I planterings- och måttagen

20140817_122646

 

Söndagen har ägnats åt till att gräva ner födelsedagspresenter. Ett äppelträd och en hösthortensia. Nu hoppas vi att ingen överviktig mås sätter sig i äppelträdet så att toppen bryts… Så olyckligt gick det nämligen med ett träd vi planterade här.

20140817_122719

 

Linnea har tagit de strategiska måtten på sina nu något slokande solrosor. Förstås hade vi inget måttband med oss, men med diverse verktyg till hjälp fick vi de strategiska måtten till 161 cm och 16,5 cm. Men jag har på känn att en solros hemma i stan vinner tävlingen galant.  Den har fåglarna, som satt vid vårt fågelbord i vintras, sått. Stor och ståtlig och med stammen tjock som ett vedträ har den vuxit hela sommaren i vår blombänk utan varken omvårdnad eller stöd. Ibland blir det bäst när naturen ges fria händer.

Grattis Ellen!

IMG_20140629_230218

Idag fyller vår baby sju år. SJU ÅR! Vart har tiden flugit iväg? 

Ellen är en madame med benhård vilja men samtidigt en flicka med ett väldigt stort hjärta.  Hon verkar veta vad hon vill här i livet och ger sig därför inte i första taget. 

Som det här med skolan.  Suck. Plikttroget följer hon varenda anvisning hon får och ser verkligen till att mamma inte försöker ta första bästa chans att smita undan. För att bara ta det där med bokplastande som exempel. Det ska göras nu. Inte sen. För de har ju fått det till läxa och då måste det göras genast.  Och det borde också mammor förstå. Tycker Ellen. 

När jag beklagade mig för Jörri ( för jag avskyr verkligen allt vad som heter kontaktplast) då deklarerade Ellen med eftertryck i rösten:

– Ja-a, när jag blir stor och gifter mig ska jag göra det med en man som kan plasta böcker!

Det du Jörri – tänk att jag missade kolla upp den punkten 😉

Slutet gott, allting gott

Bild

Igår rök gipset. Telefonen ringde redan tidigt på morgonen:

– Kan ni komma lite tidigare så tar vi bort gipset innan röntgen?

– Ja tack gärna!  För vad annat kan man säga? Det var ju detta vi väntat på så länge.

Väl framme och efter en stunds lirkande och klippande fick han, gipsmästaren, till slut bort gipset. Det var en förundrad Ellen som fick tillbaka sin hand. Hon satt där och tittade på den och såg ut att fundera ifall den verkligen var hennes arm. Den var ju så mycket styvare och torrare i hyn än hon kom ihåg den.

Innan besöket hade jag förberett mig mentalt på att vi ett tag framöver skulle komma att bli stamgäster hos fysioterapeuten. Men icke sa nicke. Inte i nuläget i varje fall. Barn lär ha en tendens att ta i bruk sina brutna lemmar på ett helt annat sätt än vad vuxna gör. Och det har vi kunnat konstatera själva på den här korta tiden. Igår på förmiddagen gick Ellen ännu och stödde handen mot kroppen,  men redan igår på kvällen kunde hon sträcka den rakt ut. Hon har ju trots allt haft armen gipsad i vinkel i fem veckor så inte undra på om det kan kännas obehagligt att sträcka ut armen. Idag  har hon till och med klätt på sig själv och använder även handen aktivt i allt hon gör.

Jag har alltid varit förundrad av kroppens läkningsförmåga och igår blev jag ännu mera fascinerad. Benpiporna i Ellens arm låg nämligen inte i jämn linje mot varandra utan ”nuddade” endast i varandra på ett litet område. Jag måste erkänna att jag var något skeptisk till det hela när jag såg röntgenbilderna första gången, men beslöt att tro läkarna när de sa att benpiporna hade tillräckligt med kontaktyta. Igår fick vi se de nyaste bilderna och på dem såg man tydligt hur benen ”skjutit skott” över brottstället för att överbrygga det. Mäktigt! Och då måste man ännu komma ihåg att det endast gått fem veckor sedan olyckan! Tala om att kroppen strävar efter friskhet!

För tillfället är benet mycket tjockare på brottstället, men läkaren menade att inom något år kommer man inte ens kunna se att där varit ett benbrott. Jag tycker att det är lite som trolleri, men med den skillnaden att  illusioner inte kommer  i närheten av de konster människokroppen kan bjuda på.

Äntligen hemma

Vi kom hem idag, detta framtandslösa troll och jag efter en natt på sjukhuset. Tanden hjälpte anestesiläkaren till med att få bort och någon operation av armen behövdes aldrig. Men äventyret slutade med narkos och reponering av benet som farit ur led. Benbrottet ska få läka i fem hela veckor under sitt knallrosa gips.

Det var ett ledset troll som vaknade i morse:

– Mamma, du lovade att armen skulle sluta vara sjuk när den fått sitt gips så varför gör det ännu ont?

Som tur dröjde det inte länge innan värktabletterna började verka och solen le igen och jag fick henne till och med ut i lekrummet.

Och när man mår bra hinner man till och med berömma andra.

– Mamma, visst är de duktiga här på sjukhuset!

Men när vi kom hem ville hon absolut följa med och fira kusin Jannica.

– Men mamma, om jag inte orkar kan jag ligga på deras soffa så får de titta på mig.

Vad säger man? Jag förstår henne helt. Det är skönt att bli ompysslad.

Men hemmasoffan smakade ändå bäst för trollet. Och tur var väl det för kompisen Ida kom förbi med tulpaner.

– Mamma, jag fick blommor och de är bara mina!

Själv drar jag en lättnadens suck över att äntligen få vara hemma. Borta bra, men hemma bäst!ImageImage

Lekhus blev till sjukhus

Ibland förbyts det roliga i lite mindre roligt. Vi skulle leka vid en lekpark idag när olyckan var framme. Ellen trillade så tokigt att armen gick av… 😦 Nu sitter vi – eller ja, Ellen ligger, och väntar på att läkarna ska trolla med sitt trollspö så att ingen operation behövs. Så håll tummarna för oss!

Image

Pou har flyttat in hos mig

 

4_1389424922771

Det var Linnea som hjälpte honom med flyttlasset – rakt in i min telefon. ”Han är så gullig.  Ellen tycker så mycket om honom. Hon kommer att ta så bra hand om honom”. Lovorden haglade. Och jag log, nickade och lät dem hållas. För han var ju faktiskt ganska gullig…

Så nu är han alltså där, ohjälpligt. Men tydligen tar Ellen inte tillräckligt ofta hand om honom för han har beklagar sig för mig och sänder mig sina  små meddelanden: ”I’m hungry!”

Det är nästan att jag får samvetskval när jag ser hans stirriga blick. För att inte tala om när han har feberglaset i munnen, är smutsig och darrar som ett asplöv.  ”Men det är ju inte jag som ska ta hand om dig!” försöker jag viska till honom innan jag stänger igen applikationen. Men det hjälper inte, två sekunder senare uppdaterar han skärmen på denna iskalla, hjärtlösa människas telefon:

”I`M HUNGRY!”

Det är allt tur att det ett skiljer en skärm mellan oss två.

***

Och så var det där med knorrandet.

Nu som då knorrar telefonen till och då vet jag att det är Pou som har något ärende åt mig. Ett lite irriterande ljud det där.

Och lite pinsamt när man är på jobbet och har en kund på besök…

”Det där var inte min mage – det var Pou…”