Han ska måla hela världen…

… eller åtminstone vårt blivande nya terassräcke.

Varje dag efter jobbet skyndar han sig ut efter att ha slängt i sig maten.

 20140624_185601

– Jag måste måla.  Annars får vi det aldrig klart.

– Väck mig imorgon bitti om det regnar så kommer jag och lyfter in bräderna under tak.

Hela hans hjärna verkar vara uppslukad av måla, måla, måla…20140626_204310

Det är nästan så jag får dåligt samvete. För själv har jag inte alls lust att göra någonting när jag kommer hem.  Bara andas, leva, koppla av. Trots att jag vet att juli kommer att flyga iväg i ett enda nafs. Allt vi tänkt uträtta här hemma i sommar borde därför göras nu. Innan juli.

Och jag som ännu har mina fönster att tvätta. Hälften kvar.

Jörri-i-i?! 😉

Melodifestivalbukett

Bild

Senaste lördag var det melodifestival-deltävling i Sverige.  De som gick vidare fick varsin jättesnofsig blombukett. Tyckte jag.

– Sån vill jag också ha, sa jag.

Jörri tog mig på orden och kom hem ikväll, vändagen till ära, med en tulpanbukett.

Det tog en stund innan jag förstod vad han menade:

– Det är din melodifestivalbukett.

Men nu när jag förstår och fått tänka på det en stund tycker jag att det är en väldigt träffande beskrivning.

Tulpanernas (färg)festival.

Tack Jörri♡♡♡ 

Tandfen – var är du?

20140127_060348

I samband med att Ellen blev sövd och armen gipsad, passade anestesiläkaren på att dra ut Ellens tand som hängde på en skör tråd. Givetvis med tillåtelse av Ellen och på det villkoret att hon fick med sig tanden hem.

Efter att vi kom hem glömdes alltsammans bort. Det kom så mycket emellan. Men i fredags blev det fart på fröken när hon plötsligt erinrade sig att tandfen visst var skyldig henne lite pengar. Genast skulle vattenglaset laddas.

Men tandfen har haft mycket på agendan så det dröjde ända tills idag innan hon släppte ner slanten i glaset. Men Ellen har inte knorrat för det- hon har istället bara typ nickat med huvudet i riktning mot glaset: – Mamma, skulle du kunna…?

Annat var det när Jacob var liten och han ännu var totalt omedveten om vem denna fe egentligen var. Han hade tappat en tand strax på morgonen och trots att vi hade bråttom iväg så vägrade han åka någonstans innan han fått satt tanden i vattenglaset. Detta trots att vi försökte övertyga honom om att tandfeer endast är ute på uppdrag nattetid (tänk att vi inte visste själva att de har dejour 24 h i dygnet! ) I brådskan öppnade i varje fall Jörri vattenkranen på max när han skulle fylla på vatten i glaset, med den följden att tanden virvlade upp av trycket och for rakt ner i avloppet…

Milda makter. Goda råd var dyra för där stod gossen intill och hoppade:

– Pappa, pappa. Får jag se pappa? Får jag se tanden…

– Gulp, svalde pappa där han stod och tittade ner i det tomma glaset. Hur räddar man sig ur en sådan situation?

Jo, Jörri lyfte snabbt upp glaset högt upp på bokhyllan och drog till med en vals att där uppe skulle tandfen ha enklare att hitta den. Och något mer tittande på tanden skulle det inte bli för nu var det OTROLIGT bråttom…

Jacob nöjde sig med den förklaringen men kikade nog misstänksamt upp mot glaset uppe på bokhyllan.

Och medan pojken gick och satte sig i bilen kom tandfen med ilbud för att rädda det som räddas kan…

Sagan fick sitt lyckliga slut. T o m Jacob ler idag åt berättelsen,  men den gången skulle han inte ha gjort det om han vetat sanningen 🙂

Ibland borde man vara värd en guldstjärna

IMG_4670

Varför kan det ibland vara så svårt att få saker och ting gjorda? Varför är det så enkelt att skjuta upp saker till sen? Och när det där sen sen kommer – varför blir det alltid så bråttom?

Jag har varit väldigt duktig den här helgen. Om jag får säga det själv, vill säga. För ett år tillbaka, i ett svagt ögonblick, lovade jag att ta hand om lite pappersarbete då detta trots allt är det jag sysslar med hela dagarna. Men tror någon att jag varit förutseende och gjort lite i taget under årets lopp? Nej, inte ett dugg. Jag har bara klämt in pappren i en mapp och lämnat dem där i väntan på att motivationen ska stiga. Men motivationen kom konstigt nog aldrig… förrän i fredags. Hela kvällen satt jag där och sorterade papper. Och svetten rann. Samtidigt som jag bannade min dumhet över att inte ha gjort det tidigare. Men nu är det fixat och klart. Gissa om det känns bra?

Även Jörri var mäkta imponerad över min bedrift. Så duktig att han genast erbjöd att jag även kunde få ta och hjälpa honom med det han har på hälft… Jag låtsades inte höra och skyndade mig iväg ut med soppåsen.

Jörri är förresten också värd en guldstjärna idag. Ända sedan vi flyttade in i vårt hus för snart åtta år tillbaka har handdukshängarna inne på toaletten suttit löst. Otaliga är de gäster som rivit ner dem och olyckligt konstaterat att de tog visst i för hårt… Men inga olyckliga gäster mer här inte! Idag, söndagen till ära, satte Jörri Byggare Bob handskarna på sig och skruvade fast hängarna. Så nu sitter de stenhårt. Det heter visst att den som väntar på något gott, väntar inte för länge…

Bamse är i jakttagen. Han tror visst att vi satt ut fågelmat för hans skull. Ledsen Bamse, du får nog vänta en stund till innan jag släpper ut dig. Här hos oss har vi bara skådebröd.

Vi höll nästan på att glömma våra små vänner

 

IMG_4374IMG_4377

På självaste julafton satt de där utanför vårt fönster, våra små vänner från skogen, hålögt stirrande på
fågelfröautomaten gjord av kartong, där den tom och med ett stort hål i bottnen, fladdrade i vinden.

– Köpte vi hem fågelmat? Jag försökte låta naiv och ovetande på rösten, trots att jag redan visste svaret på min fråga. Fågelmat fanns inte med på inköpslistan när vi dagen innan julafton sprang igenom mataffären, totalt oberörda av att vårt kylskåp redan innan klagat över både andnöd och sviktande fogar.

Så där satt vi, på självaste julafton, vid vårt dignande julbord och försökte låta bli att tänka på de hungriga blickarna stackarna utanför vårt fönster sände oss.

Jag hade nästan lyckats glömma alltsammans när affärerna öppnade igen och vi åkte iväg för att fylla på mjölkförrådet.

Men Jörri kom ihåg – plötsligt blev det fart i honom. Utan ett ord och med ett hårt grepp om inköpsvagnen, stegade han iväg i riktning mot djurmatsavdelningen.

Det var inte bara katt- och kanin mat han kom tillbaka med. Nej, fågelfrö i mängd och massor.

Och en fågelfröautomat i grön plast – kanske inte riktigt den allra snyggaste, men definitivt bättre än ingenting alls.

Och våra vänner ute på gården verkar nöjda.

Som bäst firas det en andra julafton utanför vårt fönster.

Enda hotet för de små parvlarna är den giriga skatan vars snålvattnen står som en sky kring näbben.

Men jag varnar dig stygging – nu får du allt ge dig till tåls för här inne sitter jag redo med kvasten!

mina nyårskarameller

Tomten kom med en ny telefon åt mig – tack tomten! Men nu är jag fast i träsket, med råge för det ska knappas än här och än där för att ens kunna ringa ett enkelt samtal.  Och till på köpet ska mobilen laddas för jämnan – alla finesser kräver så mycket ström. Det känns lite som att jag tagit ett steg tillbaka  i tiden på samma gång som jag har tagit ett rejält steg framåt in i teknikvärlden.

Värst var det när vi satt i bilen och pappa ringde. Halft i panik knackade och svepte jag överallt på skärmen, men ingenting hände. Telefonskrället ville inte släppa fram honom.

582179_10150736828273841_837669670_n

ImageImageImageFrån baksätet började order hagla i allt tätare takt. Tätt ackompanjerad av Jörris instruktioner där han satt bredvid mig och körde.

– Men mamma, du gör ju helt fel! Du ska ju svepa från vänster till höger!

Behöver jag ens framhålla till mitt försvar att jag hann i varje fall svara innan pappa tröttnade och lade på. . .  Och ja, jag är väldigt medveten om att dagens 6-13 -åringar har bättre koll på tekniken än vad jag har…

Bästa aha-upplevelsen hittills är att ändå  att den underfundiga telefonen hittade alla mina bilder jag publicerat i tiderna på Facebook. Bilder jag blir glad av och som jag nästan glömt att jag hade. Vissa av bilderna har något år på nacken, men för mig känns det som om jag tog dem igår.

Så håll till godo – här kommer några av de  nyårskarameller jag har att bjuda på.

Bamse fick stryk

Vår katt är varken kramvänlig eller kelsjuk av sig. Folkilsken skulle jag säga.  Mitt i kelstunden, när man minst av allt anar det, kan han få ett av sina lömska ryck och är man då inte beredd, är det lätt hänt att man får sig ett ordentligt nyp av hans tänder. Förargligt, speciellt när det gäller barn som kan bli mycket olyckliga och undra vad de gjort för fel.

Min man påstår sig ha läst någonstans att Bamses fasoner har med kattens djupt inrotade skyddsinstinkter att göra, att den själv i den stunden inte heller förstår sig på sitt beteende, men jag undrar…

Men det konstiga är att när någonting är på tok då förvandlas denne tuffe Bamse till lille Skutt som kommer och söker tröst.  Det behöver inte vara större åkomma än att han vill ha bort en fästing. Då ligger han stilla och låter oss handskas med honom på ett sätt som han normalt inte skulle tillåta. Allt bara för att vi ska rädda honom för den otäcka krabaten han har i pälsen.

För att inte tala om den där gången han kom in och såg ut som om han simmat i ett dike – smutsvattnet formligen dröp om honom och pälsen var i en enda stor brun tova. Den gången var det bara att sätta honom i barnens badkar och tvätta upp honom. Jag kan inte påstå att han gillade det, men han stod i varje fall där och lät mig hållas utan att visa varken klor eller tänder.

Den här gången har han fått stryk. Ett stort fult  jack pryder hans panna. Jag vill helst inte veta om det är en annan katt eller en människa som har gjort det… Tycker bara att det är lite konstigt att han klarar sig somrarna igenom ute på vår sommarstuga mitt i skogen utan att bli skadad. Där om någonstans finns farliga djur som säkert inte  skulle dra sig för att försöka göra katten illa. Räven i somras är dock ett undantag. Den fick snällt ge sig iväg när den insåg att den inte hade en chans. 

I natt kom katten i varje fall och beklagade sig för Jörri och lade sig kurrande på hans bröst – något han normalt inte skulle få för sig att göra. Sover katten inte i min fotända (jag då med tårna i tryggt förvar under täcket) så ligger han på soffan i vardagsrummet.  Halvt i sömnen satte Jörri ändå snällt igång att klia kattstackarn bakom örat. Men i något skede, mitt inne i sin sömnvärld registrerade Jörri ändå att det var något som var konstigt med det han höll på med. För om alltsammans nu inte var en  dröm så varför blev han då så kladdig om händerna? I samma stund kom han ihåg det – såret! Bläää! Tala om att det blev fart på både katt och man! 🙂