Dagens husmorstips

image

I vårt hus har vi en massa små rutor.  Är det inte speglar,  så är det glasdörrar eller pyttesmå fönster.  Ibland förstår jag inte hur de har tänkt – de som byggt huset.  För det har inte vi gjort.  Antingen tyckte de väldigt mycket om att tvätta fönster eller så tänkte de helt enkelt inte.  De ville bara ha det ljust. Och tack för det.  Det tycker jag också om.

De första åren vi bodde här torkade jag av glasdörrarna med jämna mellanrum och inbillade mig att det såg bra ut.  Till slut började jag blunda. Jag orkade inte med det eviga polerandet.  Vad gjorde det att dörrarna såg fläckiga ut.  Ränderna från tvättvattnet såg ju inte direkt så mycket snyggare ut de heller.

Ifjol inhandlade jag en fönstertvätt och kom hem och insåg att rakan inte ryms in i rutan.  Så fortsättningsvis fick jag fortsätta titta på mina smutsiga små rutor. Det var en besvikelse trots att jag annars nog tyckt om apparaten när jag kört den över normalstora fönster.

Med en baby i huset har glasdörrarna börjat se ännu värre ut.  Det är spår av små händer överallt.  Jag torkar av alla speglar typ en gång i veckan och följande dag ser allting likadant ut.  För att inte tala om glasdörrarna. Vårsolen har i år inte varit nådig.

Tills dag.  På självaste avlöningsdagen gick jag och satsade 14,95 av det pyttelilla vårdbidraget jag får på mitt eget välbefinnande.  Jag köpte nämligen en minifönsterraka till min Kärcher. Och resultatet är lysande.  Äntligen!  Dagens hallelujamoment minsann. Visst,  jag vet att jag får njuta av mina rena rutor en endaste dag. Om ens det
Under tiden jag har skrivit det här inlägget har tösen gett dem en ordentlig massage igen. Därför blir det heller ingen bild på nytvättade dörrar… Men nu när jag har en fönsterraka som ryms in i rutan blir uppgiften så mycket enklare och något man förhoppningsvis kan göra bara så där i förbifarten – ni vet ju att kvinnor äger förmågan att göra flera saker samtidigt. Eller hur?

Det var dagens reklamsvada det.  Nästan så att Kärcher borde ge mig betalt.  För att inte tala om duken från Enjo – den som jag använder istället för sprayflaskan som följde med Kärschern. De två tillsammans gör under.

Dagens husmorstips var det.

Postat med WordPress för Android

Läser

image

en bok från 1932. Fruktansvärt intressant,  men väldigt ålderdomligt språk. Den handlar om Sophie Mannerheim som lade grunden till sjukskötararbetet i Finland.

Citat : ”För 70 år sedan (märk väl att boken är utgiven 1932!) opererade läkarna i samma med blod och var överstänkta rock,  som ständigt hängde på sjukhuset, under åratal den ena patienten efter den andra.  Även de undrade varifrån smittan kunde ha överförts till den döende. ”

image

Vilken tur att utvecklingen inom vissa områden ändå gått vidare…

Postat med WordPress för Android

Jakten på den gula vanten

image

Om du såg mig idag när jag kom cyklandes genom stan,  noterade du kanske att babyn på sitsen bakom mig inte hade några vantar på sig.  Det märkte även jag när vi nästan var halvvägs framme vid vårt mål biblioteket. Förbaskat också.  Varför måste hon alltid likt värsta utbrytarkungen dra av sig vantarna så snart hon ser sin chans?  Dessutom var det hennes bästa vantar hon låtit flyga för vinden.  De gul-vita vantarna med perfekt passform har hennes mommo stickat.  De med tumme och allt.  Hmpf. Inget annat att göra än att vända om cykla tillbaka.

– Söker du en vante så hängde jag upp den i busken därborta,  hojtade plötsligt en äldre man  efter mig där vi kom vinande på cykeln.
Och visst var det vår vante som gungade så gult och grant  i vinden.  Den andra vanten låg inte långt därifrån, men den hade den hjälpsamma farbrorn inte lagt märke till.

image

Vi fick lite extra motion tack vare vantletandet. Men sina vantar fick det lilla trollet inte tillbaka. Den här mamman vägrade utsätta sig för några fler risker så ungen fick frysa om händerna istället.  Heeela cykelturen igenom.

Grymt tycker ni säkert,  men inte ens mamman hade några vantar på sig idag.  Noterade ni kanske inte värmen? Elva grader.  Vi går mot vår!

Postat med WordPress för Android

Påsken 2016

image

Ruljansen var jämn idag. Den ena häxan avlöste den andra i dörröppningen.

image

I Karleby ger påskhäxorna kvistar med färggranna fjädrar istället för påskbrev alltmedans de läser ramsan "Virvon, varvon, tuoreeks terveeks, tulevaks vuodeks, vitsa sulle, palkka mulle!"

image

Alla vänner var inte hemma idag...

image

När man har korta ben gäller det att skynda på för att kunna hålla jämn takt med de som är lite större.

image

Kväll betyder påskbrasa. Jag vet inget annat ställe än Rödsö där man år efter år tar till grävskopan för att få mera drag i elden...

image

Årets brasa kommer att fortsätta brinna långt in på sena natten...

En tråkig nyhet mötte oss när vi väl kommit hem.  Kyrkan i Ylivieska brinner. Tornet har redan rasat.  Enligt Wikipedia är kyrkan från 1786. Har jag sagt någon gång att jag tycker om kyrkor? 💔

Postat med WordPress för Android

Kätilö

image

Så fick jag ytterligare en film ”avkruxat” på min ”vill-se-film-lista”. Långfredag avslutades med filmen ”Kätilö” – barnmorskan.  Jag hade kanske inbillat mig en skildring  av barnmorskans liv i ett krigshärjat Finland.  Visst,  det fanns den biten också.  Men filmen handlar mera om en barnmorska som tröttnar på att jobba bland människor som lever runt i sänghalmen och vilka inte heller drar sig för att döda nyfödda barn för att dölja vad som egentligen har hänt.

Barnmorskan förälskar sig i finsk-tysk officer.  Hon beslutar sig för att följa efter honom till fånglägret  Titovka på andra sidan ryska gränsen.   Livet i lägret blir inte som hon tänkt sig. Igen blossar frågor upp kring moral och vad som är rätt och fel när hon inser att tyskarna utför experiment på tillfångatagna ryssar.

Om filmen var bra?  Mja.  Den var bra på sitt sätt.  Fina lappländska vyer med höga fjäll och orörda vildmarker.  Den var brutal och skildrade människorna så där otroligt finskt som finska filmer ibland kan göra.  Ni vet med brännvin,  perkulerande, snorande,  spottande – ja,  alla mindre smickrande ovårdade detaljer som vi finländare tydligen utövar och som alltid för jämnan ska framhävas. Men om man såg utanför det,  så var filmen bra.  Visst har man hört om hur tyskarna brände ner Lappland när de retirerade och här fick man sig en syn på vad det var som riktigt hände.

Kärlek skildrades inte som något rosenrött och fluffigt – nej istället hjärtskärande och den ständiga kampen om att få vara tillsammans med den man älskar samtidigt som kriget brinner omkring en.

Visste ni annars att 1000 kärleksbarn med tyskt påbrå föddes i Finland efter kriget?

Postat med WordPress för Android

Vilddjur i stan

image

– Vad betyder ahma,  frågade jag maken igår.
– Järv.  Hur så?
– Man har sett fotspår efter en järv i Karleby, berättade jag där jag satt och förstrött bläddrade i dagens Kokkola-lehti.
– Knappast är det någon järv.  Jag tror mera på den där räven.
– Vilken räv?
– Den där räven som ungdomarna såg senaste vecka.

Då kom jag ihåg den.  Blåräven killen tagit bild på när han och flickvännen och gästen var ute och klättrade vid ”Roskaruka” för att visa upp ”Kokkola by night”. Först trodde de att det var en hund,  men när de såg den tjocka, långa och lurviga svansen insåg de att det var en förrymd blåräv.

Jag tyckte att de borde ha tagit hem räven till oss.  Vi har trots allt en tom kaninbur ståendes på gården.  Tänk om man kunde ha blåräv som husdjur? Men kanske de bits och inte är så sociala av sig ? Men fin var den – räven alltså.

Det är inte första gången vilda djur förvillar sig in till stan – fast blåräv räknas knappast som vilddjur. Den hör väl knappt hemma i naturen alls, eller?

Älg hör däremot inte till det normala i gatubilden.  Jag minns när vi alldeles nyss flyttat hit så berättade grannarna att älgen kommit tidigt på morgonen galopperande längs med gatan.  Det syntes långa bromsspår av klövarna nere vid postlådorna där den hejdat sig och insett att den nog tagit helt fel adress.  Något år innan hade visst en annan älg förirrat sig helt och hoppat in genom ett fönster  alldeles i de här områdena. Det kan bli så när människan bygger ut där djuren tidigare haft sina naturliga strövområden.

image

Något så ”exotiskt” som järv,  älg eller blåräv har jag själv inte sett här i våra kvarter.  Men nog fasaner.  För jämnan vandrar de in på vår gård och ser ut att äga hela världen.  Särskilt tupparna där de med högburet huvud stroppar omkring.

För närvarande är den mest exotiska varelsen i vårt hem den handgjorda hönan vår gäst hämtade åt oss från sitt lokala bageri i Polen. Jag står och snusar på den så gott som varje dag.  Den doftar himmelskt kan jag berätta. På lördag ska vi sätta tänderna i den.  Det blir att dela broderligt. Tills dess måste jag klura ut ett sätt att sätta kniven extra brett när blir dags att ta ut min bit. Hmmm.

Skärtorsdag är det idag.  Glad påsk på er!

Postat med WordPress för Android

Släktmysterier

image

Ibland infinner sig det där behovet att lära mig mer om den där kvinnan jag en gång i tiden låg i sängen och löste korsord med. Om kvinnan som ett par gånger reste till ”overthere” för att hälsa på sin bror. Om kvinnan som förlorade ett barn.  Om kvinnan som till slut valde att bli ett ”vittne” och börja gå på ”fält”. Jag pratar om min fammo.  Och ja, jag vet att jag tjatar om henne, men hon var faktiskt speciell. Jag tror att det var omständigheterna som gjorde henne till det – speciell och samtidigt världens bäst.

Vad jag önskar att jag kunde nysta tillbaka och höra henne berätta om det hon gjorde förr. En del ord finns kvar,  men mycket har gömts under år av damm och avlagringar.

image

Senaste vecka fyllde min pappa jämna år.  Jag gjorde ett kompendium av en bråkdel av allt det som hänt under åren.  Jag letade i ÖT:s arkiv och hittade intressanta artiklar. Bland annat om fammo och hennes musikaliska syskon.  Många frågar varifrån vår son fått sin musikalitet – från vems sida.  Då blir jag arg.  Stjärnorna träffade helt enkelt rätt.  Musiken finns från båda hållen.  Måste man verkligen specifisera? I letandet efter rötterna hittade jag i varje fall denna för mig väldigt intressanta artikel. Jag har hört mycket om fammos och hennes syskons musicerande. Tänk om man kunde veva tillbaka och vara där 1971. Själv var jag inte ens född…

Letandet i arkivet ledde mig även in på lottorna. Även där finns hennes namn omnämnt. Så igår när jag misstagit mig om körövning och åkt till Kronoby i onödan, seglade jag in på biblioteket och lånade hem boken jag tipsades om under mina arkivströvtåg.

image

Det är en guldgruva att bläddra i den här boken.  Fast det fanns två Karin med samma namn på den tiden.  Ibland får jag gissa vilken är rätt och ”min” Karin.  Fammo ville i tiderna att jag skulle bli sjukskötare.  Själv hade hon ju trivts som sanitetslotta och skulle gärna ha velat lära sig mera.  Jag tror hon blev lite besviken den dagen jag berättade att jag sadlar om… Men hon sade det aldrig högt. ❤

Mysterierna fortsätter.  Just nu grubblar jag om hon faktiskt var på fältsjukhus och i så fall var.  Pappa – du måste läsa den här boken!  Kanske du vet lite mera och har lite svar.

För dig som är intresserad av det som hände förr – kolla ÖTs arkiv. Det är bökigt och lite svårt att söka i.  Men när du väl hittar något så sitter du fast. I timmar.  Säger denna kvinna vis av erfarenhet.

Postat med WordPress för Android