag får vara med och skriva in mina barnbarns namn i locket på asken du sover i. Och du, jag lovar väcka dig i god tid nästa gång det blivit dags för dig att glänsa. Söta drömmar.

Julklapp nummer 1

14197042170681370206612

Först ut i mitt julklappsöppnande är filmen Linnea fick: The fault in our stars/Tähtiin kirjoitettu virhe/Förr eller senare exploderar jag.

Filmen är baserad på en roman och handlar om två ungdomar med cancer som förälskar sig i varandra. Eftersom jag hört att många ungdomar sett filmen hade jag, min tant, inbillat mig att det är en ytlig film med en massa snyft.  Visst,  filmen ÄR snyft och tårar, men den är även en massa djupa funderingar som får min hjärna att sätta fart. Jag skulle beskriva filmen som filosofisk och en väldigt fint berättad historia.

Själv gillar jag ordspråk och talesätt och det är något man serveras i denna film. Nästan synd att jag inte hade anteckningsblocket nära till hands och skrev ner dem. Kanske betyder det att jag borde se filmen på nytt? Ett ordspråk som var nytt för mig löd något i stil med: ”Om du vill nå regnbågen måste du stå ut med regnet.”

Och ett annat: ”Min gud, jag dricker stjärnor! ” Något som champagnemunken lär ha sagt. Jag gillar inte champagne,  men jag gillar citatet – tanken om stjärnor på flaska.

Kort och gott: Du som inte sett filmen eller läst boken. gör det.

Kvällspromenad

20141227_155130_LLS

För att få julskinkan och all risgrynsgröt att sjunka ner,  tog vi idag oss en rejäl promenad.  Vi gick in till stan och stack oss in och hälsade på hos fammo och faffa. På hemvägen gick vi genom Neristan, Karlebys ”gamla stan”, och gick omkring och tittade på fönster som inretts till luckor i Neristans julkalender. Det kändes allt lite konstigt att gå och kika in i främmande människors hus trots att man vet att det är  helt lovligt den här tiden på året med anledning av julkalendern.

20141227_155207_LLS

Men bästa ”luckan” satt nog i ett helt annat fönster än ett julkalenderfönster. En underbar liten sötnos tittade plötsligt ut på oss i ett av fönstren. Precis en sådan sötnos jag drömmer om.♡ Gissa om mitt hjärta smälte… Ååååh…

Men så länge varade inte smältkänslan. Under hemvägen fick jag så kallt och kylan håller i sig ännu trots yllesockor och en tjock, bulsig tröja. Jag har satt bastun på värmning så förhoppningsvis ska ett hett bastubad få liv i mig igen.

I väntan på bastu – lite kaffe och doptårta.

Ihanat naapurit♡

20141224_112711

Ibland infinner sig de där stunderna när man blir tyst, hittar inte orden.

Skulle bara hämta posten idag och vad hittar jag: Jo, en julhälsning från nyaste grannen…

Jag brukar säga att vi knappt vet vem våra grannar är. Och jag har själv också konstaterat att det mycket beror på oss själva,  att vi är dåliga på att ta kontakt.  Bara vinkar ett hej i förbifarten,  på väg ut, in, till bilen…

Kanske det borde bli ett nyårslöfte: att bättre se människorna i vår närhet. Ta sig tid och stanna upp. För det är där man ska börja för att få världen att bli till det man önskar att den var.

Sydämmellinen kiitos ihanille naapureille! ♡

Mamma Mu och Kråkan firar jul i Svalungesommar-stil

+

Flax, flax, flax.

Kråkan kommer.

– Vad gör du Mamma Mu?

– Jag räknar flugvalpar.

– Flugvalpar? Kråkan kliar sig förvirrat i huvudet.

– Ja, just det Kråkan. Flugvalpar. Har du sett så många flugvalpar jag har? säger Mamma Mu och visar på alla paketen inne i båset.

Kråkan förstår fortfarande inte.

– Menar du inte julklappar? Jag tycker bestämt att det där ser ut som julklappar.

– Det är väl klart att det är julklappar, Kråkan. Vad trodde du? Jag tycker att flugvalpar är ett mycket bättre ord att använda. Julklappar är som flugornas valpar om sommaren. De blir fler och fler ju mer man försöker begränsa dem.

***

Flax, flax, flax.

Kråkan kommer. Han blir sittande uppe vid ladugårdsfönstret och kan knappt slita blicken från de röda tro,hopp och kärlek- lyktorna som hänger i fönstret ovanför Mamma Mus bås.

– Vad fint du har gjort det Mamma Mu, säger han med motvillig beundran i rösten.

– Ja visst är det Kråkan. Man måste göra det lite musigt för sig nu när det snart är jul. Men har du sett min julkalender?  En massa kossor ute på klöverängen. Är den inte fin Kråkan? Den får mig så att längta efter våren.

Kråkan säger ingenting utan låtsas vara väldigt upptagen med att stirra på de röda lyktorna.

– Har du tänkt på en sak Kråkan. Om julkalendern inte fanns, hur skulle vi då veta när det blir jul? Jag tror jag skulle längta ihjäl mig för jag tycker att julafton är världens bästa högtid.

Mamma Mu suckar lyckligt.

– Hurudan kalender har du Kråkan?

– Chokladkalender, muttrar Kråkan buttert.

– Oj vad musigt! Det skulle jag också vilja ha. Kanske du och jag kunde byta för en dag? Om jag får öppna din så får du öppna min.

– Det går inte, muttrar Kråkan buttert.

– Går det inte? Varför säger du så?

 För jag har ätit upp dem, viskar Kråkan.

– Vad säger du Kråkan? Du måste prata högre så att jag hör.

– Jag har ätit upp dem!

– Men vad säger du Kråkan? Har du ätit upp dem?

– Ja, tänk för att jag har det, muttrar Kråkan.

– Men det är ju att fuska Kråkan! Hur ska du nu veta när det är julafton?

Kråkan rycker på axlarna.

– Äsch, strunt i det du gamla kossa. Jag måste väl räkna antar jag, säger han och flyger sin väg.

***

Flax, flax, flax.

Kråkan kommer.

– Hej Kråkan. Vad roligt att du kommer. Idag är det julafton och idag ska vi öppna lucka 24. Visste du om att det är julafton, du som inte har någon kalender längre att öppna?

– Det är väl klart att jag gör, fräser Kråkan. Sluta påminna mig om det där. Vad har förresten hänt med tron, hoppet och kärleken som

tidigare hängde i ditt fönster?

– Jag har packat in dem, säger Mamma Mu hemlighetsfullt.

– Har du packat in dem?

– Ja, jag ska ge bort dem i present. Och nu när du är här ska du få ditt paket. God Jul Kråkan!

– Ett paket! Jo man tackar ja. Det gör väl inget att du inte får något av mig?

Ivrigt sätter han igång att riva upp paketet. Pappret flyger åt alla håll.

Snart drar han fram ett stort rött pappershjärta – en av lyktorna som tidigare hängde i fönstret.

– Kärleken, säger han förundrat. Ger du den till mig?

– Ja, det är väl klart att jag gör. Hoppet gav jag till Tärna för hon gör så underbara hopp ute i hagen om vårarna. Och tron fick bonden för att han alltid tror på mig.

Men kärleken ger jag till dig Kråkan för att du är min allra bästa vän.

image

Så var det jul igen

20141223_074923

– Städandet går ju bra mamma,  sa Ellen där hon med ett stort uppmuntrande leende tittade upp från sitt Nintendo-spel.

– Morr…

Ett tag såg det mörkt ut och nerverna låg på ytan. Men det var då det för nu är huset städat, julgranen pyntad, julskinkan i ugnen och en chokladask redan tömd… Gulp. Jag vet. Den tog slut innan jag hann räkna till tio. Men oj så gott det var…

Började tidigt i morse för att hinna med allt.  Redan 8:15 stövlade jag in på Prisma och hade väl inbillat mig att få vara ensam. Men icke! Varuhuset formligen sjöd av morgonsura människor.

– Hallå, det är ju julafton imorgon! fick jag lust att ropa, men konstaterade att det var bäst att hålla tyst för annars hade jag väl fått en kundvagn i sidan.

Matdiskarna gapade tomma på mat. Kanske berodde det på att jag var tidigt ute och de inte hade hunnit plocka in mera. Jag blev i varje fall glad över att jag redan i fredags köpt hem laktosfri vispgrädde till dopet. Idag fanns inte en enda laktosfri grädde kvar. Hjälp vad det kommer att vispas grädde i kvarteren den här helgen! Och alla äter tydligen Musta Pekka ost också.

20141223_181052_LLS

Men ja, nu har vi kommit så långt att det faktiskt är julafton imorgon.  Vi hann till och med till jultablån ikväll, men jag erkänner – jag fick inte julduken på bordet och kylskåpsdörren är fortfarande lika solkig som innan,  men det gör detsamma. Nu tar jag jul. Och det tycker jag du också ska göra. Ta en chokladbit och läs Mamma Mu historien jag skrev för ett år tillbaka,  för då vill jag tro att det blir jul ( ska alldeles snart klistra hit berättelsen…)

God Jul på er!

Ja se tjyvar

img_3738

Jörri och flickorna var idag till villan och hämtade en julgran till oss. Pga att det kommit en massa snö och vägen inte var plogad, tog de sig traskande fram till villan. När de var på väg därifrån såg de plötsligt en bil komma körande emot dem. När föraren får syn på Jörri och flickorna blir han nervös och panikvänder bilen framför bommen som blockerar infarten till vår villaväg. Frun som sitter på passagerarsidan ser väldigt, väldigt  besvärad ut…

Nu vet vi faktiskt inte om de var julgranstjuvar eller inte,  men sannolikheten är stor. Varför annars denna panikvändning så att däcken sprutar snö? Och varför ens komma körande längs vår väg om man inte själv har villa där borta? Vägen var ju inte ens plogad…

Det är inte första gången vi haft påhälsning av julgranstjuvar. Ett år stannade de till och med och ”förklarade” att de var ute och körde och tittade på villor. ..  Vi bara nickade och såg glada ut. Men öh?  Hur dumma tror de egentligen att vi är? Tittar på villor? Mitt i vintern? Längs med oplogade vägar? I mörkret? Och strax innan jul? Ja-a, nuförtiden har människor väldigt lite att göra…

Hos oss fnissar vi åt dessa tjuvar. Speciellt när man ser hur osäkra och bortkomna dessa vanliga, normalt hederliga människor blir när de inser att de blivit ertappade med fingrarna i kakburken. De skäms så att de är gröna i ansiktet. Rätt åt dem!  För jag tycker det är lite tråkigt att dessa tjuvar försvarar sitt handlande med att en julgran hit eller dit gör ingen skillnad för skogsägaren. De glömmer dock en viktig sak: Skogsägaren har faktiskt betalat tusentals euro för att få ha sina granar.  Att ta en gran är därför inte helt så oskyldigt. Och tänk vilket hallå det skulle bli om folk började gå in på andras gårdsplaner och kapa äppelträd hur som helst. Nåja – det är kanske inte helt samma sak, men ändå.

Fred på jorden.  Punkt.