Skriver och funderar

image

Jag kunde inte sova häromnatten.  Det var inte det att Signe höll mig vaken.  Snarare min hjärna som gick på högvarv.  Mitt septemberprojekt sätter verkligen hjärnan igång.  Jag skriver och skriver och jag njuter av varje sekund.

Men just den där natten skrev jag en berättelse för barn.  Jag var tvungen att sätta på lampan, sätta mig upp och rafsa ner berättelsen så länge jag kom ihåg den.  Det var samma känsla som när jag skrev om Mamma Mu för något år tillbaka.  Berättelsen bara fanns där.  Den gången när berättelsen om Mamma Mu kom till,  gick jag en skrivkurs och hade fått som uppgift att härma en känd författare.  Jag var desperat, uppgiften skulle in och jag hade inte en ljusblå susning vad jag skulle skriva om.  Natten till julafton  bara fanns den där.  Orden.  Berättelsen.  Jag kallar det magi.  Nattmagi. Om nätterna fungerar min hjärna som bäst.  Så har det alltid varit. (Här hittar du Mamma Mu berättelsen).

Min nya historia handlar också om julafton.  Kanske fick jag den inspirationen från jultidningsreklamen som samma dag damp ner i postlådan och fortsatte raka vägen in i pappersinsamlingen… Och så inspirerade antagligen den där pojken på stranden också…  Ni har säkert sett bilden på honom: den där lilla killen som drunknat och spolats upp på en strand i Turkiet… 💔

Jag vet,  det låter inte vidare muntert det här.  Men det var också den där killen som väckte diskussionen hemma hos oss. Om hur människor öppnar sina hem för flyktingar.  Det skulle jag gärna också göra.  Problemet är att vi inte har rum.  Vårt hus knakar redan nu i sömmarna. Sex personer på 120 kvm är compact living minsann.  Och på villan kan man inte inhysa folk.  Inte på vintern i alla fall.  Mitt ute i mörkret och skogen utan rinnande vatten (vintertid) kan man inte placera någon och tycka att man gör en god gärning.  De stackarna skulle frysa ihjäl…

Tills jag insåg: vi har visst plats. För ett barn.  Kökssoffan, som kan förvandlas till en säng, är ännu ledig! Jörri såg på mig med en min som sa: du är inte klok. Men tydligen,  det som bara blev kastat ut i luften som en spontan tanke,  lämnade sina spår.  Inte ens Jörri kunde släppa tanken under resten av kvällen.  Så vem vet, fast riktigt så där enkelt är det väl ändå inte. Men nu vet i alla fall ni: vi har faktiskt en plats som är ledig. Om någon behöver. Sätt det bakom örat. En plats för en liten människa.

Som sagt, den natten kunde jag inte sova.  Tanken på kökssoffan blev en hel berättelse.  Laila (kanske ni kommer ihåg henne – hunden)  sov över hos oss just den natten och jag tror att hon kände av att min hjärna gick på högvarv,  för flera gånger kom hon fram till mig och grydde försiktigt och tittade fundersamt på mig.

I natt har vi sovit på villan och lyssnat på regnet som trummar mot taket. Ett barn är borta på läger, men om en liten stund ska vi åka och hämta hem honom och samla ihop familjen inför en ny vecka.

Förresten brorsan,  du har födelsedag i dag.  Grattis!

Postat med WordPress för Android

Vi har det bra, men ändå…

image

Om jag igår på kvällen var trött,  så  idag är jag dödstrött. Säger bara: Puh! Hela dagen har vi sprungit på stan och uträttat ärenden. Än har vi lämnat in smycken för gravering,  än har Signe och jag varit till fotografen för att
ta passfoton. Och Jacob behövde nya strängar till sin gitarr, plus att han hade stämt träff med Yle för att prata  MGP.

image

Medan Yle fotade Jacob förenade jag och flickorna nytta med nöje och gick på långpromenad med Signe i vagnen. På så vis fick Signe sova i lugn och ro och vi damer fick lite motion. 

Sedan iväg ett varv till loppis för att kontrollera hur det såg ut på barnstolsfronten för cyklar. Vi hittade ingen vi gillade så istället åkte vi iväg och köpte en sprillans ny.  Och inte nog med det:  Ut kom vi även med en ny mikrovågsugn och en dammsugare! 

En bråd dag minsann,  men värst är nog ändå den där dystra sanningen som oskyldigt ploppat upp i bakhuvudet de senaste dagarna och som jag gör mitt bästa för att förneka.  Sanningen som viskar att Jörris semester närmar sig sitt slut och att skolan börjar om en vecka. Visst,  det ska bli skönt att komma tillbaka till vardagen,  men samtidigt får jag lite panik.  Vill inte.  Vill att familjen ska fortsätta vara hemma…  För jag har verkligen njutit av den här sommaren.  Av att ”bara vara hemma ”. Av att ha dem allesammans omkring mig.

image

Låter det för idylliskt?  Kanske det,  men jag kan också berätta att vi nog är som vilken annan familj som helst och har våra stunder när vi går varandra på nerverna.  Vi grälar ibland så att stickorna yr och dörrarna glöder heta.   Men däremellan har vi det faktiskt världens bäst.  Så är det då så konstigt att jag fasar för att bli ensam? Att jag funderar på vad Signe och jag ska hitta på i höst? Hur vi ska få dagarna att gå.

Men nu har vi i alla fall barnsits på cykeln. Nu kan vi glida genom bygden. Susa ner för backen. Tjuta. Och efteråt kan vi värma oss lite mat i den sprillans nya mikrovågsugnen . För att avsluta förmiddagen med att dammsuga upp smulor under köksbordet med vår nya Electrolux lyx lyx. Vi har det trots allt bra.  Väldigt bra. Oförskämt bra.

Men ändå  Gulp. Lyckan sitter definitivt inte i prylarna.

Postat med WordPress för Android

Ibland är jag glad att det regnar

image

Regnet strömmar ner i jämn takt från himlen. Smattrar mot tältduken på tältet där flickorna har sovit i natt.

Själv saknar jag killen som är inne på lägerdag nummer sju i sitt konfirmationsprojekt. Redan igår började jag känna den sakta komma smygande. Tomheten. Jag försökte ruska av mig den. Olustkänslan. Försökte glömma faktum: Att jag vill att killen kommer hem. Nu.

Samtidigt drogs jag av dåligt samvete för att vi bokat in teaterpjäsen Signe  istället för att åka på lägerkyrka till konfirmandlägret. Då skulle vi i alla fall ha fått se honom.  En liten stund. Hoppet fladdrade till när min mamma igår sa:
– De har lovat regn till söndag.
Men då kan vi inte gå på teater. Eller?

Det regnade inte i morse.  Himlen såg alldeles klar ut. Liten besvikelse. Eller om jag ska vara helt ärlig : Megabesvikelse. För någonstans långt där inne hade jag ändå börjat hoppas. Lägergudstjänst hade med ens blivit så oerhört mycket viktigare.

Så kom de förlösande dropparna. Smattrandet mot tältduken tilltog. För att slutligen välla ner.  Jag skyndade slänga mig på telefonen. Snabbt innan regnet skulle hinna tystna. Försökte svälja mina enorma samvetskval över att jag svek sommarteatern. Kan ni förstå lättnaden när bokningsrösten sa:
– Vad bra att du ringde. Dagens föreställning är inhiberad.

image

Ibland tror jag allvarligt att någon där ovanför molnen hör mina önskningar. Tack!  Ska aldrig mer klaga över att det regnar…

Postat med WordPress för Android

Jag räknar, räknar och räknar

image

Jag kämpar hårt. Jag räknar, räknar och räknar och ändå blir det fel.  Alltid fattas det ett namn. Ååååååh!  Jag blir galen!

Ellen – jag tycker nog om dig. Det är bara din mamma som är väldigt virrig och tankspridd. ❤

Det var inte bara datorn som gick sönder här i vårt hus. Mitt huvud verkar också vara i behov av ett externt minne…

Postat med WordPress för Android

Cookies in a jar

20150124_153648

Min bror hade födelsedag i veckan.  Ikväll bjöd han på kaffe åt närmast sörjande.  Alltid kul att träffas.

Vad ger man en bror som har allt? Det har jag funderat många gånger. Tills jag snubblade över en kul idé.  Så jag tänkte därför tipsa om en kul gå-bort-present. Du hittar beskrivningen hur man gör den här.

Visserligen är min bror ingen bagare.  Men han har en fru som kan. Och barn som säkert vill hjälpa till.  För att inte tala om att nu har han sin stora chans att lära sig. 🙂

Vi har testat att baka kakorna.  Och de tog slut på ett dygn. Jag antar därför att de fick godkänt.

Min burk var 1,5 liter. Därav metallfolien. (1 liter skulle säkert ha räckt). För det blev lite tomrum och jag var rädd att alltsammans skulle blandas samman under en ev skumpig färd till Kronoby. Bäst att förbereda sig för allt. Man vet aldrig vad som väntar en…

20150124_153658

P.s. Lillabror fick ett paket kaffe också.  Jag tänkte så att han inte går helt sysslolös när resten av familjen bakar kakor. För jag tror att brygga kaffe kan han.

Och Mats, när du fyller 50 eller varför inte 40, då ska du få något bättre och värdefullare än en taskig burk med en massa mjöl. Nu var det ju bara 30+ så jag tog vad jag hade i skåpet.  Men det blir bättre. Jag lovar. 🙂

Det tar vi en mint på

20150113_183101

Släkten har förökats idag. Med en prins och en hund. Inte illa för en helt vanlig tisdag. Och inte illa med tanke på att hunden rest ända från Danmark för att komma hit. Jag undrar om den förstår svenska? 😉

Det kändes som en väldigt lång natt i natt. Jag sneglade på telefonen där den låg på golvet nedanför min säng och väntade att den skulle blinka blått upp mot mig – ha någonting roligt att berätta för mig. Men den låg där bara svart och tyst.

Det heter ju att den som väntar på något gott, väntar inte för länge. På morgonen kom första goda nyheten. En prins har blivit född. Och sedan fick jag höra att Carco inte frysit ihjäl ute i vildmarken.  Skönt att höra. Jag var nog lite bekymrad trots allt. Och så nu ikväll såg jag att Danmarks-resenärerna är på väg hem med sin nya familjemedlem.

Det tar vi en mintchoklad på. Det är jag allt värd, denna mentalt ”svettiga” dag. 😉 Och grattis till er alla lyckliga människor där ute! *sträcker sig över datarymden och bjuder på en konfekt*

En Lucia i bästaste laget

20141213_172924

Sitter här med min kaffekopp och är lycklig över att det är kväll. Det blev en intensiv dag idag – jag hann inte ens med mitt eftermiddagskaffe förrän nu ikvälll.

 Trots att det  är lördag har barnen haft skoldag. Klockan ringde redan halv sju i morse för att hinna få iväg flickorna till skolan innan åtta.

Efter att ha firat Lucia-morgon framför teven, stack Jörri och jag iväg till julmarknaden borta vid Kyrkbacken. Några affärer blev det inte i år. Endast leriga fötter och djupfrysta tår och ett uppfriskat sinne efter att ha träffat en hel del vänner.

Väl hemma igen med hela familjen samlad, tog vi itu med vårt eget Lucia-projekt. Mer om det lite senare. Vem vet, kanske det är just du som får besök av vår Lucia imorgon?

Dagen var inte slut här utan nu rusade Jörri och jag iväg in till stan på tomte-ärenden för att snabbt komma hem igen och fixa mat och dra iväg med familjen till kyrkan för att se på Lucia och vårt fadderbarn Caroline som var tärna.

De var så fina – Lucia och hennes följeslagare.  Och de sjöng så vackert. Caroline – du hade en hel bänkrad med människor som var väldigt stolta över dig!♡

Signe gillade inte Lucia-kröningen alls och blev väldigt högröstad av sig så jag beslöt att fly fältet. Visst blev jag lite besviken – jag skulle ju ha velat vara med, se mitt fadderbarn i hennes fina stund, men det är inte heller kul,  att sitta i kyrkbänken med en skrikande unge. Men det var inte så tokigt att gå ut heller för jag gjorde en ny upptäckt – det finns ett lekrum i kyrkan. Där kan  man sitta med ledsna barn och ändå, tack vare högtalare, höra vad som händer inne i kyrkan.  Och framförallt,  här kan man också ostört amma sitt barn. Så nu har jag gjort det också – ammat i kyrkan. 🙂 Och jag tror faktiskt inte han tog illa vid.  Gud alltså.

IMG_20141213_202425

Och Signe – det gjorde inget att du skrek. Jag tycker om dig ändå. (Men jag hoppas ändå att du snart lär dig att man inte för jämnan kan bo under min tröja…) Mitt mammahjärta smälter varje gång du plirar upp på mig med dina glittrande små ögon.  För du är ju min Lucia.  Min alldeles egna lilla Lucia. ♡

Bilder

Här kommer de utlovade bilderna.  Mysigare bastu än den på bilden vet jag inte. Nästan så att man anar hur bastutomten hukar sig i vråna.

20141130_114356_LLS

Konstigt att gå och lägga sig i en främmande säng i en omgivning som inte ser ut som hemma.

20141130_001611_LLS

Barnen bjöd på musik i alla de former.

20141129_222048

Isen hade lagt sig på sjön. Varför ska is alltid vara så frestande?

20141130_114204

Köket.  Vi har alltid dricksvatten med oss då kranvattnet smakar väldigt mycket av järn.

20141129_204809

Ingen lillajul utan mat…

20141129_204512

Mera mat…

20141129_204524

Lilla jul 2014

Hälsningar från landet frost.  Eller jag vet faktiskt inte om det är frost där ute.  Säkerligen så kyligt som det var igår när vi kom hit. Men mörkt också så man knappt såg handen framför sig.

20 personer befinner sig åter en gång i Luotonen, in the middle of nowhere och firar lillajul. Dessa 20 pers utgörs av Jörris syskon och deras familjer samt Jörris föräldrar.  Hur många gånger vi åkt hit till lillajul vet jag inte. Kanske fem  Men det kan vara mera. Tradition säger barnen som också säger att vi inte får sluta. För visst är det kul att träffa kusinerna, busa och leka  kurragömma i detta megastora hus.

Få se hur länge vi ryms in här. Med Signe och en flickvän blev vi i år två personer till. Fast Signe är inte så förtjust i att vara här.  Vi fick ingen vagn att rymmas med och det är så gott som omöjligt att få henne att sova på något annat ställe. Förutom med mig då… Men jag vill ju inte krypa till kojs mitt i maten, bastun, programmet… Nå nu har hon fått sova hela natten lång. Jag blev rädd i natt att hon inte levde för hon sov så djupt, så trött som hon var. Stackare.

Jag måste få visa lite bilder härifrån. Men det tar vi ikväll när vi är hemma i civilisationen med ordentlig anslutning. Till dess – tjing, tjing!