Askungen

1426246307954-590717625

Kom en inbjudan till fest. Jaa-a, solen skiner och det kan inte bli bättre en dag som denna!

Tills jag såg de magiska orden: inbjudan för två. Men va…

– Signe, min eviga handväska, assistent – vi har problem. Ryms du in i min största handväska?! Kan jag knöla in dig under tröjan? Men då får du allt lova att inte skrika.  Ingen får veta att du är med…

Känner mig som Askungen.Vad vore en bal på slottet?  Säkert fruktansvärt tråkigt. Eller heelt underbar…

Suck. 💔

Vilken tur att vi i alla fall får gå på fest i morgon. Då ska jag snöra på mig glasskorna, brejka loss redan i entrén. Eva och Signe – värsta partypinglorna.

Sen ska vi tappa glasskon i trappan och så får vi vänta till söndag och se om prinsen ringer på dörren. Ajjj – där höll jag visst på att missa en detalj: Jörri! Jag har ju redan min prins. Behöver ingen ny. ❤

Alltså, jag korrigerar: Jag menade ju att det är Signes prins som står i dörren.😉

Bilden är illustrationen till visan ”Kungens lilla piga” lånad ur boken ”Nu ska vi sjunga ”.

Imorgon? Kanske?

IMG_20150206_204843

Hon suckar djupt,

 lättat

när lyckans bris drar igenom hennes kropp

Varför?

Jo,  för att jag har gett henne lov,

att än en gång

sova tätt intill.

Jag, som egentligen vill sträcka ut mig

vicka på tårna

känna att friheten

bara är min.

Jag, som inte vill vara fågelmamman

med vingen

och famnen

alltid redo

Inte jämt.

Vi hade faktiskt övat.

Lovat.

Nu är vi tillbaka

på ruta ett.

Men jag ångrar ingenting

Tvärtom.

Jag drar henne närmare

drar in doften jag ska ha på butelj

Viskar i hennes öra:

Imorgon sover du i egen säng.

Visst?

Gladflickan

20150311_071526_LLS

Man kan inte annat än bli glad de morgnar när man vaknar och tittar in i de här ögonen. Igårkväll var det en ledsen blick som mötte mig.  Besöket på rådgivningen resulterade nämligen i två sprutor. Men redan nu verkar det vara glömt.  Skönt att gladflickan är tillbaka.

Den här gången rådde det en avslappnad stämning på rådgivningem. Eva kunde slappna av.  Nästan så att jag fick dåligt samvete för att jag hade beklagat mig här på bloggen och funderade om ”tanten” hade läst? Knappast. Hon förstår inte svenska. Meeen den här gången har jag inget att klaga på. Vår vanliga ”tant” var tillbaka och hon var väldigt positiv och tyckte att Signes kurvor var toppen.  Potatisen har gjort att viktkurvan svängt uppåt. Yes! Äntligen! Och denna vanliga ”tant” uppmuntrade oss att börja gymnastisera med Signe. För Signe är lite som en pinne. Stel och oformbar när hon borde vara mjuk och rund.

Jag funderade på det där med rådgivningar när vi åkte hem.  Jag tror att största felet att våra rådgivningsbesök gått snett är att ”tanten” bytts ut så gott som varenda gång. Ingen verkar veta vad den andra har gjort och kontinuiteten har därför blivit lidande.  Sen får man också fundera hur mycket elände de ser i sitt jobb.  Är det därför de blivit så misstänksamma?

Men idag är det en ny dag med tandläkarbesök och dragspel på agendan.  Och idag ska jag skriva.  1000 ord.  Minst .

Ha en bra dag! 🌷

Positiv – jag?

20150308_190155_LLS

Den här tiden är bland den brådaste tiden under året när man jobbar som bokförare. Det är en konstig känsla att vara ledig just nu och veta att jobbarkompisarna kämpar med alla deadlines och högar med papper. Dagens ljus och blomma går till dem: Kämpa,  kämpa – snart är ni i mål!

Igår när jag var på mitt sura humör beslöt jag mig för att ta vara på tiden och göra klart en bokföring jag helt frivilligt åtagit mig att ta hand om. Jag tänkte som så: varför sura två dagar när man kan göra det på en?

Så mycket surande blev det inte, vill säga om man bortser från att Signe tyckte jag var tråkig som inte ville ha henne i famnen hela tiden. Men nu är det gjort. Vilken lättnad. Varför skjuter man alltid upp saker när man kunde ta itu med dem genast?  Jag menar,  sakerna ger dig ändå ingen ro innan de är gjorda.

Jag har ännu en sak jag borde göra.  Borde ha gjort det redan för typ sex år tillbaka… Idag ska det bli av. Jag ska kopiera alla kort och adresser från faffas begravning. Jag lovade mina fastrar det för många år tillbaka.  Men nu ska det alltså bli av.  Jag räknar nämligen med att vi kommer att träffas inom kort.  Så då tänker jag få briljera: nu har jag gjort det. Har ni väntat länge? 😊

Men först ska det bli rådgivningsbesök. I hate them.  Jag är medveten om att något måste ha gått väldigt fel när jag har fått denna negativa inställning till dessa besök.  Jag vet att det beror på att jag är trött på att behöva försvara mig, bli utsatt för analys och känslan av att rådgivningen enbart söker fel. Stöd är inte att räkna med.  Jag kommer ännu ihåg när jag var med en nyfödd Linnea till rådgivningen och blev utskälld för att Linnea:

  1. Inte gått upp i vikt
  2. Hade ett sår på fingret
  3. Hade ett ”deformerat” huvud
  4. Var täckt med prickar över hela kroppen

Den gången orkade jag inte försvara mig. Jag, nyförlösta kvinnan, hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Till all lycka var Jörri med.  Han som aldrig blir arg blev arg. Bad damen bemöda sig om att öppna Linneas sjukhuspapper och läsa dem att där stod att såret hade flickan redan när hon kom ut ur min mage -vi hade inte misshandlat henne. Likadant var det med Linneas ”synnytyspahka”(vad det nu heter på svenska) och eksemen orsakades av antibiotika. Vikten – ja,  den var vi ju där för att få stöd och hjälp med…

Meeeen, det där var då.  Nu är nu.  Eva har glömt.  Eller har hon?  Idag ska hon vara positiv. Enda de vill på rådgivningen är ju Signes bästa.  Tror jag….

Scccchhhh!

20150307_231950_LLS

För andra kvällen i rad har hon somnat i sin egen säng.  Så snälla rara, väck henne inte.

Hur jag gjorde? Jo jag satt tyst bredvid. Satt på vår sängkant och läste.

Känslan av att inte ha henne fastnaglad vid mitt bröst för att kunna somna: befriande, men samtidigt sorgligt. Jag vet att det här är bara början på vår begynnande separation.

Suck.

Snöstorm

20150302_104521

Vi har snöstorm hemma hos oss idag. Inne i vårt hus.  Igårkväll tog jag och oljade in Signes hårbotten för att få bort beläggningen som vuxit sig riktigt tjock och äcklig. Och idag borstar vi så att flingorna bara yr i  vinden.  Soffan som brukar vara grå är alldeles vit.

Jag känner mig som en apa på Högholmen där jag sitter och synar och borstar. Signe har fått nog och protesterar vilt mot all denna fåfänga. Jag har lovat att jag lägger av. Alldeles strax. Det ser dessutom helt bra ut nu.  Frågan är bara vad vi ska göra med den oljiga looken?

– Vad tror du Signe, ska vi  köra med rockabilly tema resten av dagen? Jag är med om du är?

Akta brösten, kvinnor!

20150225_173100

Söndag och ännu ligger jag i min säng. Men jag är nog frisk nu. Tror jag i alla fall. Jag ligger av gammal och ohejdad vana.

Inte förrän igår gav jag mig tid till att lyssna på mig själv ordentligt. Jag insåg att det faktiskt gjorde ont på ett ställe i mitt ena bröst.  Och jag hittade en knuta.  Mjölkstockning. Inte undra på att jag dragits i dagarna med feber. 

Jag vet orsaken till mjölkstockningen: Den svettiga promenaden från Isosyöte till vår stuga. Har jag kanske inte sagt att motion är farligt? Särskilt när man genomsvettig blir sittande på utsidan i väntan på att bli insläppt. Jag frös inte, men tydligen nog mina ädlaste delar…

Jag har kurerat mig med bastu,  varma duschar, värmedyna,  acetylsalicylsyra och intensiv amning till Signes stora glädje. Bröstpumpen konstaterade jag åter en gång är bäst lämpad till att ha till att kasta i väggen för att få utlopp för aggressioner.

Bröstet ömmar ännu,  men eftersom ”knutan” blivit mindre och febern gett med sig tror jag att det är över för den här gången. Fick mig i varje fall en tankeställare att jag inte märkt ”knölen” tidigare. Säger bara: Kvinnor ta hand om era bröst!. Nu riktar jag mig inte till enbart ammande kvinnor utan till kvinnor överlag.  Om jag kunde missa mjölkstockningsknutan, hur lätt är det inte då att missa något ännu mera allvarligt? Som cancer.  Så jag upprepar: kvinnor, var rädd om era bröst!

Hemma igen

IMG_20150226_120950

Vi kom hem igår på kvällen. Hemvägen gick via toppen på Isosyöte. Jag ville se om allt var sig likt från det vad jag minns av Isosyöte ca 15 år tillbaka i tiden. Och visst var det sig likt.  Träden hade sina typiska snöklumptäcken.  Hotellet verkade ha vuxit till sig och även stugorna hade förökat sig.

Vägen från Uleåborg har aldrig känts så lång som den här gången. Vilken lättnad att till slut parkera på den egna gårdsplanen.

Dagen har gått i vågrätt läge för min del. Jag hade feber inatt. Igen. Jag skyller åter en gång på ammandet då jag inte har andra symptom än just feber.  Under denna Signe-resa har jag haft feber ett par gånger och jag har märkt att den alltid kommer när Signe blir som mest ”bröstaktiv”. Som nu.  Men det känns redan bättre så imorgon är jag nog på benen igen.

I Isosyöte hörde jag en låt jag tycker väldigt mycket om. Jag glömmer bara bort att den finns. Måste sätta den här så att jag kommer ihåg. Låten Mysteriet. Kommer ni ihåg låten Aki Sirkesalo och Lisa Nilsson sjöng omväxlande på finska och svenska? Sirkesalo som omkom i tsunamin?

En ny dag

IMG_20150224_093726

Så blev det ny dag med nya möjligheter. Vaknar av att jag stirrar in i en stockvägg som inte är hemma.  Lyckligtvis är flickan intill  mig i alla fall bekant – flickan som i dagarna lärt sig pladdra något förfärligt. Stundvis låter hon som en katt för att däremellan pladdra obegripligheter.

Idag ska Ellen göra sin slalomdebut. Hoppas det går bra. Inga brutna ben vill vi ha. Signe och jag ska promenera. Till toppen. Då ska jag vinka så att ni ser mig.

Evas memoarer del 1

Jag dras med dåligt samvete för den här bloggen. Jag känner att jag är inne i en svacka nu. Känner att jag inte riktigt har något nytt att komma med. All min energi går åt till memoarerna. Det är dem jag brinner för som bäst.

Jag funderade faktiskt ett tag på att ordna omröstning här på bloggen. Omröstning vad mitt projekt ska heta. Det kan ju inte vara så  simpelt som ”Evas memoarer”. Det måste vara något dramatiskt. Typ ”Tillbaka till svalungesommaren”. Eller ”Hållplats livet”. Tills jag googlade på ”hållplats livet” och insåg att det redan finns typ 10 böcker med samma namn…

Eller äsch, vi låter det vara. En stund till i varje fall. Jag byter ändå rubrik varenda dag.

Idag är jag inne på sid 47. Jag ser hur ni himlar med ögonen. Hur har hon fått ihop så mycket?

Det funderar jag också. Jag funderar att jag måste ha täppt upp någonstans. Proppat vadd i någon hålighet. Och nu när jag äntligen fått ut proppen, nu när någon äntligen lyssnar – för datorn lyssnar. CIA och allt vad de heter lyssnar – så bubblar allting ut.

Egentligen skulle jag ha lust att publicera alltsammans här på bloggen. Men jag känner: Äh – kanske bäst att jag låter bli. Farmor skulle bara vända sig i sin grav. Känna sig besvärad. Ni kanske höjde på ögonbrynen där? Eller noterade ni ens det? Att farmor vänder sig i sin grav. Inte att hon sitter uppe på en molntapp och ler åt mig. Nej farmor sover i sin grav. Det var i varje fall vad hon trodde.

Nu märker jag att det blev invecklat. Att jag har skrivit in mig i ett hörn. Att jag borde förklara mig. Men jag väljer att låta bli. Religion är nog så invecklat. Utan den skulle det inte finnas så många krig.

Men jag ska nog ändå bjuda på lite fammoheter i något skede. Jag tycker de är så kul. När de ploppar upp. Minnena alltså. Försök själv komma ihåg din farmor eller mormor eller något annat långt tillbaka i tiden. Vad annorlunda allt var då. Och roligt!

Vad har jag gjort mera idag än skrivit? Jo, städat och stormkokat potatis. Jag märker att jag pratar var och varannan dag om Signes ätande. Ibland äter hon inget så att jag håller på att få ett nervsammanbrott. För att hon nästa dag slafsar i sig allt vad som bjuds. Idag kvartöverelva var hon hungrig. Jättehungrig. Och det var först idag som jag insåg att 11:15 ska hon tydligen ha mat. Varje dag. Inte bara när Eva kommer ihåg det. Så idag när klockan var 11:15 och jag ännu inte lyckats få potatisen i kastrullen – vad gör man då? Jo, man stormkokar potatisen på sexan tills knölen insett att den gör bäst i att mjukna. Jag kan bara berätta att potatisar aldrig tidigare har kokat så snabbt i det här huset. En våldsam död…

 Nu tänker jag ta kaffe. Eftermiddagskaffe.

Punkt.