Vecka 39 eller 40?

14131049614791009553358

Eftersom vi konstant lever i väntans tider finns det hela tiden någonting att försöka hinna ta itu med innan babyn föds. För med en nyfödd i huset har jag på känn att livet åter en gång lär stanna till och man har inte genast möjlighet att komma och gå hur som helst.

Igår var det därför operation vinterkläder som skulle åtgärdas. Saldot efter ett par timmar på stan blev slutligen fem par skor,  en vinterjacka + byxor, en softshelljacka, en mössa och två vanliga byxor. Och inget av allt detta gick till oss föräldrar… Vad den slutliga prislappen landade på vågar jag inte ens tänka…  Men nu borde vi vara redo att möta vintern och alla övriga utmaningar i klädesväg också.

Idag skriver vi nämligen in i kalendern graviditetsvecka 39 eller egentligen vecka 40. Beräknade datumet blev ju flyttat framåt i samband med ett ultraljud då babyn var lite mindre än ”standarden”.  Jag har alltid gått över bf-datumet (med Jacob hela 16 dagar! ) så denna gång var jag glad att de ville flytta datumet.  Men i mitt eget huvud räknar jag ändå med att denna dag är den rätta. Så från och med idag är det enligt mitt eget tänkande 1-16 dagar kvar till dagen D.

Men som sagt jag har inte bråttom längre.  Jag mår för tillfället ganska bra. Hur skulle jag annars orka vara i farten och vara med och handla alla dessa kläder? Så om också ni kära vänner orkar vänta med mig så är det inga problem.  🙂  För det är nästan det som är jobbigast med att gå in på slutrakan: Alla frågor och funderingar. Men vet ni, jag lär nog ropa ut nyheten med megafon när vi är så långt – så oroa er inte. Ni kommer inte att missa det. 🙂

Men visst är det spännande? Jag håller helt med. Men i det här fallet går det inte att stirra sig blind på datum och siffror. Babyn kommer när den är klar. Tills dess tar vi en dag i taget och njuter av att få vara frisk och må bra.

Jo mamma, jag är kvar här än

För jag vet att du sitter där och läser. Kollar min blogg om något har hänt.  För du vågar inte ringa då du vet att jag får spader. 🙂 För jag lär nog höra av mig när något har hänt.  Om det har hänt.  Dessutom är det inte dag D ännu. Ännu finns det mycket tid kvar att vänta.

Men i natt har jag faktiskt haft sjuk rygg igen. Eländet börjar på nytt enbart för att jag hann fröjdas över att jag mådde bättre. Kanske är det kroppens sätt att ställa sig i ordning.  Förarbeta. Å andra sidan är det inte konstigt att man får sjuk rygg i det här tillståndet heller.   Jag menar,  när man inte kan gå ordentligt, knappt kan röra på sig så förtvinar ryggmusklerna.  Och det blir inte bättre av att man har en mage stor som en megakanonkula som hela tiden drar ryggraden i en konstig böjning.

Idag har jag i varje fall inte heller tid med någon bb-resa. Det är onsdag så det betyder dragspel, orkester, teori + att ytterligare ett disco smög sig på. Och imorgon ska Jacob skrivas in i skriftskolan… Gulp – är han så stor redan?

Men mamma, fredag? Är ni hemma?  Flickorna slutar tidigare så vi funderar att Kronoby kunde vara en bra dag då. Men vi hinner säkert ringas innan dess.

Om att vänta

20141005_173321

Det är konstigt det där med att vänta.  På vad? Jo, i mitt fall givetvis på att få barn. Här tidigare när formen inte var den bästa önskade jag nästan att babyn skulle födas på direkten så att jag skulle komma ur sjukdomspiralen. Att jag skulle bli som andra människor.  Kunna röra på mig. Gå långpromenader.

För tillfället är jag ganska likgiltig. Det är inte så bråttom längre. För varje dag som går hittar jag istället på små saker att göra. Inga stora saker. Inget livsviktigt.  Men för mig känns de med ens oerhört viktiga. Som t ex imorgon vill jag hinna få iväg en 6-årspresent på posten. Och öva lite extra med Ellen på dragspelet – det är ett krångligt stycke hon har till läxa till onsdag. Men sen så borde jag faktiskt inte ha något mer…

För nu har jag faktiskt gjort allt: alla fönster är tvättade, de flesta köksskåpen är genomgångna (jag har några kvar, men med dem är det ingen brådska. ..), äpplena är nedplockade, saftade och syltade och alla övriga bär är för den delen också saftade. Så nu skulle jag verkligen ha all tid i världen.

– Jag skulle gärna sova en natt till…

Små förevändningar hittas galant för att skjuta upp det hela med en dag till.

Fast barnen väntar. Tycker att lilla ♡ kunde födas NU! Vad är det vi väntar på egentligen?

Men allt handlar nog om att jag sist och slutligen inte är klar ännu. I knoppen alltså. Jag är inte redo. För det var ju det där att jag är rädd också. Vill inte. Trots att jag ändå vill.

– Åh Eva, hur skulle det vara om du en gång för alla bestämde dig?

Kanske imorgon.  Eller kanske ändå inte… Vi får se.

Och så var vi där igen

20140925_121823

med rådgivingsdag och officiell granskning. Och jo – jag gick igenom besiktningen med väl godkänt den här gången också. Vad annars skulle man ha kunnat vänta sig?  Blodtrycket var för en gång skull normalt (jag är en lågtryckare som normalt knappt kommer upp i 100 i övertryck), hemoglobinen var nu så bra att jag kan sluta med järntabletterna och vikten hade till och med gått upp den här gången. Så damen var mer än nöjd med mig. Känner mig som att jag fått diplom. 🙂

Den här gången mätte de till och med magen (symfys-fundus mått). Är det annars gammalmodigt att göra det nuförtiden? Jag tror nämligen detta var endast tredje gången under den här resan som de gjorde det. Tidigare tyckte jag inte de gjorde mycket annat än måttade hit och dit.  Resultatet var detsamma som tidigare: babyn ligger lågt ner jämfört med mina tidigare graviditeter. Men det var ju inget nytt under solen det heller.

I väntan på att mina barn ska komma hem tänker jag nu koka lite äppelmos.  Egentligen hade jag tänkt göra saft av våra sista äpplen.  Men efter att idag ha lunchat naturell yoghurt med äppelmos och konstaterat att det var fantastiskt gott så har jag beslutat att det får bli en sats mos till. Sen efteråt, om det finns äpplen kvar, får jag se om jag ändå måste kalla in Saftmaja.

Måste passa på och tacka F och småflickorna för trevligt sällskap på förmiddagen!  Och välkommen igen! 🙂

Två frågor, två svar

20140929_190844

På senaste tid, när vi har träffat vänner och bekanta, så har vi fått två frågor:

1) När syns Jacob i teve igen?

2) Hur mår Eva?

Svar på fråga nummer 1: Vi vet inte. Kehäkamppailut börjar visst på lördag så om inte då så inom en när framtid lär nog pojken synas i teve. (Säkert när jag ligger på bb och föder barn. 🙂 Jag behöver ingen annan smärtlindring bara jag får se på voice kids… fniss )

Svar på fråga nummer 2: Jo tack, hon mår efter omständigheterna relativt bra.  Jag är fortfarande snuvig men efter att jag slapp rethostan så känns det som att det inte längre är någon brådska med att babyn ska födas. Dessutom har jag börjat städa köksskåpen så jag skulle behöva några dagar ännu så jag skulle hinna bli klar med dem. 🙂

Jörri tycker att babyn borde få sin egen födelsemånad – dvs oktober,  för då fyller ingen i vår familj år. Men som sagt, helst inte ännu imorgon – jag är inte riktigt klar ännu… 🙂

Nu ska jag hämta Ellen.  Hon tar ledigt från eftis idag och vi borde orka ett varv till bokhandeln för att inhandla ett nothäfte. Få se hur det går. Dagens äventyr vill säga…

Inget mera Prisma

Var till fru doktorn på rådgivningen idag. Som vanligt hade de inget att anmärka förutom att jag är förkyld. Igen. Det börjar bli snudd på otroligt vid det här laget. Jag är typ förkyld två veckor i månaden och frisk två veckor.  Inatt hade jag dessutom feber så allting är riktigt hejsan för tillfället.

Som ni säkert har hört ( jag är nämligen fullt medveten om att jag klagar för jämnan…) har jag tidvist väldigt svårt att gå.  Babyn trycker på och det känns som om den kommer att trilla ut vilken stund som helst. Ibland får jag en sådan lust att ställa mig med benen i kors så att den inte ska falla ut. Detta kunde läkaren också bekräfta (egentligen är det skönt att få beräftat att jag inte bara inbillar mig…). Babyn ligger väldigt lågt och trycker hårt på med huvudet (hon kunde t o m känna huvudet… urk…). Lilla ♡ verkar tydligen ha bråttom ut.

Fru doktorn tyckte därför att jag måste vila två veckor framöver så att babyn åtminstone skulle hinna bli 37 veckor innan den föds. Inga Prisma resor på ett tag alltså. Vilken tur att jag var till Prisma igår då 🙂 Fast då måsta jag faktiskt vila på herravdelningen innan jag orkade vidare till mjölkhyllan…

Men det är som fru doktorn också konstaterade. Även om det kan verka akut nu finns det ändå ingen som kan säga när babyn kommer att födas. Om två veckor får jag börja leva som vanligt igen  och har jag då tur kan jag få gå med min inneboende i magen ytterligare någon vecka.  Men som läget är nu är det ta det säkra före det osäkra och försöka ta det lugnt. Men det är lättare sagt än gjort.  Speciellt också med denna rethosta jag har. Jag skulle behöva ha ett stöd i baken varenda gång jag hostar för att förhindra att lilla ♡ inte pressas neråt.  Fniss.  Egentligen är det allt bra komiskt alltsammans.  Skulle jag kunna rita skulle jag ha nog med innehåll för en hel karikatyrserie. 🙂

Idag är det min dag

20140907_155611

 

Idag är det min födelsedag.  Grattis till mig! Och när man har födelsedag får man göra vad man vill – eller hur? Därför har jag tänkt att inte göra någonting alls. 🙂

Förlåt mig kära släkt och vänner för att jag i år inte orkar hålla kaffepannan varm. Ni är tyvärr så många och med en mage som är stor som ett hus, vill orken inte infinna sig. Men kom gärna och hälsa på mig vilken annan vanlig dag som helst. Man kan ju faktiskt träffas andra dagar än födelsedagar också. Sprida ut glädjen över året liksom.  På förmiddagarna sitter jag ändå bara här och då skulle det vara roligt med lite sällskap. 

Magen då? Jo den mår väl bra. Istället är det ryggen som tar stryk. Så jag kör med easy living. Tar det lilla lugna och låter dagen gå för att på eftermiddagarna satsa på läxläsning och skjuts till aktiviteter.  Idag lär det också bli en tur till Toholmen.  Barnen ska plocka lingon imorgon och behöver bärplockarna som finns ute på villan.

Och så har jag tänkt äta choklad.  Massvis med choklad.  🙂 För det har mina barn försett mig med.♡

Och bilden ovan = det är vi,  bästa girlpower

 

En riktig tråkmåns = jag

 IMG_20140823_163518

Man får väl antagligen inte klaga, men för tillfället har jag svårt för att vara positiv. Grammofonskivan trött och sur går på högvarv. Jag känner mig som en elefant – klumpig och tjock. Det stramar, gör ont och är obekvämt och inga kläder sitter som de ska. Mitten av oktober känns med ens svindlande långt borta. Suck.

En liten ljusning i all denna dysterhet är att jag snart blir ledig. Hela fem arbetsdagar återstår. Tänk att jag plötsligt väntar på att bli ledig – jag som nästan haft ångest för vad jag ska hitta på hela dagarna när jag blir mammaledig.  Men nu när alla krafter går till att ta sig genom arbetsdagen för att med en lättnadens suck krypa till sängs redan vid åtta – då inser även denna Eva Evinnerligt Envis att det finns en anledning till att man ska vara ledig innan man ska iväg till att föda barn.

När ni läst detta tråkiga inlägg hoppas jag i varje fall att ni bättre förstår anledningen till att jag inte skrivit så mycket här på sistone. Just nu går all energi till att klara vardagen. Men kanske jag snart kliver upp ur detta deppighetens träsk och blir mig själv igen. Jag hoppas ni står ut med mig tills dess.

För nästa vecka lovar ju faktiskt en hel del spänning. Dramatik. För då ska jag avslöja vår STOOORA hemlighet. Så mycket kan jag ge i ledtråd att det handlar om musik. Men som sagt, den historien tar vi nästa vecka. 

Hämd?

20140822_201900

Någon väckte mig i morse. Var pratsjuk och jättepigg. Kunde ABSOLUT inte sova! Ville prata om när hon ska få hål i öronen.

– Mamma,  du har ju lovat. När jag fyller år, börjar skolan – då sa du att det skulle bli…

Det hjälpte inte hur  mycket  jag än försökte fälla ner mina automatiserade öronlock i öronen. Dra täcket över huvudet. Flickan kom bara närmare.

– MAM-MAAA, HÅÅÅÅL I ÖÖÖÖRONEN!

Till slut hade hon även lyckats väcka lilla ♡ som satte igång i en väldig galopp. Min mage pompade upp och ner. Så jag klev upp. Muttrade något surt om min lediga dag och sovmorgnar. Drack mitt morgonkaffe (för nu är teet på hyllan igen…) och stirrade dystert ut genom fönstret på regnet som strilade ner över vår gråa värld.  

Gissa vem som just nu ligger bakom mig på den utdragbara soffan och sover? Jo, Ellen. Det är så jag får spader. Eller klöver…

Så här sitter jag nu med något lömskt i tanken och stirrar på påsen med stenkakor vi kom hem med från Juthbackamarknaden igår. Det kliar något fruktansvärt i fingrarna.  Jag vet inte hur jag ska kunna bärga mig. Jag gruvar allvarligt på hämd…

He he he. Bara veva lite. Pytte, pytte lite.  På vevgrammofonen. Provköra någon av stenkakorna. Det måste väl morgontrötta mammor få göra? Alice Babs eller Evert Taube? Vad fungerar månne bäst som skön ”väckelsemusik”?