En dag för selfies

20150111_181045

Kölden knäpper i knutarna och jag håller på att frysa ihjäl.  Det hjälper inte hur tjocka tröjor jag än sätter på mig eller hur många varv jag virar halsduken runt halsen.  Brrrr.  Jag fryser ändå. Hur länge ska det vara så här?

Tristessen och soffsittandet gör att jag har skannat av halva internet idag. Minst!  Och mellan varven tar Signe och jag selfies. Det är smått otroligt med tanke på att jag aldrig gillat att befinna mig framför kameran. Tala om att bli desperat.

Helt sysslolös har jag ändå inte varit trots att jag klagar.  Igår kväll var jag och flickorna och mommo och moffa och se på Karleby ungdomsförenings nyårsrevy ”Gåsatratte”.  Den var toppen!  Bästa på länge. Jag njöt storligen av alla skämten, men också av scenografin och alla färgglada scenkläder. Fick sådana sommarimpulser att det sjöng om det.

Signe har varit lite jobbig på sistone. Hon sover endast små stunder och ska för jämnan ligga under min tröja… Som nu… Försöker man mata henne med flaska blir hon rasande (men konstigt nog inte på natten ). Inte undra på att jag var lite bekymrad över hur Jörri skulle klara henne under de timmar vi var borta på revyn. Men det gjorde han. Han berättade att de hade varit ute och gått i kylan i nästan en timme… Stackare!  När de kom hem fick han henne till slut att äta.  Jag kan berätta att hon hade ätit så pass mycket att hon nästan såg i kors och var alldeles bullig över magen, när jag, nästan fyra timmar senare, kom hem. 🙂 Tack Jörri!♡

Svårast igår var nog  att låta bli att berätta alla roliga skämt vi fått höra på revyn. Vi försökte nog, men en hysterisk Jacob slog händerna för öronen och rusade iväg:

-Neeeej, jag vill inte höra!

He he. 🙂 Jörri och Jacob är nämligen och ser revyn ikväll tillsammans med fammo och faffa.  Jag undrar just om de sitter och tjuter av skratt som bäst? 🙂

Förutom att Signe och jag har suttit i soffan idag och tagit selfies,  så har hela familjen också varit på babykyrka. Barn döpta under 2014 hade blivit inbjudna till gudstjänst.  Ca 70 barn hade blivit döpta i Karleby svenska församling under 2014. Tyvärr var det ganska glest i bänkarna idag.  Trist.  Vi skyller det på kylan.

När armarna inte räcker till och andra fobier

20150104_094612

Att jag ser dåligt har jag vetat om en längre tid. Under slutet av graviditeten och direkt efter förlossningen blev det som värst och ännu tycks det hålla i sig. Så sent som nu i duschen insåg jag att jag inte längre ser vad det står på shampoflaskan. Och när barnen trycker sina telefoner under näsan på mig och säger:

– Mamma, du måste läsa det här!

Då fräser jag frustrerat:

– Håll inte så nära!  Jag ser inte!

Det är frustrerande. Speciellt när jag kommer på mig själv att i smyg snegla på marketarnas hyllor med läsglasögon.  Vem? Jag? Jag behöver väl inte det där?Jag är ju ung!  För jag vet att när läsglasögonen konstant hänger med i ett snöre runt halsen eller hålls upptryckta på huvudet/i håret,  då är det STOOR tantvarning. Och nu nuddar jag nära. Väldigt nära. Gulp!

En annan fobi är ordet ”medelålders”. Jag har alltid tänkt att dit är det långt. Tills jag googlade på Wikipedia att det finns många definitioner för när medelåldern börjar: allt från 35 till 45. Jag tror hårt på det senare alternativet, men inser att jag också här nuddar väldigt nära. Gulp nummer två!

Åldersnoja? Kanske. Ibland.  Speciellt när jag blev gravid med Signe insåg jag att Signe kommer att ha en gammal mamma. Och ändå är jag inte gammal när man tänker på att nuförtiden är det många som får sitt första barn i 40-årsåldern. Jag är ju trots allt uppe i barn nummer fyra!

Men det är när jag jämför Signes situation med hennes syskons situation,  som jag inser att hon kommer att ha ett helt annat utgångsläge än dem. För tänk, när Signe är 40 och om hon då blir gravid så betyder det att om jag lever så är jag  79…   Och jag som hade tänkt ställa upp som barnvakt i ur och skur! Frågan är vem som kommer att hjälpa vem?  Den här gången tröstar jag mig med att förhoppningsvis förstår Signes syskon att hjälpa till…

Det låter kanske som att jag önskar att jag var 20 igen. Det gör jag inte. Been there. Done that. Jag har kommit så långt att jag inser att varje ålder har sin egen charm. Den tid som jag lever i nu är ganska behaglig egentligen.  Det där med att få ett sladdbarn är perfekt. De andra barnen är lämpligt stora och jag och Signe får gå hemma och njuta.  Lyxliv kallar jag det och jag skäms nästan ibland över att ha det så bra. (Även om vi också har våra dåliga dagar – som bäst tycks Signe vilja bosätta sig under min tröja dagarna igenom och det kan vara nog så frustrerande…) Men jag tar det med jämnmod.  Vet att det kommer bättre dagar. Och sommar. Så vi tar tillvara på dagen. Och det tycker jag att också du ska göra.

Det finns medmänniskor och det finns medmänniskor

Signe och jag är ute på vardagsäventyr. Vi ska handla mat. Iskallt. Biltermometern står på -16 och bilparkeringen utanför Prisma är fullsatt. Yess. Precis vad jag och Signe behöver.  Men så får jag syn på en bil som är på väg att lämna parkeringen som finns alldeles intill ingången och som dessutom är en familje p-plats. Jippii,  den är till mig för jag har ju en baby på baksätet!

Jag tackar mina lyckliga stjärnor och ställer mig alldeles intill p-platsen för att vänta att bilen ska backa bort och jag kan överta platsen. När rutan är ledig hinner jag inte mera än rulla lite framåt innan en bil vräker sig in mitt framför näsan på mig och tar MIN plats!  Du ska vara glad du ädla 60+ are utan varken barn, barnbarn eller ens fru i bilen att jag var mogen nog att inte visa mitt ädlaste finger. Jag brukar inte göra det.  Men idag var det nära. Väldigt nära. Morr.

Signe är vaken när vi strottar in i affären och jag har på känn att detta kan aldrig sluta bra. Och känningarna har rätt. Vid bröddisken börjar Signe morra. Morrandet tilltar och jag försöker desperat ta upp henne i famnen. Då lugnar hon sig. Ett tag. Men eftersom jag är medveten om att jag kommer att behöva två händer vid kassan, försöker jag sätta ner henne i stolen igen. Skurrar desperst omkring några extra varv utifall hon skulle somna. Går mindre bra.  Tar upp henne i famnen igen och går omkring och försöker tänka ut en lösning på mitt enarmsproblem. Funderar om jag a) skulle lämna vagnen med alla uppköpen och gå och amma Signe i skötrummet. Men tänk om någon tar vagnen och jag måste börja om på nytt?

Jag funderar på alternativ b) om vi skulle smyga oss in i en provhytt och brösta oss lite. Risk för köbildning.  Kanske inte.

Signe skruvar oroväckande på sig. Hon är inte nöjd längre över att bara vara i famnen. Svetten rinner.

Jag beslutar mig för att ta tjuren vid hornen och gå till kassan. Det finns inget annat alternativ än att vi måste hem. Ut ur den här affären.

Kommer fram till kassan rödbrusig och varm och med en unge under armen. Med en arm börjar jag plocka upp varorna på bandet. Jag får en medlidsam blick av kassafröken och jag ler mitt vackraste leende: Vilken HÄRLIG dag! Signemorret har börjat växa i styrka igen.

Betalar och får till och med fram pantkvittot som ligger på väskbottnen. Eva-duktig är väldigt, väldigt svettig.  Ler ännu ljuvare.

Börjar plocka varorna med en hand i väskan. Hjälp vad jag köpte mycket! Kassen blir tung men jag får den i kärran med en hand. Jag visste inte om att jag var så stark.  Signe sprattlar som en fisk i armhålan.

Kvinnan som är efter mig i kassakön erbjuder sig att hålla Signe.  Jag ler än ljuvare, eldröd i ansiktet:

– Tack, men det går så bra. Jag har ju två händer…

Hon nickar uppmuntrande och ser nästan lättad ut:

– Ja det har du.

Hon går och i nästa stund står en annan kvinna framför mig. Hon ger mig en uppfordrande blick.

– Du, JAG HÅLLER babyn medan DU PACKAR! Jag har faktiskt en likadan unge där hemma och jag vet att det är enklare att packa när man har två händer.

Och innan jag vet ordet av har jag hivat ungen i famnen på henne. Till och med Signe blir så häpen att hon slutar skrika. I ögonvrån hinner jag uppfatta att den andra kvinnan, som först erbjöd mig hjälp, ger mig en förundrad blick…

Det var min dos av människor idag. Resten av dagen tror jag att jag håller mig inomhus.

Och du Signe, jag vet att jag vid det här laget borde ha lärt mig att förmiddagar är bäst. Då är du som mest harmonisk (läs: sover). Men ibland vill mamma ändå testa.  Det kunde ju ha lyckats…

Kommer vi att få lockar?

20150103_110600

Vad tror ni, kommer vår Signe att få lockigt hår? Hon är en riktig krullfia när hon kommer upp ur badet. Det går inte att lämna lockarna ifred utan man måste borsta håret så länge det är vått annars börjar håret stå rakt upp när det väl har torkat.

Själv hade jag spikrakt hår när jag var liten. Vartefter jag har fått barn har håret förändrats så numera behövs det både plattång och stylingprodukter för att få håret att hänga slätt.  Men i Jörris släkt finns lockar (även om han själv inte har lockigt hår).

20150103_112009

Men jag tycker att det skulle vara roligt med lite lockigt hår.  Det skulle vara något ”nytt” i vår familj. *väntar med spänning*

Vem ska bära dig nästa gång?

20150101_124026_LLS

Plockar bland alla prylar som dykt upp under julhelgen.

Dopklänningen hänger ovanpå skåpdörren i sin enkla galge. Nästan så att den ser ledsen ut. Funderar, tog allting slut här?

För klänningen vet att den kommer att hamna in i sin låda igen. Stuvas in i garderoben.  Inte väl för att glömmas bort för alltid? viskar den. För den vet att det inte finns några garantier. Det finns ingen som kan lova att den kommer att användas igen. Det enda den kan göra är att hoppas. Och drömma.

20150101_165059

Men jag tror nog ändå att den är nöjd  med att få vänta. Under sin 42-åriga levnadstid har den ju fått vara med ett knappt dussintal gånger. Fått vara med och klä familjens dyrbaraste skatter. Fått svepa in framtiden i skiraste spets.

Tack för den här gången.  Jag hoppas att jag en dag får vara med och skriva in mina barnbarns namn i locket på asken du sover i. Och du, jag lovar väcka dig i god tid nästa gång det blivit dags för dig att glänsa. Söta drömmar.

Julklapp nummer 7

Jag tänkte avsluta julklappsöppnandet med att berätta vad vi gör om kvällarna.  Och då menar jag varje kväll. Även på självaste nyårsafton.  Jo, vi ser på Rederiet säsong 1. Kommer ni ihåg Rederiet?  Maktkampen på Östersjön? Fartyget Freja? Tony? Reidar?

1420103956218-1028094654

Det konstiga är att när vi såg första avsnittet så kändes det som om det var alldeles nyss serien gick på teve. (1992 är produktionsåret…) Jag kom ihåg så gott som alla snöpligheter. Men eftersom Jacob fick i julklapp hela säsong 1 så har vi 810 minuter av drama att uppdatera minnet med. Och jag tycker att det är kul, tycker att det är synd att det inte längre går sådana serier på teve. Förr i världen var det ju veckans höjdpunkt när Rederiet,  Varuhuset och Skilda världar kom på teve.

20150101_000911

Speciellt Ellen tycker att Rederiet är toppen. Det är hon som ser till att vi får vår dagliga Rederiet-dos. Själv behöver jag inte alla gånger vara koncentrerad till 100% . Jag vet ju hur det kommer att gå, vem som är skurken och vem som prasslar i lakanen med vem osv (hmmm… hur var det nu med vad som är lämpligt för Ellen att se på…).  Så mellan varven roar Signe och jag oss att med ena ögat göra helt andra saker.  Som att ta selfies till exempel.  Här kommer årets första.  För när väktaren är med på bild kan vi ju sätta ut en bild till på gullungen här på bloggen. 🙂 Hmmm.

Tack 2014

20141230_214036_LLS

Städar undan det gamla året.

Rör upp soffdynorna

där det blivit för bekvämt,

bildats sittmärken i tyget.

Ruskar, fejar

ett nytt år står för dörren

– välkommen ärade gäst.

Boken jag skulle skriva

var blev den av?

Sopar upp

ord, meningar, kom ihåg

hela sopskyffeln full

häller i flyttkartonger

jag ska ha dem nästa år.

Tack 2014

jag klarade kanske inte allt

men jag kommer ändå för alltid minnas dig.

Du satte avtryck,

skrev ditt blad i min bok

långt in i min hjärterot.

Så trots att du går

har jag ändå kvar

något av det största och finaste du gav:

en hel famn fylld

av signat hjärteguld.