Kaj!

image

Igår bar det iväg på KAJ. Andra gången i mitt liv. Den här gången hade de nämligen landat alldeles intill oss – på Jungsborg här i Karleby

Som vanligt fick man rasta skrattmusklerna.  Själv tyckte jag ana en viss trötthet hos pojkarna i första halvlek för att sedan tycka att de piggnade till i andra delen och blev mera som jag kommer ihåg dem i Vasa för ett år tillbaka. Inte undra på det. Killarna  har varit ute på en lång turné och Karleby var en av deras sista anhalter. Men duktiga är de.  Titeln Årets Österbottning kunde inte ha landat mer rätt!

Vi hade Signe med och visst höjde folk på ögonbrynen när de såg det.  Men det gick bra.  Hon är van att följa med överallt. Får hon bara ligga i mjölkbaren är hon tyst och nöjd.

Själv överväldigades jag av alla gulliga kommentarer Signe fick  efteråt och under pausen. Visst i mammas ögon är egna bebisen en guldklimp,  men att hon lyckas charma andra människor så totalt,  är nästan magiskt. Själv brukar jag fascinerat ”studera fenomenet” när tonåringar dyker upp i vårt hus.  Signe fullständigt avväpnar dem – får dem för en stund  att glömma sina stela fasader och leendena breder ut sig över även  de mest tuffa ansikten.  Jag håller med om att Signe  ser lite ut som ett troll i sin lite rufsiga frisyr och jag är övertygad om att hennes styrka sitter just  i håret.  Hoppas bara att det inte är som med Simson så att styrkan försvinner när vi klipper det… För håret har verkligen vuxit. Numera når luggen ända ner i ögonen  Kanske börjar det bli dags för hårspänne?

En som var glad när vi kom hem var Laila. Jag gav henne ett tuggben när vi åkte iväg och hon kom stolt emot oss med det i munnen  när vi kom hem.

– Se jag har det ännu kvar! Jag har inte ätit det alls!

För säkerligen kunde hon inte njuta av sitt ben när vi var borta. När vi var borta måste hon ju oroa sig över om vi kommer att komma  tillbaka igen och lyssna till ljud utifrån gården och skälla åt dem. Men när vi var hemma kunde hon förnöjt ägna resten av kvällen till att ligga och tugga på benet. Det var kanske inte så jag hade tänkt det när jag gav henne benet…

Det är fredag. Målfärgen på sängen har torkat så det har blivit  dags att flytta in i sovrummet igen.  Två nätter i vardagsrummet räcker mer än väl. Ni ska få en före-efter bild när allt är klart.  Men först måste jag leta nya beslag till nattygsborden och tavlan på väggen ska också få sig ett uppsving. Tills dess:

Tjingeling!

Allt på en och samma gång

image

Det bådar inte gott inför den 17:e bröllopsdagen. Mikrovågsugnen vi fick i bröllopsgåva av mina föräldrar, ansåg sig idag ha arbetat tillräckligt och sade helt kallt upp kontraktet.  Vilken tur att vi äntligen inhandlat en mikrovågsugn till villan och jag kunde åka och hämta den!  Men det betyder att vi fortsättningsvis inte har någon mikro på villan.Vi tog alltså ett kliv tillbaka i utvecklingen när vi i helgen stolta kunde konstatera att vi börjar bli smått civiliserade på villan också .

Jörri tog oväntat ut det sista av sin pappaledighet. Sådana stunder bör utnyttjas till max. Speciellt också när Linnea samtidigt åkt iväg på lägerskola och hennes rum med fördel kan användas till uppbevaring av diverse måleriarbeten. 17 år har jag sovit i vår träfärgade säng med sina träfärgade nattygsbord.  Jag har aldrig riktigt gillat dem och jag har aldrig förstått varför vi ens köpte dem.  Men när maken är hemma och dessutom har en famn ledig,  då går frun loss med vitfärgen på möblerna. 17 år har jag drömt om det. En värld i vitt. Och så här långt är jag nöjd.  Tyvärr måste jag vänta tills imorgon innan lager nummer två kan strykas på. Jag kunde gott ha fortsatt på direkten för med rollern går det snabbt och man slipper klott med färg som rinner.

Slipmaskinen – ja den sa också upp kontraktet idag. Och jag som skulle behöva den till en hel massa projekt i sommar. 17 år var den inte.  Max två.  Nu funderar jag att vi någonstans borde vi ha en garantilapp liggande.  Med lite god tur kanske garantitiden ännu är i kraft.  Eller så inte. Då blir det att använda handkraft och gnugga ihärdigt. Vill inte!

Jag förstår inte varför allting går sönder hos oss just nu .  Det verkar vara smittsamt.
Men så länge sjukan endast drabbar materiella saker är det lugnt.  Börjar sjukan också drabba människorna som bor här, då får vi nog börja bli oroliga.

Förresten,  Signe har fått sin första tand idag! Allt på en och samma gång. 🙂

Plötsligt händer det

image

Plötsligt händer det. Trollungen svänger sig! 6,5 månader lät hon vänta på sig. Mamma höll redan på att bli orolig.

De andra barnen har också låtit vänta på sig. Visst funderade jag med Jacob också – vad det var för fel? Jämförde med de jämngamla kusinerna som snurrat runt i månader redan. Varför kunde Jacob inte vända på sig?

Med de två mellantöserna hade jag hunnit bli van.

– Inget att oroa sig för. Så där var Jacob också…

Men nu är jag alltså lika nervös igen. En paus på sju år verkar vara för mycket. Det är lite som att börja om på nytt. Och det blir ju inte bättre med min hat-kärlek till rådgivningarna. Hälsovårdaren pratade faktiskt om fysioterapi senast. Tills jag påpekade att de andra barnen även varit sena. Då la hon ner remissblocket.

– Vi väntar till nästa gång…

Trots att jag kanske lät säker på rösten då, så innerst inne var jag inte alls så stöddig. Dessutom har ju dagarna sedan dess hunnit gå. Inget har hänt. Herr Oro skyndade dessutom genast till min undsättning. Rakt in i örat. Viskade:.

– Tänk om du har fel… På rådgivningen vet de nog vad som är rätt.

Jag säger bara:

– Tji fick de:

Jag hade RÄTT! 🙂

Lailas dagbok 1

image

Livet är trist. När husse och matte inte är hemma. Maten smakar inte idag heller.  Fast benet den där Eva kom med i morse,  har jag nästan tuggat i mig nu. Undrar just om hon alls tänkt gå med mig på promenad idag? Igår stack vi ut direkt från morgonen,  men idag gör hon inget annat än leker med sitt ben. Telefon kallar hon det. Märkliga människor det här.

De där mindre varelserna i den här familjen är helt ok. Framförallt flickorna, för de kommer gärna ut med mig. Killen också,  trots att han i början sa att han inte alls tänker hjälpa till med att sköta mig.  Men jag har på känn att han ändå gillar mig. Skarpt. Voff!

Det bor väldigt mycket hundar i de här kvarteren. De flesta skäller på mig.  Jag såg faktiskt en igår som såg ut att vilja äta upp mig. Han visade mig hela tandraden. Som om jag bryr mig? Han borde satsa på att tvätta tänderna lite bättre istället. Stå där och morra. Urk vilken andedräkt!  Själv gäspade jag och gick vidare och Eva, som då höll i kopplet,  rusade snabbt efter. Blev hon kanske nervös? Hon skulle bara veta. Hemma i Spanien var jag gatornas kung.  Såna där snorvalpar borde förstå att visa mig lite respekt. Yyyyl!

Eva pratade något om att den där skrikungen hon för jämnan bär med sig,  visst inte är helt frisk. Hon TROR att ungen har feber. TROR?  Sånt borde man väl ändå veta? Sådant känner man ju i luften. Sniff. Snuff. Jag känner ända hit där jag ligger att ungen är snuvig och lite febrig.

Jag tror jag sover en stund till. Kanske hon vaknar till liv snart och vi kan gå ut och snusa på blommorna. I varje fall den där Eva verkar tycka väldigt mycket om tussilago.  I varje fall står hon för jämnan med näsan i marken. Undrar just vilken hundras hon är? Mops? Hujedamej!

Postat med WordPress för Android

Även små smurfar behöver få sova

image

Signe är lättad. Över att det är måndag igen. Och hon får sova.  Det blev nämligen en våldsam helg, med en väldans massa fest.  Visst sov hon däremellan.  Men hon var också väldigt mycket vaken.

Först blev det bröllop. Med indisk hetta i munnen och så mycket sötsaker till efterrätt att gommen höll på att gå av. Rörande tal hölls och det vickades på höfterna,  som det hade utlovats på inbjudan. Signe och jag smög oss hem när musiken började höjas i volym,  vi hann faktiskt slumra till ett par minuter innan Jörri ringde och undrade om Eva-taxin ännu höll öppet . Visst, Eva öppnade ena ögat och konstaterade att hon inte ens fått av sig festkläderna ännu så hon och Signe kunde gott ta sig en tur in till stan igen. Och tur var väl det. För då fick vi höra en väldigt fin sak. Vi kan säga som så att ibland är livet väldigt orättvist och vissa får inte vara med om allt. Men jag är säker på att i torsdags log de ändå stolt uppifrån sin himmel. ❤

Sen blev det första maj kalas med dragspelarna på stadshuset. En ny upplevelse för oss.  Men tydligen inte för alla andra Kokkolabor. Jag har svårt att uppskatta hur många människor som kommit till stadshuset för att lyssna på dragspelsmusik och dricka mjöd och äta munkar. Men när sittplatserna tar slut och folk står överallt,  då vet man att det är många. Det var fascinerande att se alla leende ansikten – se hur alla andra utom vi verkade veta vad som skulle hända. Signe sov just då.  Gott.  Men när de uppspelta äldre damerna i vår närhet började greppa papperspåsarna och tog i så att de blev blåa i ansiktet och blåste upp dem – då förstod även jag instinktivt vad som var på väg att hända. I sista sekund hann jag trycka händerna för Signes öron innan hundratals papperspåsar small i luften. Jag kan berätta att hon ryckte till,  Signe alltså,  men sedan fortsatte hon sova…

Igår blev det avbrott i sömnen igen. För då var det konfirmation på agendan. Jag ber om ursäkt av konfirmanderna att Signe skrek,  mitt i  bönerna, hjärtskärande och för kung och fosterland. Varför måste man stå i kyrkan? Jag har insett att det är lite svårt att stå och amma. Framförallt diskret. Aldrig har jag rabblat Fader vår så snabbt som igår och aldrig tidigare har jag räknat efter hur många ord som är kvar innan jag kan sätta mig igen och trycka tutten, ja just det brösttutten, tillbaka in i munnen på henne igen. För så länge Signe fick sova vid bröstet var hon tyst.  Problemet var ju att både jag och Jörri skulle upp och vara med och välsigna våra fadderbarn – tvillingarna. Jag hade stenkoll på programbladet, för jag hade på känn att det skulle bli problem, och i god tid innan välsignelsen ryckte jag ut tutten. Och Signe tjöt.  Och när Signe tjuter med ögonen fast är det svårt att få henne att tänka på något annat än just bröstet. Jag tror jag svettades en kilometer tills Jörri,  efter att han i ren och skär panik nästan tömt ut innehållet i skötväskan på kyrkgolvet,  tryckte en majsbåge i munnen på henne. Då öppnade hon ögonen,  stirrade på oss och tycktes nästan säga:

– Vad håller ni på med?

Jag tryckte sedan Signe i famnen på Linnea och stapplade tillsammans med Jörri upp till altaret. Under tiden vi var borta skrek hon inte. (jag kan lova att jag stod där uppe med andan i halsen och lyssnade…) Signe åt.  Majsbågar. Två styck. Och när vi kom ner igen,  var jag så lättad att jag kunde ha skrattat högt. Strunt samma att jag efteråt var omgiven av både majsbågeklet och lossnande flätor (Ellens fläta gick upp någonstans i tumultet i kyrkbänken.)

Men idag är det alltså måndag. Nu sover vi. För även små smurfar behöver få sova. För att orka vara vaken. Och skrika.❤

Dagens outfit

IMG_6395

Det är tur att han kommer hem ikväll. Jörri alltså. Tre dagar i Helsingsfors tycker jag räcker gott och väl för denna gång. Jag känner att mina krafter håller på att sina och jag vill inte ha ensam ansvar för ruljansen här hemma en endaste dag till. Det är inte det att barnen skulle ha varit krångliga. Nej, det är de inte. Det är bara så väldans mycket att göra ibland. Som igår: Ellen kom hem från skolan och berättade att idag ska klassen testa fiskelyckan nere i ån. Hon berättade stolt att hon sträckt upp handen vid frågan om hur många har fiskespö som de kan ta med sig till skolan. Mamma mulnade genast när hon hörde detta… Visst har vi fiskespö, men dessa förvarar vi ju i Kronoby, ute på villan! Meeeen snäll mamma som jag trots allt är, hoppade jag i bilen och körde hela långa vägen till Kronoby enbart för att hämta hem ett metspö. Nu efteråt funderar jag om det kanske ändå inte hade varit enklare att åka till Prisma och köpa ett nytt?

Och däremellan kuskade jag Linnea och Jacob till sina spelövningar. Signe och jag kom hem så sent som klockan 21:30 igår kväll. En halv timme senare låg vi redan och sussade sött för då var jag  helt slut. Visst, det var kanske inte så smart av mig att gå på långpromenad just igår, men någonting roligt måste man väl ändå ha rätt att unna sig?  Det kan ju inte vara vardag för jämnan. 🙂 Det är bara att konstatera att Signe och jag behöver våra lugna morgnar för att orka med flänget på eftermiddagarna. Så Jörri – varmt välkommen hem! Efter det här tänker jag ta ledigt en vecka – minst! 🙂

IMG_6403

Signe är som bäst en riktig klottegris. Vi byter kläder för jämnan. Hon har en benägenhet att breda ut halva måltiden över sig själv. Trots att tvättmaskinen snurrar åtminstone en gång för dan  är Signes klädlåda ändå alltid tom. När man nått bottnen i lådan blir man tvungen att ta till de där plaggen som fanns med i mammalådan och som jag kanske inte är så väldans förtjust i . Dagens outfitar var kanske inte i de mest förskräckliga färger – faktum är att Signe ser riktigt söt ut i brunt med sitt rödbruna hår. Men då har ni inte sett de retrogula sparkbyxorna med tillhörande body… Men kanske vi tar dem en annan dag? Jag vill ju inte att ni ska få migrän heller . 🙂

”500-gubbe-jubileum”

IMG_6351

Enligt WordPress firar jag idag ”500-gubbe-jubileum”. Alltså – jag lär ha skrivit 500 inlägg fram tills nu. Otroligt. Har jag verkligen gjort så många hyss? Jag menar, jag måste ju verkligen ha haft något häpnadsväckande på hjärtat när jag fått ihop så många inlägg.

Egentligen hade jag inte tänkt börja blogga. Jag gick ju bara en kurs för att få hjälp med att hitta min inre röst. Men när skrivkursen tog slut, blev jag kvar. Jag upptäckte att jag trivdes med att ”sitta och prata för mig själv”. För det är ju det jag gör. Pratar. Ibland hojtar några av er till, men för det mesta är här väldigt tyst. Men det gör ingenting. Jag trivs ändå. Genom att blogga har jag fått bevisat för mig själv att jag verkligen klarar av att skapa text. Och det är ju just det jag vill: skriva.

Vill bara tacka alla er som dag efter dag dyker in och hälsar på mig. Ni är inte många, men ni har sakta men säkert blivit allt fler. Egentligen kunde jag väl vara lite mer aktiv med att marknadsföra min blogg, men jag har medvetet valt att inte göra det. Jag är inte ute efter någon hejdundrande bloggkarriär. Jag vill snarare bara skriva av mig. Dessutom tror jag inte att jag skulle klara av det om det plötsligt skulle börjar segla en massa människor här. Jag blir ju nervös redan nu när jag ser att ovanligt mycket människor har varit inne och läst. Då håller jag låg profil, är borta någon dag och väntar att stormen ska bedarra. Jag vet, jag är inte klok. 🙂 Det säger Jörri också när jag berättar om min fobi. Alla är inte födda till att bli stjärnor och att stå på scen. 🙂

Dagen till ära har jag bytt bloggtema. Hoppas ni gillar det. Jag lovar att detta inte är något jag tänker börja göra i tid otid. Nej tack. Jag tyckte bara att det var dags att göra det nu. Förnya mig lite. Det är trots allt vår i luften.

Ballongbilden – vad passar bättre än den just idag? Signe fick ingen egen ballong, men hon höll så hårt i ballongsnöret till Ellens ballong och hon såg så bestämd ut så man kan gott kunde tro att ballongen är hennes. Jag har på känn att hon kommer att växa upp och bli en väldigt envis liten dam. Bilden tycker jag är lite lustig för jag funderar- är det Signe som håller i ballongen eller är det kanske ballongen som håller i SIgne? Eller är det som Signe själv verkar sitta och fundera:

– Stå inte bara där och glo. Storleken har ingen som helst betydelse. 🙂