Släktmysterier

image

Ibland infinner sig det där behovet att lära mig mer om den där kvinnan jag en gång i tiden låg i sängen och löste korsord med. Om kvinnan som ett par gånger reste till ”overthere” för att hälsa på sin bror. Om kvinnan som förlorade ett barn.  Om kvinnan som till slut valde att bli ett ”vittne” och börja gå på ”fält”. Jag pratar om min fammo.  Och ja, jag vet att jag tjatar om henne, men hon var faktiskt speciell. Jag tror att det var omständigheterna som gjorde henne till det – speciell och samtidigt världens bäst.

Vad jag önskar att jag kunde nysta tillbaka och höra henne berätta om det hon gjorde förr. En del ord finns kvar,  men mycket har gömts under år av damm och avlagringar.

image

Senaste vecka fyllde min pappa jämna år.  Jag gjorde ett kompendium av en bråkdel av allt det som hänt under åren.  Jag letade i ÖT:s arkiv och hittade intressanta artiklar. Bland annat om fammo och hennes musikaliska syskon.  Många frågar varifrån vår son fått sin musikalitet – från vems sida.  Då blir jag arg.  Stjärnorna träffade helt enkelt rätt.  Musiken finns från båda hållen.  Måste man verkligen specifisera? I letandet efter rötterna hittade jag i varje fall denna för mig väldigt intressanta artikel. Jag har hört mycket om fammos och hennes syskons musicerande. Tänk om man kunde veva tillbaka och vara där 1971. Själv var jag inte ens född…

Letandet i arkivet ledde mig även in på lottorna. Även där finns hennes namn omnämnt. Så igår när jag misstagit mig om körövning och åkt till Kronoby i onödan, seglade jag in på biblioteket och lånade hem boken jag tipsades om under mina arkivströvtåg.

image

Det är en guldgruva att bläddra i den här boken.  Fast det fanns två Karin med samma namn på den tiden.  Ibland får jag gissa vilken är rätt och ”min” Karin.  Fammo ville i tiderna att jag skulle bli sjukskötare.  Själv hade hon ju trivts som sanitetslotta och skulle gärna ha velat lära sig mera.  Jag tror hon blev lite besviken den dagen jag berättade att jag sadlar om… Men hon sade det aldrig högt. ❤

Mysterierna fortsätter.  Just nu grubblar jag om hon faktiskt var på fältsjukhus och i så fall var.  Pappa – du måste läsa den här boken!  Kanske du vet lite mera och har lite svar.

För dig som är intresserad av det som hände förr – kolla ÖTs arkiv. Det är bökigt och lite svårt att söka i.  Men när du väl hittar något så sitter du fast. I timmar.  Säger denna kvinna vis av erfarenhet.

Postat med WordPress för Android

En annan tid, en annan tjej…

image

Vi firade Jacob igår. På kvällskvisten när de flesta gäster åkt hem tog flickorna och stylade till Signe. Tösen verkade njuta storligen av att bli ompysslad. Hon kröp fram som värsta världsstjärnan med en väldig Betty Boop – rosett i håret.  Hon såg så söt ut.  Tills det slog mig. Den där flickan har jag sett tidigare! Tidigare i mitt liv stod en bild av henne alltid framme i ett vardagsrum jag brukade besöka.

image

Vem den flickan var?  Jo,  min faster.  Eller hon skulle ha blivit det om hon fått leva.  Den här flickan trillade med cykeln rakt in under en bil…

Hemskt? Visst. Och kusligt.  Vilken lättnad när Signe drog rosetten ur håret…

Postat med WordPress för Android

En liten gnutta barndom

image

Vi fortsätter strövtågen längs med nostalgikvarteren… 

Igår var det Juthbackamarknad.  Det vill säga sommarens höjdpunkt när Nykarleby fylls på av loppisförsäljare från hela Finland,  Sverige…  Ja,  jag vet inte allt varifrån.  Mycket folk i varje fall och mycket,  mycket skrot  🙂

Vi hann inte gå många steg innan min blick fastnade på en violinspelande porslinsflicka. Det sa bara smack,  boom,  bang!  Den måste jag ha!
Varför?  Jo för att min fammo hade en likadan. Fammos porslinsflicka stod alltid uppe på sänggaveln i sovrummet med de stormönstrade tapeterna.  Om jag minns rätt hade hon fått den av prästdottern Wegelius.  Undrar just om Wegelius gått och köpt den inne på Ferm?

Jag lekte alltid med porslinsflickan medan farmor låg i sängen och löste korsord.  Givetvis måste jag vara försiktig med den så att den inte skulle gå sönder.  Och det var jag.  För hon var världens vackraste porslinsflicka  och jag var världens lyckligaste som fick låna henne och smeka med fingret över den blåa kjolen med rosa rosor och guld kantning.

10 eur kostade min lilla porslinsflicka. Lite söndrig är den på baksidan,  men jättefint limmad att man nästan inte ser det. 

Var jag ska ha den?  Ingen aning faktiskt. Just nu står den på bordet här på villan,  men Jörri är livrädd att någon ska ha sönder den. Han säger att då blir det kris. 🙂 Kanske jag ställer den i Mimmis villa för där hör den egentligen bäst hemma. Eller så tar jag hem den,  ställer den i vitrinskåpet så att jag får ta fram den ibland för att röra vid klänningen.

Undrar just om det var många sådana porslinsflickor som kom seglande från Japan hit till lilla Kronoby? Jag är i varje fall glad över att fammos dockas tvillingsyster också kom i land. 

Postat med WordPress för Android

Saknar ❤

Vissa dagar kan jag komma på mig själv med att sakna henne lite mer än vanligt.  Som idag när jag letade foton till mitt föregående inlägg.  I min telefon ploppade plötsligt den här bilden upp:

image

Åtföljd av denna:

image

Lite nutid och dåtid. I telefonen alldeles jämsides. Som om 60 år aldrig existerat.

Suck. Samtalen fammo och jag hade blev på hälft.  För vi pratade väldigt mycket.  Jämt. Fammo blev aldrig för gammal för att lyssna. Men vad mycket det finns ännu jag skulle ha velat fråga henne om. 

Kom ihåg det också du. Ta vara på tiden,  fråga innan det är för sent.

Postat med WordPress för Android

Sommartankar

– Du skriver ingenting på bloggen?  sa maken.
Detsamma konstaterade väninnan.
Nej,  jag kom av mig. Kände att jag fastnat i gnällträsket. Att jag inte skrev om annat än att jag inte sover. Så jag tog paus. Andades nya tankar och flyttade ut till Toholmen.

Ute på Toholmen upptäcker jag sommaren trots att värmen vägrar infinna sig.  Men vad gör väl det? Lycka är att få vakna till fågelsång, att kunna fotografera solen som aldrig går ner, ligga mitt i natten och stirra ut i den grönskande björkskogen, njuta av meditativa stunder uppe på bastulaven med fräsande stenar en skopa bort… Ja,  kort sagt, leva den där sommaren
alldeles mitt i den.

Mimmis villa har jag plöjt mig igenom – tvättat fönster,  golv och hyllor. Århundradets skrubbning har den fått. Nästan så att den började le med sitt rynkiga ansikte där den står inbäddad i ett begynnande hav av liljekonvaljer. Jag förstår mig inte på den där blomman. Förrädisk skulle jag vilja påstå att den är. Fammo misste ett barn på grund av den. Flickan  blev överkörd när hon skulle cykla iväg för att plocka liljekonvaljer. Konstigt nog fortsatte fammo ändå att tycka om blomman. Hon hade en hel bänk full. Vid trappan. Skulle det ha varit jag skulle jag säkert ha utrotat den… Konsten att kunna förlåta – kanske det är det den blomman handlar om?

Trädgårdslandet växer  fram ur den tidigare så bångstyriga djungeln. Till och med Jörri står där och hamrar och kliar sig i pannan. Få se vad det blir. Jag vågar ännu hoppas och drömma om en vacker sommar. Framförallt skörderik .

Postat med WordPress för Android

Gårdagens projekt

20150311_084015

Jag måste ännu visa gårdagens projekt.  Jag fick det klart – kopierade faffas minnesadresser. Guldstjärna till mig. 🙂

Bilden på pärmen är faffa som ung. Så kommer inte jag ihåg honom.  Men leendet. Smilet. Det är min bror. Såå upp i dagen.  Vissa saker lever vidare.

Det var en konstig känsla att bläddra bland pappren.  De liksom ångade.  Sorg och saknad. Och veteranernas hälsning: fosterland. Inte konstigt att faffas favoritpsalm började sjunga i huvudet på mig.  Bliv du hos mig…

Tacksamhet

20141101_183832_LLS

–  Tänk om fammo ännu fått leva. Tänk vad mycket hon ännu skulle ha behövt få vara med om, sa mamma häromdagen och syftade på allt som hänt i släkten sedan fammo gick bort.  Som de senaste tillskotten av barnbarnsbarn –  Agnes och Signe – för dem hann fammo aldrig se och för henne var barnen allt.

Fammo och faffa fick långa liv. Det är få förunnat att få bli 90+ och dessutom få ha minnet i behåll.

Väggar och hyllor i fammos rum på åldringshemnet var tapetserade av foton på alla hennes barnbarnsbarn. För fammo tänkte och oroade sig för dem allesammans.

Jag är glad att mina barn hann uppleva henne, även om den kvinna de lärde känna var trött och kraftlös. För dem blev hon en kvinna vars byrålådor aldrig sinade på godis.

IMG_20131230_201152

I mina minnen är hon en pigg kreativ kvinna, full med uppslag på nya handarbeten och pyssel. Sydde hon inte väskor i läder, målade hon bonader och mattor med vävstolen eller sydde kläder. För att inte tala om alla kaffebjudningar  hon ordnade för släkt och vänner.  Fammos gräddstrutar = mums. Sockor och vantar öste hon över sina nära och kära eller avlägset bekanta. Jag har ännu mina Eva-vantar kvar. Hur många gånger har jag inte varit livrädd att jag tappat bort dem. För de är ett av de dyrbaraste vantar jag äger.

Fammo närde en dröm att börja måla, men med det hann hon inte. Jag tror hon började för sent. Hon köpte faktiskt vattenfärger åt sig själv, men jag fick aldrig se något av vad hon målat. Jag tror hon blev så besviken att det inte blev som hon tänkt sig, att hon som aldrig sett begränsningar plötsligt blev uppslukad och kunde inte längre se förbi dem.

Idag är det Alla helgons dag och liksom alla andra Alla helgons dagar har vi varit ut till gravplatserna med ljus. Jag ser inget obehagligt i att ströva omkring på gravgården i mörkret en sådan här kväll. Tvärtom tycker jag att det är stämningsfullt att gå där,  se alla ljusen och minnas det som varit. Tacksamhet är något jag förknippar med en dag som denna.  Tacksamhet.