Sommarpratare 

Det är sommar och dags för sommarprat på radion. Alltid lika intressant att höra andra människor prata om sitt liv,  sitt jobb och sina funderingar. 

Jag lyssnar alltid på sommarpratarna via Arenan för att det är sällan jag har på radion när programmet sänds.  Igår kväll kröp jag ner i sängen och valde ett avsnitt,  det med Malena Björndahl,  istället för en bok.  Signe lyssnade hon med,  men hon somnade mitt i,  så programmet kan fungera även  för den som har problem med sömnen. 

Malena då?  Ja hon var bra.  Riktigt bra!  Jag som tycker om att skriva tyckte om hennes manus/upplägg. Men även  det hon sade berörde. 

Jag har aldrig haft planer på att göra min blogg stor och populär.  Jag vill hålla den liten och intim.  Jag är nöjd med de läsare som snubblar in hit i misstag. Men du som kanske drömmer om att göra en stor blogg – ta del av hennes berättelse om hur hon gjorde. Den kan säkert hjälpa dig på vägen. 

Det jag kommer att ta med mig av hennes berättelse,  är hur viktigt det är att skriva ner sina drömmar och att  ta kontroll över sitt  liv (även om jag för det mesta är nöjd med att ”bara” flyta med). Själv  har jag  en mängd ouppfyllda drömmar,  helt enkelt för att jag är för feg för att låta mig uppfylla dem. 

Malena  pratade också om den där eviga Jantelagen, om skilsmässa, drömmar osv.. Guld är nämligen  inte allt som glimmar och döm aldrig (gäller även mig) en  annan människa  innan du gått en mil  i hens mockasiner.  Säger bara – heja Malena! Det där gjorde du bra! Svenskfinland behöver mera sådant. 

Bilderna ovan och mera info hittar du här

Svalungesommar

image

Svalungesommar. Ett tag tänkte jag att det är titeln på boken jag en dag fantiserar skriva. Tills jag en dag insåg det.  Svalungesommar är det liv jag lever idag.  Idag fyller en svalunge tretton.  Åren rusar iväg. Vilken tur att vi ännu har en som knappt är två.  Och vilken tur att man ändå inte är svala – för en sommar är allt de mammorna får.. ❤

Grattis Linnea!  ❤

Brev till framtiden

IMG_6603 (2).JPG

Sonen kom häromdagen hem med ett brev från skolan. Brevet hade han skrivit till sig själv när han gick på sjuan.  Modersmålsläraren hade samlat in breven och nu fick de dem äntligen tillbaka.

Det blev en rolig stund när sonen läste upp brevet för oss.  Wow!, tänkte jag. Det där är någonting vi alla borde göra – skriva ner våra drömmar, gömma undan och läsa om några år igen och se hur allting egentligen blev.

Sonen har gett mig lov att publicera brevet här, förutom några små saker vi censurerade. Så håll till godo. 🙂

Hej Jaxi!

Jag hoppas att du har det bra på nian. Jag har det bra. Jag har nu varit i höggis en vecka. Jag har en jättebra klass.

När jag blir stor vill jag bli rockstjärna. Efter att jag har gått ut nian vill jag fara till gymnasiet. Jag skulle vilja ha en Gibson goldtop.  Jag undrar om du ren har en?

Det är roligt i höggis. Jag har rej varit i höggis så det känns som om jag varit i höggis i två månader.

Jag undrar vad du tänker när du läser det här brevet? Jag undrar har det förändrats i världen på bara 3 år? Jag är nu bara 12 år snart 13 och du är 15 år. Tiden går snabbt.

Hejdå!

H. Jaxi

 

Och ni som funderar så ja, han har en goldtop idag. Och gymnasieplanerna finns fortfarande kvar. 🙂

Hur ser din värld ut om tre år?

 

På jakt efter drömmen

Idag gäller det för sonen.  Inträdesförhör hela dagen lång.  Redan från morgonen ska han visa sina gitarrfärdigheter och leda ett band bestående av musiklärare. Efter det blir det en teoritent  där det bland annat gäller att känna igen olika intervaller mellan toner.

Dagen avslutas med  sångprov där sonen, av de låtar man får välja mellan,  valt att framföra Robin Williams ”Angels”.

Inte förrän i mitten av juni kommer svaret. 

Lycka till Jacob!! ❤

Om jag hade pengar

image

Nu betyder det här inte att jag är pank, utan det här är snarare önskningar jag har om det fanns en pytteliten guldkista enbart för mammabehov att ösa ur. För ni vet när man har barn – då är det alltid något av barnen som är i skriande behov av någonting.  Är det inte kläder så är det någon viktig pryl. I vår familj är det musiken som slukar pengar. På samma gång som den ger tillbaka dubbelt upp. I varje fall, ibland är det så mycket enklare att skjuta mammas behov på framtiden lite till.  Jag är ju ändå bara hemma.  Jag klarar mig en stund till.  Men ärligt talat, ibland blir man ju lite less också.

Men om mamma just idag hade en peng som det bara stod mamma på,  då skulle hon :
– klippa håret.  Gärna göra slingor eller något annat uppiggande
– köpa mig en ny telefon.  Min gamla krånglar. Den måste laddas för jämnan och nyaste tillskottet är ett mystiskt plingade ljud så snart man läser mejl, kollar facebook, skriver inlägg… Telefonen fungerar,  men den är inte alls kul just nu.
– köpa mig nya byxor för det finns ju faktiskt någonting annat än jeans också… Men inte i min garderob i varje fall.
– köpa nya vår-och sommarkläder. De som hänger i skåpet har jag haft alltför länge. Vågar inte tänka ens i år…
– köpa mig en handväska modell mindre. Ibland skulle det vara kul att inte alla gånger behöva ha Marimekkokassen med sig. Marthaslunga modell mindre ni vet 
– lektörstjänst.  Jag skulle vilja köpa en lektörstjänst.  Jag läste om det i helgen.  Skulle vara så roligt med lite feedback på allt jag skriver.  Det är så ensamt ibland.  Skulle vara så roligt med någon som blandade sig i och sa: – nej Eva,  så där skriver du inte. Försök så här istället.
– ett gymkort med en personlig tränare.  En månad.  Någon som skulle tvinga mig att motionera,  röra på mig.  Jag må vara smal,  men aj vad det skulle vara kul med åtminstone en lite större muskel någonstans- till exempel i låret.  😂😂😂

Det var allt.  Tror jag.  Är nästan förvånad.  Trodde faktiskt listan skulle bli så mycket längre.
Visst,  man kunde ju göra den hur lång som helst, men nu var det bara basicdrömmeri för denna hemmamamma.

Jörri – det här var ingen morsdagsönskelista. Om du och barnen vill ha en sådan kan jag göra den skilt.  Vi kan börja med gungan på terrassen här hemma. Den är trasig….  Den här mamman har ingenstans att vila upp sig efter de hårda träningspassen i trädgårdslandet. För ser ni – idag har jag räfsat.  Lite grann i varje fall. 🙂

Att drömma kostar inget

image

Hushållet ser ut som en krigszon idag.  Men jag bryr mig inte.  Har intagit soffläge och stirrar ut genom de randiga vardagsrumsfönstren.

Känner mig lite överkörd idag.  Kinden ömmar och dunkar. Inte alls som igår när jag tyckte jag mådde perfekt.  Tog inte ens värkmedicin igår, utan var ute och svirade i världen.

Så den här dagen är ett bakslag.  Genast kommer oron springande med sina svettiga, blöta handdukar: kanske du håller på att bli sjuk?  Kanske du skulle ha behövt en antibiotikakur trots allt? Kanske det blir så besvärligt att du inte ens kan åka till Helsingfors?

Jag svarar med ett ilsket och långt :
– Neeeeeej!!

Jag tror att kroppen är mitt uppe i striden.  Att den som bäst gått in i en hård motoffensiv. Värjer bakteriattack. Det bästa jag kan göra är låta den hållas,  vila när jag har möjlighet och framförallt, käka värkmedicin.

Till och med septemberprojektet har lagts på is de här dagarna.  Men jag är nöjd.  Ett nytt försök blir det i oktober.  För mig verkar det fungera med en lapp på kylskåpet.  Då kommer jag inte undan med bortförklaringar.  Kryss i rutan för fullföljt uppdrag talar sitt tydliga språk.

Jag drömde så konstigt i natt. Om min barndomskompis som lyfte upp mig i famnen och dansade runt,  runt med mig i en vild balettpiruett.  Jag försökte be henne stanna,  men hon lyssnade inte.  Jag kved något om att hon måste sluta,  att jag är för gammal.  🙂 När hon till slut stannade hade jag ingen hörsel kvar. Kändes som om öronen gått i lås och världen blev ett enda stort mummel.  Tänk vad tokigt man kan drömma!  Men jag vet att alltsammans är ett virrvarr av alla mina tankar de senaste dagarna.  Ett hopkok av helt skilda händelser.  Det där med att hörseln försvann och att det slog lock för öronen, har att göra med tand eländet. Jag vaknade nämligen i natt av att kinden ömmade förfärligt – det känns faktiskt som en bihåleinflammation som sträcker sig ända upp till örat.

Jag ska stirra en stund till på mina fötter. Surfa runt i etern. Kolla på ett hus Jörris kollega tyckte att skulle passa oss.  Fast jag har redan sagt de förlösande orden:
–  Nej,  jag flyttar ingenstans. 
För det är sant.  Visst, vi har det kanske lite trångt,  men flytta?  Nej,  det överlåter jag till någon annan.

Men det kostar inget att drömma.  Kanske du också vill titta? För fint är det.  Väldigt fint. Kika här.

En skön onsdag till er allesammans!

Postat med WordPress för Android

Tyst

image

blev huset när Laila försvann.  Vi förde hem henne igår kväll.  Hon rusade upp för trapporna ivrigt skällande och det blev en glad återförening.   Fast när vi skulle åka blev hon så förvirrad och skulle till och med ha följt med oss hem.  Stackars liten. ❤ Inte lätt att vara hund alla gånger. Fast vi har lovat att hon får komma på nytt när som helst. För någon hund blir det inte för vår del  i det här skedet. Kanske om ett år,  men inte nu.  Det har jag i varje fall lärt mig  under den här månaden. Min famn är för tillfället upptagen av Signe. Det går inte att lämna henne hur som helst bara för att gå ut med hunden. Så hunden måste vänta till senare. 

Jag fick i present en vacker handgjord skrivbok från Indonesien. Till och med pappret är handgjort – tjockt och grovt.  Vad ska jag skriva i den? Det vackraste av det vackra? Jag får nog tänka till åtminstone två gånger innan jag ristar ner någonting i den.  Annars får jag ha den som inspiration – en bok att sitta och fundera över vad där kunde ha stått om där stått någonting.

Annat är det med chokladen från Bali. Den kommer att åka ner i ett svep. Utan betänkligheter. 🙂

Bilfeber

IMG_20150408_205143

Har min man.  En förödande sjukdom. Som gör honom både blind och döv. Sitter och räknar spargrisen om kvällarna. Måttar och dividerar. Suckar. Och konstaterar på morgonkvisten, nyter och klarsynt i tanken:

– Nej,  vi har inte råd…

Då kläcker frun ur sig, kliver fram som den osynliga riddaren ur garderoben (tänk vad lite sömn kan göra en kvinna förödande fördomsfri och positiv) och säger:

– Men banken har…

Genast är ljuset tillbaka i hans ögon.  Glansen. Jag kan riktigt se hur febern stiger igen.

Nåja. Han är ganska rolig när han är sjuk. Jörri alltså. Och jag håller med om att han borde få en ny bil.  En ändamålsenligare. Men trots att jag nu kärvänligt lovat att till och med följa med till banken så står jag stadigt med båda fötterna på marken.  Jag vet att bilen han drömmer om inte ens finns till ännu. För tillfället är den bara en glassig bild i en broschyr.  Men jag tycker man ska ha sina drömma. De kostar ingenting. Man ska fantisera.  Den dagen man slutar fantisera – då har man lite kvar att leva för.

Jörri – är det inte du som brukar säga att man skriva upp sina mål? Ta fram saxen ikväll,  klipp ut drömbilen och klistra in den i din kalender. Så får vi se vad som händer.

Och ni andra kan ju hålla utkik efter honom. Se hur det går. 😊 Om den blåa Ferrarin verkligen förbyts i en knallröd Lamborghini (där tog mitt förråd på lyxbilmärken slut). 😊

Förresten, den här ”bilen” –  alltså frun själv – har fått nya däck. Knallrosa.  Så nu ryker det om mig och ringarna på barnvagnen när vi drar iväg på promenad.  Vilken tur att även Jörri har bytt ut sina.  Jag menar,  så att han hinner med. Apostlahästar är nog så mycket viktigare än bilar.

Alla har en mamma

IMG_20150106_104303

Idag har jag anmält mig till två kurser. Två nätbaserade kurser. Det handlar om fotografering.

Varför? Jo, det handlar lite om min dröm, mitt projekt.  Hade ett intressant samtal igår med Viviann. Fick många nya tips och idéer.  Tack för att du tog dig tid! Och tack alla ni som försökt hjälpa mig! Som reklamerat mig på feijan. A-M känn dig träffad! 🙂 Trafiken ökade betydligt här i svalungemarkerna – alla vill väl se vem denna ”gälning” är. Fniss. Fniss.

Och jo, min dröm fortsätter på ett eller annat sätt.  Jag har mina planer och sedan har jag mina barn som kommer med de mest spontana lösningar på det mesta.  Tack för det! 🙂

Måste berätta att Ellen avslöjat för skolkuratorn (? visst var hon det, den nya på skolan som pratat med alla barnen?) att mamma skriver böcker på datorn… Håhåjaja – känn ingen press Eva! Jag tror nästan jag behöver ett samtal med kuratorn själv. 🙂

Igår var vi på en föreläsning om droger.  Hemskt. Och speciellt när mamman till flickan, som inte längre finns, stod där framme och berättade. Jag funderar vad jag själv skulle göra i samma situation. Jag tror jag skulle flytta hela familjen till skogen.  Gräva ner bilnycklarna, låsa dörrarna. Barrikadera fönstren. Jag menar det. Allvarligt. Men det är knappast lösningen.  Drogerna hittar säkert ändå på något konstigt vis in.

Kvinnan igår sa en bra sak som det lönar sig att tänka på näst du ser en sorglig typ på stan: Alla har en mamma.  Även den mest alkoholiserade, nerdrogade pundaren på stan har en mamma . En mamma som ser bakom det sorgliga skalet och ser sitt älskade barn,  sin lilla baby.