Nedräkningen har börjat


Det gamla årets sista skälvande timmar rasslar stilla ner i sanden.  Det har varit ett bra år. Allt har kanske inte gått som jag tänkt mig,  men i det stora hela är jag nöjd. Väldigt nöjd. Tack 2015!

Häftigaste och kanske mest oväntade händelsen var givetvis när Jacob gick och vann MGP. Men resan till Kreta var inte heller fy skam.  För att inte tala om sportlovsresan till Isosyöte där jag fick ett utbrott när varmvattnet tog slut och jag precis satt schampo i håret.  Stackars Jörri fick börja koka vatten medan jag satt i bastun och muttrade. 🙂 Så det är nog de händelserna jag kommer ihåg bäst av det här året – när familjen har varit tillsammans i ur och skur.

Mål inför nästa år?  Faktiskt har jag inga.  Jag kommer att fortsätta som förut. Jag vet mina svagheter, var jag måste bättra mig och tycker därför inte att jag behöver ställa dem som mål.  De finns ju ändå där sedan tidigare.  Jag tänker ju på dem jämt.  Att sätta dem som mål tillför ingenting nytt.


Jag hoppas istället på mera äventyr under 2016. Skriväventyr.  Nya ÖB blev ett litet skriväventyr och en utmaning under 2015. Säkerligen fortsätter det äventyret ännu under 2016. Och som bäst har jag flera andra projekt på g. Det skulle vara en bedrift att få dem till vägända. Och det skulle finnas en uppgift att skriva en historik också. Men jag vet inte om jag vågar.  På samma gång som det kliar i fingrarna och jag tycker det skulle vara fruktansvärt intressant…  Äventyr minsann! Allting handlar om att våga gå dem.


I september kommer jag att börja jobba igen.  Måste erkänna att jag är livrädd på samma gång som jag ser fram emot det.  Lilla Signe ska börja på dagis.  Plötsligt ska vi alla ut ur bubblan blå.  💔 Här måste jag kanske ändå sätta en postit-lapp mig själv på näsan: att jag inte ska glömma bort mig själv när jag börjar jobba – att jag ska komma ihåg att det finns ett liv utanför jobbet också. Jag har nämligen en benägenhet att sjunka aningen för djupt. Så kom ihåg det, Eva.  Kom ihåg!


Motion.  Ja, givetvis ska jag ta hand om mig i år igen.  Jag blev redan bjuden till en endagsvandring och slog bakut på direkten.  Jag tycker om att vara ute i naturen,  men av någon anledning såg jag bara svårigheter i det här projektet.  Kände mig urtråkig.  Problemet är att jag istället skulle vilja börja cykla. Vi cyklade i höstas till villan och det var så kul. Och jobbigt.  Där skulle jag därför ha både en utmaning och ett äventyr på g. Jag har till och med en plan – en plan som jag kallar ”the big church tour”. Ja, jag har hittat på namnet själv. 🙂 Vill du vara med?  Allt som behövs är en cykel,  en dag och en del kilometrar uppflugen på sadeln.  För att slutligen landa på Toholmen.  🙂 Planen finns ännu bara i mitt huvud och är egentligen väldigt inofficiell. Men om det finns andra intresserade som gärna cyklar och skrattar bort en dag – då skulle det vara kul att göra det här tillsammans. Måste  väl ändå tillägga att platserna är begränsade… Funderar nämligen på hur stor hord av kvinnor det är tryggt att cykla med utan att man behöver inkalla brandkår och polis? 🙂

Men det där är i nästa år.  Ännu har vi några timmar 2015-tid kvar att avnjuta. 


Gott nytt år!!!

Postat med WordPress för Android

Bygger ord

image

Igen har jag börjat skriva.  Blandar mellan poesi och verklighet.  Blev positiv igår igen när jag slog upp mitt projekt och tyckte igen se några guldkorn. Tyckte mig se sammanhanget. Problemet är att jag inte vet hur jag ska göra.  Förbenade skrivkurs som inte ville hjälpa mig!

Meeen jag kämpar vidare.  Vem har sagt att allt ska vara så enkelt.  Tids nog klarnar det.  Hoppas jag…
     
I väntan på snilleblixten kan jag i varje fall bjuda på lite förvirrade ord. Så kanske ni förstår hur jag tänker. Eller så inte. Förlåt,  jag vet att detta är rena rama flummländskan.  Men det är det som gör allting så intressant också. 🙂

             ****

Ett av mina takfönster mot Vintergatan har drivat igen
jag tar den vingliga köksstegen och klättrar upp
för att sopa rent

balanserandes mellan Galileos sista utpost
och själviskhetens förfall
tar jag i med mina sista krafter
gnuggar så frenetiskt
att händerna färgas lila
av det ännu fuktiga pergamentpappret

mitt takfönster är och förblir för evigt igendrivat
ingen sommar kan längre smälta dess barriär
allt jag har är år
och ett svart hål mot rymden

uppe i fönstret
lägger sig rimfrosten kring mina fingrar
och mitt hår
ordlöst faller min andedräkt
tillbaka ner mot marken

ensam mot världsalltet
i en utpost som vägrar lysa
är saknaden den enda som förmår se förbi rimfrosten
som ritat köldrosor i mitt fönster

förtvivlad vacklar jag bakåt
ner mot orden

Jag står nere på golvet
och ser upp mot mitt svarta hål
inser att jag måste vänja mig
att en kanal är förevigt bruten
men under mig väntar
tusen åter och tusen nya.

Postat med WordPress för Android

Nere i Neri

image

Innan jul passade Jörri och jag på att besöka Luckan och köpa oss ett signerat exemplar av boken Neri. För att göra en märklig historia kort så blev vi av med det signerade exemplaret men kunde tack och lov byta till oss åtminstone ett exemplar av boken. Boken gav vi oss själva i julklapp så det var förbud på att läsa den i förväg. 

Jag har ”läst” boken redan ett varv och är nu inne på mitt andra tillsammans med Ellen och Linnea. Linnea har också hunnit läsa boken så det är roligt att höra hennes reflektioner. För att inte tala om Ellens – henne som vi har äran att följa med på premiärtur i boken.

image

För den här boken har ingen text.  Endast bilder. 300  sidor bilder!  Tom Tiainen har i blyerts tecknat upp en vacker historia som utspelar sig i gamla stan (som faktiskt på riktigt heter Neristan) i Karleby. Om jag inte kommer helt fel ihåg så har det tagit honom två år att göra den här boken. Om det inte till och med var tre.

Det känns lite konstigt att ”läsa” en bok som inte har någon text samtidigt som det är otroligt befriande.  Och Ellen tycker det är fantastiskt! Tänk att få göra sina egna tolkningar av bilderna. Vi har så roligt där vi sitter och bläddrar och det är svårt att sätta punkt och försöka spara lite till följande dag.

image

Tom Tiainen berättade att han har fått många kommentarer om boken från personer med läs- och skrivsvårigheter. Människor som aldrig läst en bok i hela sitt liv,  läser nu ett mastodontverk på 300 sidor! Jag kan förstå att det gör gott åt självkänslan. Tom berättade bland annat om en faffa/moffa som suttit ner med sitt barnbarn och läst  boken tillsammans – något som varit otänkbart tidigare.

Behöver jag ens säga att jag är fascinerad? Att jag tycker att det här är toppen? Jag förstår inte hur ingen kommit att tänka på det här tidigare. Det här är fullkomligt genialt.  Och givetvis hoppas jag på mera.   Jag vill tillbaka till Neristan. Till Neris värld.

För min del får boken ett särskilt plus för att den utspelar sig i Neristan – en väldigt charmig del av Karleby. Och sämre blir det ju inte direkt av att jag vet vem huvudrollsinnehavarna är. Jag läste en recension någonstans att man önskade att personerna i boken varit klädda i nutidskläder och inte flätor och kjol.  Det tycker inte jag.  Jag är en evig romantiker och tycker att det här är absolut perfekt. Alla behöver en dos av gammaldags romantik nu som då för att må bra.  Dessutom, romantik och gammaldagsmiljöer är vad jag förknippar med Neristan.  Så för min del tycker jag att författaren träffat mitt i prick.

Men som sagt, fortsättningen?  När kommer den?

Postat med WordPress för Android

Isrosor ute vid Trullön

IMG_0368IMG_0369

Havet planterade isrosor idag. Ursinnigt och med våldsam frenesi sköljde  den in våg efter våg  över fiskehamnen .

IMG_0370IMG_0371

Det såg lite skräckinjagande ut och fick mig att tänka på tsunamis. För att inte tala om kylan! På ett par minuter hade den letat sig in under alla kläder jag byltat på mig och jag stod och hackade tänderna och funderade om jag ändå inte tagit miste och gått ut naken.

IMG_0373IMG_0380

När havet till slut drog sig undan lämnade det efter sig en värld av sprödaste iskristall.  Hela bänken full av stora, taggiga  och skimrande isrosor.

IMG_0391IMG_0393IMG_0399IMG_0401IMG_0403IMG_0409

Även jag fick en ordentlig genomsköljning där jag  stod och fåfängt försökte fånga någonting av stormen på bild. För att inte tala om kameran. Den sveptes in och blev ett med isdimman.

Till slut valde jag att fly fältet tillbaka in i värmen i  bilen, men se där passade moder natur på att bjuda mig på en präktig vurpa  – så präktig att till och med Jörri måste kliva ur bilen och se om jag överlevde. 🙂

Stelfrusen och med ömmande rumpa är det bara att konstatera att för min del njuter jag mest och bäst av vintern i tryggt förvar på insidan.

Klokord av Mark

image

Jul betyder läsning. Trots att vi bara hunnit passera juldagen har jag redan hunnit läsa över boken ”Solblekt av livet” jag fick av svärmor.  För Mark Levengood är inte direkt långrandig av sig.  Nej,  han skriver kortare kolumner,  funderingar och jag läser ivrigt på för att suga i mig nästa tes i Marks värld.  För han har en speciell syn på livet den där Mark och jag håller med honom i det mesta.  Trots att jag ibland funderar hur han vågar skriva som han gör. Ibland är han ju inte helt snäll gentemot sina släktingar.

Han sade så många bra saker i den här boken så jag kan omöjligt referera dem alla.  Men något ska ni få. Framförallt tycker jag att ni ska läsa boken.  Ibland behöver man verkligen ta livet så där på Marks sätt.  Behöver allting verkligen vara så gravallvarligt alla gånger? För han fick mig verkligen att fnissa till mellan varven av alla guldkorn.

För Mark säger: ”Det är alltid för sent för en lycklig barndom.  Men det är aldrig för sent för ett lyckligt vuxenliv.”

”Folk säger saker,  kloka människor säger kloka saker och folk som är dumma säger dumma saker.  Men åsikter är som vind,  krusningar på ytan och vitt skum.  Där,  i djupet,  behåller jag lugnet.  För,  om de är vind så är jag hav.  Och i mitt liv måste det som jag själv tror på alltid väga tyngre.”

”För där inne i kroppen,  som visst behöver motion,  och visserligen ska ha vitaminer,  där inne i kroppen bor själen,  och det är den vi ska kittla för att ögonen ska få sitt lyster. ”

Boken utges av Pirat förlaget .

Postat med WordPress för Android

Nog blir det jul ändå

image

Den sista nedräkningen har börjat.  Snart är julafton här.  Om jag har allting klart? Nja.    Julklapparna är så gott som klara.  Ännu skulle jag gärna vilja hitta en present åt Jörri. Jag har nog redan någonting smått på gång,  men den där toppen på gräddmoset saknas ännu.  🙂 Och barnen – där är jag faktiskt också klar,  men funderar ändå på att åka till affären dan före dopparedan och kolla rean.  Ifjol konstaterade jag nämligen att de tjuvstartade strax innan jul.  Så vem vet vad jag ännu hittar på.  Men det är inget måste.  Jag kan lika bra förklara allting färdigt nu.

Igår var vi och kikade på Finlands Lucia när hon besökte Kronoby.  Vårt fadderbarn Caroline, som var uppställd i luciavalet, fick den här kvällen också ställa sig i Luciatåget. De var så fina allesammans och sjöng så vackert. Så stämningsfullt. Det är nog allt någonting mäktigt med Lucia.  Synd bara att vi satt så långt borta att jag inte fick någon riktig bra bild. 

Idag ska jag och barnen åka leta julgran. Hur vi får hem den vet jag inte.  Min bil har ingen dragkrok  att koppla släpkärran på. Å andra sidan kör jag inte med släpvagn.  Jag har tänkt som så att hittar vi bara granen och får den fälld så får vi nog hem den på något sätt.  Om inte annat får Jörri åka ikväll och hämta den.  Jag tycker det borde vara lättare att hitta en fälld julgran vid villan i mörkret än att springa omkring i mörkret i skogen och leta julgran.  Vem vet vad man kommer hem med då?

Barnen sover ännu så nu ska jag ta vara på tiden och dra fram datorn och skriva lite.  Ha en bra dag och försök att glömma julstressen.  Nog blir det jul ändå.

Postat med WordPress för Android