Du och jag, Signe

image

Det där med att fylla 40 var nog en riktig bagatell jämfört med den här dagen som jag tillbringat hos tandläkaren. Idag började jag nämligen känna mig väldigt gammal.  Nästan som en gammal häst med dåliga tänder i munnen. Iih-ha-ha! 🙂

Jag har i flera år kämpat med en gammal rotfyllning. Två gånger har den blivit opererad och efter senaste gång kände jag nästan direkt att det ännu inte blev bra. Kindbenet har fortsatt att vara sjukt och ömt. Jag har försökt att ignorera alltsammans,  skjutit det på framtiden. Tänkt att det kanske ska vara så där efter allt vad tanden varit med om. Tills igår när jag upptäckte ”bulan” på tandköttet igen.  Neeeej – inte nu igen!

Jag blev verkligen inte glad.  Inte nu! Vi som ska på resa.  En ny inflammation betyder antibiotika vilket betyder att jag helst av allt borde sluta amma.  Men det går inte!  Jag behöver amningen på flyget!  Hur ska vi annars få tyst på henne?

Modstulet ringde jag doktorn och satt efteråt på golvet och förklarade för Signe att ”nu är det slut”.  Hon verkade inte lyssna ett dugg på det jag sade. Vinkade istället glatt av mig när jag åkte.

Väl framme hos tandläkaren berättade jag om resan och om ammandet. Och givetvis om den trilskande tanden.  Tandläkaren suckade lite:
– Ja,  det brukar bli så där.  Ibland lyckas helt enkelt inte operationen. Tanden kan ha någon liten spricka som inte går att se med blotta ögat.

Efter att ha tittat på röntgenbilderma beslöt vi oss till slut för att nu ska tanden bort.  Jag var ju så himla less på alltsammans.  Det är inte kul att bli opererad var och vartannat år.

Visst,  jag godkänner att det var lite läbbigt när huvudet knastrade och tanden efter många om och men drogs ut.  Men det gjorde inte ont.  Det är nog betydligt värre att få barn. 🙂

Så nu är jag en tand fattigare och har redan hunnit fundera på skillnaden mellan brygga och implantat.  Men priserna avskräcker mig.  Tror jag låter det vara.  Måste se tiden an hur jag vänjer mig. Om det kanske ändå går att lära en 40-åring tugga på nytt. 🙂 Dessutom slurpar det faktiskt lite extra skönt i munnen nu när jag suger in kinderna. 🙂 Nej skämt åsido.  Givetvis är jag lycklig över att det är en av de bakersta tänderna. Så inget som syns.  Jag skulle definitivt tänka annorlunda om det gällde en tand som satt framme i munnen och var väl synlig.

Men lyckligast var jag nog ändå över att jag slapp antibiotikan. Tandläkaren menade att infektionen reder ut sig själv nu när tanden är borta. Och det håller vi tummarna för! Så vi fortsätter amma som förr.  Semestern är räddad. 🙂

Har jag kanske inte sagt det förr?
Du och jag Signe.  Du och jag. ❤

Postat med WordPress för Android

Me and my baby

image

Ibland förstår jag henne inte alls.  Vi kämpar om nätterna med sömnen.  Eller hon sover nog.  Men väldigt oroligt.  Det känns som att hon är väldigt,  väldigt otrygg. Att hon ständigt måste kontrollera att vi verkligen är kvar. Hon vaknar för jämnan,  sätter sig upp i sängen och skriker.  Och hon tystnar inte innan jag tar henne i famnen, helst ammar henne.

Nu säger ni säkert:
– Men sluta amma henne då.  Hon är ju stor nog att sluta med det där.
Det har jag också försökt.  I över en veckas tid.  Men hon fortsatte ändå att vakna.  Och vi  satt ändå där på sängkanten och kramades. Tjugofem gånger. Minst. Nå nää. Kanske inte ändå. Men så känns det när jag blir riktigt, riktigt trött.

Men om förmiddagarna. Då är det tvärtom.  Vi kliver upp med de andra,  hon äter morgongröt och leker en stund.  Klockan hinner knappt bli nio innan hon börjar gnälla, vrida och vända på sig. Nästan att hon säger högt:
– Snälla mamma,  jag är så trött!
Så jag klär på henne, sätter henne i vagnen och jag hinner knappt dra igen dragkedjan i sovpåsen innan hon vänder kinden mot sidan och Zzzzzzzz… Lights out!

Jag förstår inte.  Vad gör jag för fel? Varför är förmiddagsnattning så enkelt när nattnattning är så svårt??!!

Idag har vi haft en gnälldag.  Jag tror det är sprutan  (hon fick en spruta för en vecka sedan) som spökar.  De sa att symptomen kommer om en vecka.  Och det är det idag. En vecka. Prick.

Hela eftermiddagen blev till en gnällhistoria.  Ingenting var bra.  Tills jag klädde på henne och satte henne för ovanlighetens skull ut att sova igen. Hon vägrar nämligen normalt att sova något mer än på förmiddagen. Tar sig endast små tupplurar i bilen mellan hemmet och konservatoriet.  Men idag såg hon på mig när jag drog igen påsen,  svängde huvudet åt sidan och sa tack!  Hörde ni det! Hon sa tack!!!

Nu ska ni veta att Tack inte är något nytt ord.  Det har hon sagt i en månads tid.  Hon tackar både när hon ger och tar.  Men aldrig tidigare att hon gett mig ett så fint ord när hon ska sova! Tack! Min haka trillade ner i verandan och jag vevade fåraktigt in den igen.

Kanske ville hon idag belöna mig.  För att jag äntligen förstod henne. För att hon insåg,  att mammor faktiskt ibland kan ha rätt. För att jag såg att hon faktiskt behövde sova. 

Jag stod en lång stund och såg på henne. På mitt lilla gullegryn. Vars bruksanvisning blivit kvar bakom pärleporten. Jag stod och såg på henne. Och hon sov och såg inte ut att ha ett endaste bekymmer i världen.
– Du och jag,  Signe.  Du och jag. ❤

Postat med WordPress för Android

Mitt nya liv

image

Nu har det sparkat igång.  Mitt nya liv. Schemat är uppsatt på väggen.  Det finns ingen återvändo.  I trettio dagar,  hela september,  ska jag träna mina magmuskler, göra armhävningar och skriva (?!). Om jag inte gör det – ja,  då…  Faktiskt vet jag inte vad som händer om jag missar mig.  Snarare kommer jag att drabbas av känslan av misslyckande.

– Vet du,  du behöver inte göra det där för min skull,  sa Jörri igår när jag för tredje gången störtade ner i vardagsrumsmattan efter 15 armhävningar (obs! armhävningar från knästående – jag orkar inte en enda ”riktig” armhävning!)

Nej,  jag vet det Jörri.  Men det är inte för din skull jag gör detta.  Utan för min egen.  Om 362 dagar börjar jag jobba igen. Jag har 362 dagar på mig att komma i form för att orka jobba resten av livet.  För närvarande kommer aldrig min rygg att klara av att sitta 8 timmar om dagen. Alltså måste jag ta till vara på tiden och ta hand om mig själv. I dagarna fyller jag dessutom 40. För att kroppen ska ha en potentiell möjlighet att klara 40 år till gäller det att börja tänka på hälsan.

Igår slog jag faktiskt kullerbyttor också. 🙂 Till flickornas förtjusning.  Och givetvis kunde de inte låta bli att vara med.  Sängen såg efteråt ut som om vi lekt ”hela havet stormar”. Behöver jag säga att det känns i kroppen idag? Huvudet vill inte riktigt hållas med – det är styvt och jag har konstaterat att det där med kullerbyttor var kanske inte så smart… 🙂

Som sagt,  det värker lite här och där idag och jag funderar hur jag ska klara dagens ranson med muskelträning.  Jag hade faktiskt inte tänkt ha någon vilodag i september… Vi får se hur det blir med den saken…

En annan nyhet i mitt nya liv är att jag cyklar.  Det är jättekul.  Signe trivs med att sitta bakom mig och tjuta i nedförsbackarna. Och Jörri hänger också gärna med.  Nu hoppas vi på fina höstkvällar hela september. Men inte varje dag. Cyklandet är helt enkelt bara en bonus i detta projekt.

Ja,  och så dricker jag vatten också.  För vätskebalansen.  Nu hör jag hur mamma och pappa skrattar till borta i Krombi.  Det där med vätskebalansen är ett återkommande uttryck för mig och jag brukar gnälla på dem att de dricker för lite.  Vilket de också gör!  Så nu mamma och pappa – i september dricker vi vatten. Ett extra glas om dagen.  För även jag är dålig på att dricka trots att jag ammar och har mig.

Så nu världen – hänger ni med på en ”ta-hand-om-dig-själv-september-månad”? Ingenting märkvärdigt egentligen.  Bara ett litet försök att lyfta fokus från tevesoffan till sig själv.

Och du,  det där med min 40-årsdag. Glöm partaj och dylikt.  Jag har bestämt mig.  Det blir ingen fest.  Istället kommer jag bara att vara. Den dagen börjar jag packa väskan – snart reser vi bort!  Och så funderar jag på vad jag ska göra av de kommande 40 åren.  Jörri är inte ens hemma på min dag och kalendern är fullklottrad med saker som ändå måste tas hand om just den dagen. Puh! Så nej, det blir ingen fest. Men du,  kom gärna och hälsa på mig istället någon annan dag. Utan paket.  Bara du och jag. Så tar vi en kopp kaffe och tjattrar en stund. Det skulle vara kul. Uppskattas inifrån hjärteroten. ❤ För man kan väl träffas annars också? Inte bara när det är begravning och fest?

Signe sover – nu skriver vi till verket i mitt september-projektet! 🙂 Ha det gött!

Postat med WordPress för Android

Nattjobb

IMG_7147

I natt fick jag nog.  Jag har inte sovit ordentligt på veckor. En timme,  max två,  då skriker hon. Signe alltså. Då vill hon  tillbaka i vår säng och kolla mjölkstatus. Och jag lyder. Famlar i natten efter henne och hon kryper ner under täcket  med mig.  En stund. För sedan sätter jag henne tillbaka.  För det är som om hon inte längre kan  komma till ro inne i min famn. Så håller vi på nätterna igenom.

Men i natt fick jag alltså nog. Jag orkar inte vaka mer.  Mina händer är ilsket röda – eksemen har blommat ut igen.  Och munnen är alldeles sjuk. Jag har slutat räkna ”förkylningsblåsorna” (afte)  nu.  Jag vet bara att de är många och det gör ont.  Kort sagt,  min kropp är trött.  Vill sova nu!

Så i natt när hon för andra gången kallade på mig, så protesterade jag. Jag lyfte inte upp henne utan drog endast  ner spjälskyddet så att hon bättre kunde se mig och sa åt henne att nu sover vi…

Ni skulle ha sett blicken.  Hört brandsirénen när den gick igång. Jag klarade inte av den själv. Tänkte att hon väcker hela kvarteret. Så jag  tog  henne i famnen och där satt vi i natten på sängkanten. Säkert en halvtimme.  Hon skrek även nu,  men pausade mellan varven och tittade storögt upp på mig :

– Vad har jag gjort mamma? Varför gör du så här?

Visst, mitt hjärta höll på att brista,  men jag förklarade att nu måste vi börja sova om nätterna. Annars blir mamma sjuk. Och när hon lugnat sig och jag såg att sömnen höll på att hitta hem igen ,  då satte jag henne tillbaka i spjälsängen.  Där låg hon och stirrade förundrat på mig.  Jag låtsades sova och varje gång jag öppnade ögonen så hummade hon till mig – som om hon ville säga:

– Har du ångrat dig?  Får jag komma nu? 

Till slut somnade vi båda två  och sov i 5,5 timmar! Sååå skönt.

Fast när jag i morse lyfte över henne till min säng,  tittade hon förundrat på mig med sina stora blåa ögon:

– Är du riktigt säker?

– Klart att jag är, trollunge.

– Nå då så. Du och jag, mamsen. Du och jag,

suckade hon förnöjt och kröp djupt in under täcket med mig.

Glädjedödaren suckar:

– I natt tar vi det på nytt…

Så trött

Igår var det ”ladies night out” och idag är jag sååå trött. Tröttheten beror inte på träffen. Nej, jag var hemma i god tid efter att restaurangen ”slängt ut oss” och ville stänga. Jag är trött för att jag åter sover jättedåligt. Förra veckan var det likadant. Den gick som i ett töcken. Signe skulle äta för jämnan och jag lekte jojjo i natten någonstans mellan hennes och min säng.

I helgen var det bättre och vi upptäckte också att Signes andra tand ploppat ut och lade oroligheterna på tandkontot. Men nu tycks det vara likadant igen. Jag ammar typ hela natten… känns det i alla fall som. Jag sover jätteytligt och lyfter henne fram och tillbaka ur sängen. Visst, hon får sova i vår säng. Det har hon ändå gjort i nästan hela sitt liv. Men jag klarar inte av att ha henne fast i mig hela natten. Hon måste släppa i något skede annars får mina höfter spunk. Det är nämligen något konstigt med min höft sedan vi fick henne. Jag kan nämligen inte sova längre stunder på sidan – då får jag jätteont i höfterna och på morgnarna haltar jag fram som en gammal tant.

Hoppas inte det blir rullator näst. I så fall blir det trångt om saligheten inne i sovrummet..

Till alla (inklusive Jörri) som tycker att jag borde krypa ner i sängen igen nu när alla åkt sin väg, kan jag hälsa att det har jag testat också. Fungerar inte. Kan inte sova. Zombien kryper fram istället.

Kliver upp. Sopar sömnen under sängen och börjar dagen istället. Sova kan vi göra i vinter. Dessutom, inom en kvart måste rockaren infinna sig på Rockskolan för att spela för niorna. Dagens marktjänst har börjat.

Ha en bra dag!

Även små smurfar behöver få sova

image

Signe är lättad. Över att det är måndag igen. Och hon får sova.  Det blev nämligen en våldsam helg, med en väldans massa fest.  Visst sov hon däremellan.  Men hon var också väldigt mycket vaken.

Först blev det bröllop. Med indisk hetta i munnen och så mycket sötsaker till efterrätt att gommen höll på att gå av. Rörande tal hölls och det vickades på höfterna,  som det hade utlovats på inbjudan. Signe och jag smög oss hem när musiken började höjas i volym,  vi hann faktiskt slumra till ett par minuter innan Jörri ringde och undrade om Eva-taxin ännu höll öppet . Visst, Eva öppnade ena ögat och konstaterade att hon inte ens fått av sig festkläderna ännu så hon och Signe kunde gott ta sig en tur in till stan igen. Och tur var väl det. För då fick vi höra en väldigt fin sak. Vi kan säga som så att ibland är livet väldigt orättvist och vissa får inte vara med om allt. Men jag är säker på att i torsdags log de ändå stolt uppifrån sin himmel. ❤

Sen blev det första maj kalas med dragspelarna på stadshuset. En ny upplevelse för oss.  Men tydligen inte för alla andra Kokkolabor. Jag har svårt att uppskatta hur många människor som kommit till stadshuset för att lyssna på dragspelsmusik och dricka mjöd och äta munkar. Men när sittplatserna tar slut och folk står överallt,  då vet man att det är många. Det var fascinerande att se alla leende ansikten – se hur alla andra utom vi verkade veta vad som skulle hända. Signe sov just då.  Gott.  Men när de uppspelta äldre damerna i vår närhet började greppa papperspåsarna och tog i så att de blev blåa i ansiktet och blåste upp dem – då förstod även jag instinktivt vad som var på väg att hända. I sista sekund hann jag trycka händerna för Signes öron innan hundratals papperspåsar small i luften. Jag kan berätta att hon ryckte till,  Signe alltså,  men sedan fortsatte hon sova…

Igår blev det avbrott i sömnen igen. För då var det konfirmation på agendan. Jag ber om ursäkt av konfirmanderna att Signe skrek,  mitt i  bönerna, hjärtskärande och för kung och fosterland. Varför måste man stå i kyrkan? Jag har insett att det är lite svårt att stå och amma. Framförallt diskret. Aldrig har jag rabblat Fader vår så snabbt som igår och aldrig tidigare har jag räknat efter hur många ord som är kvar innan jag kan sätta mig igen och trycka tutten, ja just det brösttutten, tillbaka in i munnen på henne igen. För så länge Signe fick sova vid bröstet var hon tyst.  Problemet var ju att både jag och Jörri skulle upp och vara med och välsigna våra fadderbarn – tvillingarna. Jag hade stenkoll på programbladet, för jag hade på känn att det skulle bli problem, och i god tid innan välsignelsen ryckte jag ut tutten. Och Signe tjöt.  Och när Signe tjuter med ögonen fast är det svårt att få henne att tänka på något annat än just bröstet. Jag tror jag svettades en kilometer tills Jörri,  efter att han i ren och skär panik nästan tömt ut innehållet i skötväskan på kyrkgolvet,  tryckte en majsbåge i munnen på henne. Då öppnade hon ögonen,  stirrade på oss och tycktes nästan säga:

– Vad håller ni på med?

Jag tryckte sedan Signe i famnen på Linnea och stapplade tillsammans med Jörri upp till altaret. Under tiden vi var borta skrek hon inte. (jag kan lova att jag stod där uppe med andan i halsen och lyssnade…) Signe åt.  Majsbågar. Två styck. Och när vi kom ner igen,  var jag så lättad att jag kunde ha skrattat högt. Strunt samma att jag efteråt var omgiven av både majsbågeklet och lossnande flätor (Ellens fläta gick upp någonstans i tumultet i kyrkbänken.)

Men idag är det alltså måndag. Nu sover vi. För även små smurfar behöver få sova. För att orka vara vaken. Och skrika.❤

Vad ska man ha på sig?

IMG_20150328_205004

Kommer ni ihåg Askungen och hennes bal? Som det ser ut nu kommer hon att få gå på sin bal ändå . Det är nämligen ok att hon har sin Signe-handväska med sig.  Men säg den glädje som varar för evigt. Då blev det ju problem igen. Vad ska hon ha på sig?  Den här gången behöver jag kanske inte fundera så mycket.  Colorful casual är dresskoden.  Så då passar ju säkert min röda loppistunika. 😊 Men jag skulle vilja ha fräsiga strumpbyxor till: svarta i bottnen (så att det passar med svarta kjolen) men med något rött i mönstret.  Var hittar jag sådana? Och Ellens röda blomma i håret skulle vara cool.  För det är ju Valborg och efter det går temat. Men blomma i håret är ju kanske inte casual? Nå jag har ju tid ännu att fundera.

Problemet är att jag har sett en klänning i affären som jag vill ha.  Jag har varken tittat på prislappen eller om klänningen ens finns i min storlek. Än mindre rört vid den. Jag har bara fantiserat.  Undermedvetet. När jag gått förbi. Det stod helt enkelt Eva på den…  Vit botten och ett blått sirligt blommönster på… Suck!  Vill ha! Och speciellt med tanke på att hela sommaren kommer att bli en enda stor fest.  Konfirmationer en hel drös,  släktträff,  jämna årsdagar i  massor…  Ja min garderob är helt enkelt i behov av påfyllning!

Så kom vi till det där problemet: Det där med amningen. Amningen som är min Räddare i  många av nöder. Men om du ammar, klär du dig då i klänning? Drar du helt sonika upp klänningen till öronen och ger järnet och ser ut som om det regnar? I kyrkbänken? Intill svärfar?  (fast min svärfar har humor och han äger en förmåga att anpassa sig till de mest märkliga situationer. 😊)Det heter ju att amning är naturligt! Inget att skämmas för!  Öh… Kalla mig pryd om du vill,  men jag försöker faktiskt vara lite diskret…

Så jag antar att klänningen får hänga kvar på sin galge i affären.  Suck. Och den som var så fin.  Eller så får jag ta och sy taklucka. Bröstlucka. Det kunde faktiskt vara ganska behändigt.  I varje fall om det blir varmt…