Monstret i väggen

image

Har man sommarstugan mitt ute i skogen, kan man räkna med diverse oinbjudna gäster. Hela skogen runt omkring oss är en enda stor myrstack. Stora hästmyror är med jämna mellanrum ett gissel. Diverse dödskallebyttor inhandlas de gångerna och problemet är ”löst” för en stund och miljövännen i mig gråter floder. 

De senaste två åren har det varit relativt lugnt på myrfronten,  men igår började flickorna säga att mitt inne i Uno-spelet hörde de hur det knaprade inne i väggen inne i Mimmis-villa. Utrustad med sprayburken i högsta hugg tog Jörri och kikade in i väggen på ena kortsidan.
– Det ser mystiskt ut det här,  hörde jag honom muttra för sig själv innan han riktade sprayburken mot ”rutan” i väggen – rutan som antagligen fungerat som dörr i tiderna när huset var  hönshus.

image

Jag dök upp vid hans sida, precis lagom för att hinna se en kloliknande fot titta ut genom hålet.
Förskräckta tittade vi på varandra.
– En fladdermus?!
Jacob kom ut för att se vad vi höll på med.
– Har ni förgiftat en fladdermus?! Det får ni inte! sa han irriterat.
Batman ska man låta vara ifred när man är förälder till den här pojken.
– Vi trodde det var hästmyror,  sa vi snopet.

Vi såg den där foten en gång till, följt av ett ilsket surrande ljud.  Alternativet till fladdermus är en humla megamodell större. Så vilket monster vi nu har förärats med i väggen står fortfarande oklart. Ut vågade det i varje fall inte komma när vi stod där. Antagligen höll det på att hosta lungorna ur sig och tårarna flödade på grund av sprayen… 💔

Så nu vet ni det.  Loch Ness monstret har fått en konkurrent. Men varför just välja Mimmis-villa? Undrar just om någon vågar sova mera i det där huset…

Mumsfilibabba en regnig måndag

image

Ibland kommer det – det där förrädiska suget. Suget efter något gott.  Idag kunde inte min hjärna sluta tänka på kokos. Det blev ju inte bättre av att vädret var dåligt.  Så vi lämnade villan för en stund och åkte hem för att tvätta kläder och googla  kokoskaka.

image

Förrädiskt gott blev kakan.  Slurp. Barnen och jag åt ju nästan upp den…

Receptet hittar du här. Jag gjorde satsen lite större för att kakan inte skulle bli en plattfisk på bottnen i kakformen. Jag ökade alltså alla tvåor i receptet (förutom vaniljkräms ingredienserna)  till treor.

En gräslig historia

image

Monsterparken...

Jag fnissade igår så att jag höll på att dra av.  Jag kan nämligen inte berätta roliga historier utan skrattar redan innan jag själv nått punkt. Egentligen var det en bedrövlig historia. Men det som är bedrövligt kan också bli bra.

Vad det var som var så roligt? Jo jag berättade för våra gäster att vi hade köpte en ny gräsklippare.  Även den här gången expiderade av en knasig försäljare. Eller kanske det är oss det är fel på? Jag måste på allvar börja begrunda det alternativet.

Den här gången orsakade i varje fall oktanhalten på soppan, som ska hällas i monstret, oss huvudbry. Vid det laget, när det blev tal om soppan,  hade jag redan flytt in mellan butikshyllorna. Jag hade ju redan fått min vilja igenom. En startknapp var allt jag ville ha.  Kosta vad den kosta vill.  I det här fallet kostade den hundra euro. För hur många eftermiddagar har inte jag och Jacob stått och pratat hebreiska med den gamla gräsklipparen,  dragit som dårar i snöret, allt medan grannarna fnissat åt oss på andra sidan häcken.  Så kom då inte och säg att jag inte får en knapp! Maken suckade och betalade.

Men nu var det alltså oktanhalten det gällde   Försäljaren sa 85 och maken krafsade sig i håret :
-.Är du riktigt säker?
– Jepp,  sa försäljaren. Det är det mest ekologiska.

image

Startknapp

Maken kan vara glad att jag inte hörde det där sista,  att jag redan då hade flytt fältet.  Allt som benämns som ekologiskt är i min mening bra.  Men maken som inte sväljer allt lika lättvindigt, var inte  övertygad utan satte sig i ett hörn av affären för att läsa instruktionsboken. Det dröjde inte länge innan han triumferande flög upp:
– 85 oktan är det sista det ska vara!  Titta på tankkorken!  Titta på korken! hojtade han.
Ett stort krux över siffran 85 prydde korken.
Expediten ryckte på axlarna medan maken sarkastiskt väste till mig:
– Undrar just hur många ”ekologiska gräsklippare” de har sålt i år?

Igår på självaste midsommarafton skulle så monstret provköras. Vi hade även den gamla klipparen med oss.  Gästerna skulle komma om några timmar så vi tänkte utnyttja tiden till max.

Jörri tryckte på den magiska knappen och maskinen brummande igång med ett vrål.  Mitt leende var bredare än ansiktet självt och stoltheten visste inga gränser:
– Vad var det jag sa!
Men maken stängde genast av vidundret.  Han ville ju bara testa om den fungerade. Innan han kunde börja klippa på allvar måste han ju starta åt mig den gamla klippparen, flytta lite möbler och lite annat tjafs. Men det skulle han aldrig ha gjort för efter den testen vägrade monstret att lyda. Den följande halvtimmen hördes många ädla ord flyga över Toholmen. Man riktigt såg hur fåglarna förskräckt täckte vingen över småfåglarnas öron för att de inte skulle behöva höra. Maken ömsom drog i snöret, ömsom tryckte på startknappen. Men monstret fortsatte lugnt att sova. Det hade gått i dvala för gott. Oktanchock? Till slut tog dessutom strömmen i knappen slut. Knappen måste nämligen laddas med jämna mellanrum.
– Var har du laddaren till knappen? frågade jag.
– I stan… snäste maken.
Åskmolnen gled lågt över udden.

image

Det hela slutade med att vi ställde monstret i skuggan att vila en stund och maken började med bister uppsyn klippa med den gamla klipparen. Jag skämdes.  Allt var mitt fel.  Det var ju jag som skulle ha klipparen med den där jädrans startknappen.

Det gick en halvtimme och dags för nytt återupplivningsförsök.  Den här gången gick det bättre.  Med en djup suck gick gräsklipparen igång och Jörri skyndade att sätta mig vid rodret.  Den fick ju inte stanna nu när vi äntligen fått igång den.

Skulle du ha varit en satellit över Toholmen igår så skulle du ha fått se en märklig syn.  Du skulle ha sett en man som i lugn takt går omkring och klipper gräset.  Du skulle också ha sett en snabbspolad version av honom i form av en kvinna.  Kvinnan som inte brukar springa,  som skaffat sig en hund för att få motion,  sprang som en tok efter gräsklipparen. Hon höll fast i  gräsklipparen för kung och fosterland ,  flög som en trasa i vinden, upp och ner och ner och upp för kullen. För den nya gräsklipparen klipper, när den väl har vaknat,  med eller utan förare.

Klippt blev det.  Och midsommar blev det.  Och kvinnan jublade. Genomsvettig och slut, men med bubblande fniss i magen.  🙂

Tacka vet jag startknapoar som kostar en hundring. Men för allt i världen,  kom ihåg laddaren! .