Två små parvlar i vår familj

image

Det går egentligen inte att få de här två på bild.  I varje fall inte på en sådan bild som berättar något om deras relation. För de har verkligen någonting speciellt – Signe och Panda.

image

På något vis känns de här två jämngamla.  De är babysar båda två.  Ändå försöker Signe inbilla oss alla att hon är lite äldre, lite klokare än Panda. Hon kommenderar hunden för jämnan :
– Panda! säger hon med eftertryck och försöker få hundvalpen att lyda. Ibland gör den som hon säger.  Oftast inte.

image

Och när hon riktigt vill få fram att hon verkligen menar allvar,  ja då hämtar Signe hundgodispåsen,  håller upp den framför nosen på valpen och säger belåtet:
– Karkki!
Då sitter valpen som ett ljus.

image

Söndagsunderhållning varje dag är vad det är just nu .

Helsingfors

image

Fram och tillbaka till Helsingfors blev just det – fram och tillbaka. Vi plockades upp på tågstationen i Böle och transporterades till Yle.  Där beundrade vi lamporna i taket en stund innan det blev dags att säga hejdå.  Jag tror att L knappt märkte att vi gick.  Förresten var det en ganska märklig känsla att vara tillbaka i det där huset igen. Häftigt egentligen och plötsligt kom jag ihåg hur spännande det var senast.  Nästan så att det blev spännande igen. 

image

I Helsingfors är träden så pryda av sig att de måste ha byxor på sig.

Till all lycka fick jag inne på Yle sällskap av en annan mamma.  Vi blev till slut nästan släkt. Tillsammans med henne och ytterligare en kvinna från Åland hittade vi en buss som tog oss in till stan.  Busschauffören var lika munter som alltid – särskilt åt mig som inte per automatic förstod att man ska använda bakre dörren när man åker med barnvagn.  Flåt,  flåt,  flåt.

image

Eino Leino hade fått sällskap av en mås.

Inne i stan beslöt vi oss för att äta en bit mat.  Vips hade klockan blivit ett. Två och en halv timme kvar på stan innan vi skulle åka hem igen.

image

Där var den ju. Jag som nästan tänkte att vi hade gått fel.

Signe och jag använde timmarna till att ta det lugnt.  Vi strövade omkring och tittade på folk.  Besökte Akademiska bokhandeln och kände mig för ett ögonblick som i sjunde himlen.  Två böcker/gåvor rikare vandrade vi ut igen och klev in på delikatessen.  Inte heller här gjorde vi några stora fynd – snarare lite saft och choklad till hemresan. Däremot upptäckte vi dagens andra otåliga människa.  En äldre kvinna kom fram till kassan vi stod i.
– De ropade upp mitt namn i högtalarna.  Vad vill ni mig?
– Ett ögonblick ska jag kontrollera,  sa flickan i kassan och lyfte luren och ringde ett samtal.
– Vill ni vara vänlig att vänta här ett ögonblick.  De kommer alldeles strax, tillade hon så snart hon avslutat samtalet.
Kvinnan som redan innan hon kom fram till kassan var sur och snäste:
– Vad vill de mig?!  Jag blir tokig på det här stället!
Kassafröken beklagade att hon inte visste mera, men att infon bett henne be damen att vänta.
I samma stund dyker en kille från infon upp och kvinnan ser ut som om hon har lust att ge honom en rungande örfil.
– Är det här er plånbok?,  säger han och håller upp en svart plånbok.
Då går luften ur tanten och jag biter mig i tungan för att inte börja skratta högt.
– Det har aaaaaldrig hänt mig tidigare att jag skulle ha glömt plånboken, hör jag damen förklara när jag vandrar ut ur affären. Säkerligen var det också någon annans fel att hon hade glömt.
Visst.  Visst.  Hoppas i varje fall att hon kom ihåg att säga tack.

image

Sen vandrade Signe och jag omkring tills vi kom fram till min favoritplats – kyrkan.  Där satte vi oss i solen, läppjade på den förfärligt söta jordgubbsmyntalemonaden och Signe provklättrade trappan.

image

Det var vår resa i ett nötskal.  Ganska avkopplande egentligen och framförallt lärorik.  Vi finländare borde lära oss andas lite grann.  Andas och åtminstone försöka räkna till fyra.

image

Och nu har S tvättat fönstren med våtservetter så att vi ska se bättre när vi åker hem. ..

Skumpar omkring

image

Linneas telefon ser sånt som inte jag ser...

Tidigt i morse ringde väckarklockan.  Det har blivit dags att följa Linnea ner till Helsingfors. Så här sitter vi nu i tåget,  skumpandes ner genom Finland.  Törnrosa sover igen i min famn .  Äntligen.  Morgonen har inte precis varit munter. Kan inte påstå att den varit förfärlig heller.  Men säg för vem är det någonsin riktigt skojigt när man tvingas kliva upp mitt i natten.

Några timmar har lilltösen och jag på oss att spendera i Helsingfors innan vi styr kosan hemåt igen.  Har inga måsten. Tänker istället ta det lilla lugna och titta på människor och njuta av pulsen i staden.  Jag hoppas på solsken och varmt.  Hittills ser det lovande ut utanför tågfönstret.

Törnrosa

image

Törnrosa (med ett gigantiskt myggbett på kinden) vill inte vakna denna morgon.  Jag förstår henne.  Måndag – varför kan det inte vara helg jämt? För hos oss är det inte riktigt sommarlov än.  En vecka framåt är det läger av alla de slag som gäller.

Önskar er alla en fin vecka!

Tack Johanna!

image

Tack Johanna för tipset att sätta bjällra på vår lilla rymling! Det fungerar verkligen.  Speciellt när jag står på näsan i blomrabatten och hon sätter fart.  Det går inte så lätt längre att smyga obemärkt förbi. 🙂

Fram tills nu har jag haft bjällran fäst frampå. Nästan som ett smycke – ett smycke hon gärna också fingrar på. Idag får den ändå flytta till ryggen eftersom hon ibland också försöker få den in i munnen.  Förstår henne.  Något som är så blått och klingar så sött måste man ju helt klart smaka på.  Men jag vill inte ha några bjällror i magen.  Oberoende hur gulligt det än skulle låta.

Åter en gång har jag alltså märkt hur mycket positivt det är med att ha en blogg.  Man lär känna en massa människor.  Som Johanna från Andra sidan Potten.  🙂 Och framförallt – man får en massa goda tips.  Det där med bjällra är helt solklart.  Min hjärna hade aldrig utan hjälp kommit så långt i sin tanke.  Så tack än en gång!

En riktig rymmarhistoria

image

Igår hände det.  Igen.   Jag tror att jag har nämnt det tidigare att lilla S är en baddare på att smita. Vänder du ryggen till kan du vara säker på att hon sticker sin väg.

Hon hade varit ute i parken som ligger snett emot vårt hus tillsammans med J och hans flickvän medan jag och L åkte en sväng till stan och jag sedan kom hem för att fixa mat.  När maten var klar bad jag L att gå till parken och kalla in ”sjakket”.  De kom in allesammans,  stängde dörren, men i något skede stack E ännu ut en gång för att inspektera hur dåligt ställt det riktigt var med jordgubbslandet. Jag hade  nämligen på eftermiddagen försökt prata med henne om att vi måste ta bort landet.  Jag tycker synd om grannarna som måste ha den ogräshärvan rakt utanför sitt fönster. Ingen orkar rensa och hela landet borde förnyas för det fanns här redan för drygt elva år sedan när vi flyttade in.  Orsaken till att landet fått stå kvar är E.  Hon vill ha det.  Hon vill plocka gubbar där – det lilla som landet ändå ger. 

image

I varje fall,  så mycket hann jag notera i huset att det blev onödigt tyst efter att alla kommit in och vi stod i köket och plockade fram det sista på bordet.
– Var är S? frågade jag.
I samma stund ringer det på dörren och utanför står grannfrun och håller en motsträvig S i handen.
–  Hon kom emot mig hårt springande på väg mot parken.  Strumpfota!
Grannfruns leende nådde den här gången inte upp till ögonen.  Hon som normalt är så sprudlande glad. 😨

Vad jag skämdes. Men vad jag var glad att hon fångat in rymlingen och att S var oskadd.

Suck.  Nu är det väl bara att invänta hembesök av socialen eller någon annan instans… Nej skämt åsido,  men jag såg hennes tvivlande blick som funderade om vi nog är fullt kapabla att ta hand om en baby. Vi gör så gott vi kan, men ta mig tusan den här tösen är snabbare än oss allihopa.

Jag orkade inte vara arg på barnen, än mindre E. Vi är alla medskyldiga. Istället kom vi överens om att vi alla verkligen måste ha ögon i nacken.  För alla i det här huset vet vem jag tänker på sådana här gånger.  På en vän och en baby som inte längre finns…
– Jag vet mamma,  säg inget mer… kvider barnen och vill inte att jag berättar mer. För det sista någon av oss vill är att något ska hända allas vår ögonsten.

Och jordgubbslandet? När jag kom hem från körövningen på kvällen var det rensat. Jaha. Det får väl vara kvar ett år till då.  Nu hoppas vi på skörd!

Vad ska detta barn bli?

image

Igen hittar jag mindre roliga spår av hennes framfart.  Igår hade hon tuschat dockan och var mäkta stolt.  Som tur var färgen vattenlöslig och gick att tvätta bort.  Jag satte henne precis i säng – igen med lika tuschiga händer. Jag får tvätta upp henne när hon vaknar igen. Jag blir gaaalen!  Trots att hon är världens bäst.  ❤

Under morgonens röjarrunda i huset hittade jag ett uppslitet paket badsalt trots att jag för jämnan ber hela familjen att ställa allting högt.  Men ändå hittas något precis i rätt höjd för ivriga små fingrar.

image

50 gram salt ska paketet tydligen innehålla. 65 gram med emballaget på säger köksvågen. Det borde betyda att hon inte ätit någonting…  Kanske endast smakat…  Jag var tvungen att smaka själv.  Tvi,  fy och bläää!  Men smak av salt däremellan.  Man kan aldrig vara säker på den här dotterns smaklökar. Jag vet ju vad hon gillar – läppomada!!  Och akne kommer hon aldrig att få. Sanna mina ord. Dem har hon redan sett till att utrota genom att förebyggande inta täckstift… Den gången tvättade den här mamman munnen…

Suck.  Vad ska den här ungen bli?  Jag gör mitt bästa för att försöka hålla henne vid liv,  men ibland är 1,5 åringar snabbare än mammor kan förstå.  Gode Gud – må den här åldern tryggt passera! 

Så blev saknaden med ens lite större

image

Kompisen flyttade till polkagrisdistriktet  för något år sedan.  Alltid nu som då kommer dagar när den yttras  högt: saknaden efter en mångårig dagisvän.  Som idag när en kärleksstång damp ner i postlådan (det kom mycket post idag! 🙂  ). Ellen blev så glad och lycklig, samtidigt som hon fick så dryyyft.  💔 Undrar just om de två töserna får träffas i sommar igen? 

Sommarfilmer

Här kommer några filmer med sommarminnen från årets Schools out Rock som hölls i Kronoby i början på sommaren.  Våra två äldsta barn var med på lägret och hade jätteskoj även om Linnea fick en besvärlig förkylning som lade sig på stämbanden.  Hon kunde knappt prata när vi kom och hämtade hem dem på avslutningsdagen. Men vad gör väl det när det är roligt?  Och dessutom – det finns ju teckenspråk. 🙂

I den här videon sjunger Jacob och Marie ”All of me”. Linnea skymtar till lite här och där i filmklippen från lägret.

Och här sjunger flickbandet ”Uncover”.  Linnea är en av solisterna.

Och slutligen ”Ugly heart”.  Den  här låten gick Linnea omkring och nynnade på resten av sommaren.  🙂

Postat med WordPress för Android

Lyckligheter

image

Jag fick ett meddelande igår när jag var i affären.  Och jag blev så glad.  Fick nästan lust att snörvla en skvätt.  Vilken tur att jag hade Linnea med mig så att vi fick njuta av stunden tillsammans.

Meddelandet gällde Ellen – hon som hellre blev kvar på soffan införsjunken i en födelsedagsfilm, än  följde med oss till affären.  I meddelandet stod det att Ellen bästis från dagistiden – hon som flyttade till Sverige – kommer ”hem” över helgen och vill väldigt gärna träffa  Ellen.  ❤

Det går i perioder när Ellen saknar sin kompis oerhört.  När hon funderar om W och hon någonsin kommer att träffas igen.  Det är inte det att hon är ensam. Nej, Ellen har nya kompisar nu – en ny bästis som hon tycker väldigt mycket om. Eller som hon själv säger : Hon har en bästis i Finland och en i Sverige. 

Ifjol när flickan åkte,  tänkte jag faktiskt modstulet, så där som snusförnuftiga, negativa mammor gör,  att få se om dessa två barn träffas igen.  Men jag sa det inte högt.  Mammor får ha sina tankar,  men ibland är det bra att behålla dem för sig själv. Vi hade faktiskt själva tänkt åka via W i sommar,  men  när det aldrig blev någon bilsemester för oss så blev träffen också inhiberad.

Men nu är hon alltså på väg. Brevet Ellen skrev för två veckor sedan ligger ännu på skrivbordet och väntar på sin mottagare. Brevet som berättar om saknad och minnen. 💔 Vilken lycka att den här gången få ge brevet rakt i hand.

Om Ellen blev glad när vi kom hem och berättade nyheten?  Om vi säger som så: om solen kan explodera så gjorde den verkligen det igår! Flickan formligen sprudlade och började packa ihop sina Barbies och planera för världens bästa dag. Allt medans mamma och storasyster lyckliga stod och såg på. ❤

Vill du läsa om avskedet för ett år tillbaka ?  Klicka då här: Olyckligheter

Postat med WordPress för Android