Ännu är det många dagar kvar till jul

image

Lillajulsförberedelserna är i full gång.  För som vanligt ska vi fira lillajul tillsammans med tjocka släkten mitt ute i skogen.  ” In the middle of nowhere”. Igår förvandlade jag därför två kg maletkött till köttbullar. Medan ”bullarna” svettades i ugnen tog Signe och jag oss en pulkapromenad.  Och tur var väl det för idag smälter snön bort. Vad synd. Det har varit så fint där ute de här dagarna.

Idag står lite inpaketering på programmet.  Sex klappar, max fem euro styck ska svepas in till den gemensamma julklappssäcken. På lördag  får man sedan hoppas att man har turen med sig och drar sig någonting riktigt fint   😉

Några plastkassar står redan framme i köket och väntar.  Kassar med grejer som ska med.  I år har vi till och med med oss bastukvasten och en förhoppning om att vi ska bli riktigt rena. För i den vedeldade bastun  finns inte ens varmt vatten i kranen. Mysfaktorn är däremot på 100%. Jag är säker på att den bastun är tomtarnas bastu nummer ett.

Nästan så att jag börjar ha julstämning.  Men bara nästan. För det gäller att starta mjukt så att inte julkänslan försvinner under vägen.  Ännu är det många dagar kvar till jul.

Postat med WordPress för Android

Jag blev i varje fall ❤-bombad

Jag må ha blivit utan kursplats.  Men jag blev i varje fall kärleksbombad. På självaste Bloggalan i Vasa senaste helg. Tack allra käraste Caroline! 💕💕💕 Du är nog vår egen riktiga Lucia som lyser upp den annars så gråtrista världen! ❤❤❤ Kram! ❤

Så här löd ”bomben”:

Till: Eva Sundström
Jag tycker om dig för att: Du har enormt inspirerande blogginlägg och sen världens bästa faster!
Hälsningar från: Carco

* Snyrvel.  Snyft.  Torkar sig rörd i rockärmen och fortsätter dagen.*

Vem andra som fick sig en bomb? Kolla här!

Postat med WordPress för Android

Sörjer en stund

image

Igår kom meddelandet: Nej  du har inte blivit antagen till skrivarutbildningen. Besvikelsen brände där den precis rappat till mig över fingrarna.  Jaha,  vad gör jag nu?  Byter hobby? Kanske jag ska börja måla tavlor? Dreja? Eller göra något annat världsligt? Suck.  För jag hade verkligen velat gå på kurs.  Jag skulle verkligen ha behövt lite goda råd.  Fått lite feed back. Velat höra någon som sa:  ”Nej nu har du helt snöat in dig –  jag tycker du ska fortsätta med det där andra för där var du riktigt bra! ”

Men nej,  de ville inte ha mig. De ville inte att jag skulle vara en av de 12 (av 56 sökande). Jag var helt enkelt inte tillräckligt bra. Jag var säkert för gammal,  hade säkert för många barn,  var inte tillräckligt ambitiös,  hade inte vunnit någon litterär tävling, inte skrivit någon bok,  inte…

Nej nu tusan!  Nu drar vi upp ”snåre”. För med detta nej har jag sparat en hel massa pengar. För det skulle verkligen ha blivit dyrt med alla resor och terminsavgifter. Liten är den trösten när jag så fruktansvärt gärna velat vara med….

Ska sörja en stund. För när bubblan spricker, då måste man börja om från början igen. Blåsa. På det som vackert ska bli. Imorgon känns det säkert bättre…

Postat med WordPress för Android

Snötyngd fantasi :)

image

Den Allsmäktige såg ut över jorden
på människorna som stretade hitåt och dit
–  Jag förstår inte vad som är fel nere på jorden
när de slår varandra med vett och med flit.

Han gick till pärleporten
som vaktas av högste Amiral.
– Vad gör man med människor
som slår varandra
och alldeles har glömt bort att man också kan vara snäll och glad?

Amiralen funderade både länge och väl
innan han svarade:
– Vila gör gott för både människa och själ.

Den Allsmäktige förstod att Amiralen hade rätt
och började tömma sina snöflingelager
som han sparat ihop sedan han var tjugoett

När de första flingorna dalade ner på jorden
stelnade människorna i sin mimik
huttrande sprang de in i husen
– Nu motar vi vintern med strid!

Men när den Allsmäktige tömde moln hundraett
då insåg människorna att någonting gått fruktansvärt snett
Frusna och skamsna gömde de sig inne i husen
– Förlåt att jag nöp dig,
förlåt mig som aldrig om ursäkt har bett!

Snön fortsatte falla och falla.
Inte en krusning snart rörde den Allsmäktiges värld.
Han bäddade ner dem allesammans.
Han ville ju dem alla så innerligt väl.

– Sov nu, viskade han ömt till ett  gnistrande vackert Pompeiji
och allt var frid i hans värld.
Jag väcker er en sommardag i juni
när sommaren och glädjen åter är här.

Postat med WordPress för Android

Händerna knäppta upp mot skyn

image

Läste precis på facebook att en kvinna i Kronoby är försvunnen.  Stängde genast av ansiktsboken. Ville inte läsa mer. Kvinnan är ingen nära bekant, men Kronoby är inte stort och vissa namn är mer bekanta än andra.

Jag hoppas verkligen att han där uppe sänt ut en hel armé av skyddsänglar och allt går bra. Inga fler olyckligheter vill vi ha!

Var rädda om er ute i snöyran.  Det är vackert så det förslår, men det gäller att greppa hårt om ratten och hålla tungan rätt i mun.

Händerna knäppta upp mot skyn.

Postat med WordPress för Android

Mitt Hangökex

image

Jag har fått mitt Hangökex tillbaka.  Jörri har varit borta hela veckan och kom hem igår kväll och jag kunde konstatera att jag överlevt bättre än vanligt.  Under hans tidigare studieetapper har jag varit totalt slut när han kommit hem.  Jag har många gånger själv funderat om jag överdrivit, att jag anammat ”stackars-ensamma-mamma-titeln” så till den milda grad att jag själv börjat tro på den. Men så verkar inte vara fallet. Den här veckan har varit helt annorlunda jämfört med tidigare ”ensam-perioder”. Framförallt för att lillstumpan har börjat sova bättre.  För det gör hon. Visst, hon vaknar en gång per natt och skriker hejdundrande, men det räcker med att hon kryper ner i famnen en stund och vi sover vidare (inget ammande om natten  längre!). Och när mamma får sova orkar hon givetvis mycket mer.

Vi hade några väldigt jobbiga veckor här innan när vi både sov dåligt,  matvägrade och var allmänt griniga. Hade någon bett mig komma i jobb hade jag tackat ja på direkten… Måttet var rågat!  Får man ens säga så? I varje fall,  jag var därför aningen bekymrad hur vi skulle klara oss den här veckan.  Det blev ju inte bättre av att kalendern var fullproppad med evenemang och musicerande och mopedkörkort! Men som sagt med facit i hand har det gått otroligt bra. Och mopedkörkort har vi också fått!  Grattis Jacob och kör försiktigt!!

Farfar var in och hälsade på igår och när lillstumpan kröp fram till honom och visade med händerna att hon vill upp i famnen, då kunde vi båda konstatera att nu börjar hon bli stor.  Signe har upptäckt världen omkring sig och vågar numera tryggt ty sig till de hon känner.  Farfar var lycklig och Signe var lycklig,  så mycket bättre kan det inte bli. ❤

Det är inte länge sedan jag misströstade och skrev deppiga inlägg om min vardag här på bloggen.  Men den här veckan har det som sagt ljusnat.  Rejält.  Och jag hoppas att det håller i sig – att vi är inne i en ny epok.  För när vi har det så här,  njuter både hon och jag. Jag och mitt lilla Hangökex. ❤

Och bilden – ja den är från igår.  Open Stage på Rockskolan.  Jacob var lycklig.  Äntligen fick han visa upp sitt band (fast på bilden är det bara han).  Och Jacob hade rätt.  Bandet är bra. Fortsätter de så här, kommer det säkert att höras mer om dem…  Klicka här och du kommer till mitt ig-konto (via webstan med sin ibland oseriösa reklam) och får se en liten snutt av kvällens tolkning av Mgp-låten Min dröm.

Postat med WordPress för Android

Ändlöst var namnet

image

Tillbringat åter en dag med mitt evighetsprojekt. Sorterar in och sorterar ut. För det tar aldrig slut.

Eftersom vi är rätt trångbodda i vår lilla koja gäller det att hålla ordning på prylarna. Vilket vi inte gör. Vi trycker istället in där det går för vi har varken garage, vind eller walk-in-garderober utan allt ska stuvas in i skåp.  Kanske bra på ett sätt,  men jobbigt på ett annat.

Mycket tid av den här hemmatiden har jag därför ägnat åt att just rensa.  För sånt är det svårt att hitta tid till när man jobbar och kämpar med att hinna med vardagen. Men hur mycket jag än bär ut blir det konstigt nog inte mindre.  För vi har ju till på köpet blivit en mer. Och även Signes prylar behöver plats. För leksaker har hon.  Mer än en unge i hennes ålder behöver.  Vi har köpt ynka två saker till henne, resten har kommit från släkt och vänner och Signes egna syskon. För syskonen donerar gladeligen prylar de inte längre vill ha. Behändigt,  tycker de. Ändlöst och jobbigt, säger mamma. För Signe själv är ju mest intresserad av kastrullskåpet och syskonens små prylsamlingar. Inte alls av högen med grejor som huserar i ena hörnet av vardagsrummet. Ekvationen går alltså inte ihop.

Som bäst är jag på jakt efter ett litet skåp att ställa in alla hennes prylar i. Så att jag inte ska behöva se dem… Men något sådant skåp finns inte.  Endast på IKEA,  flera hundra kilometer bort.  För jag vill ha ett skåp med dörrar så att damen själv kan öppna och riva ut. Inga jobbiga lådor att klämma fingrarna på.  Och sedan måste ju skåpet ha ett visst mått också.  Det måste rymmas in i hörnet jag tänkt.  Jag försökte faktiskt beställa skåpet via nätet, men frakten blev dyrare än möbeln! Så nej,  letar lite till, alternativt hoppas kunna lura iväg familjen på en Ikea-resa…

*Ja-a.  Dessa i-landsproblem,  suckar denna arma mamma och bär iväg med ytterligare tre kassar prylar och kläder till Röda korset.* I år kommer hon be tomten att skippa plasten och satsa på nyttigheter istället.  Som en bok.  Det gillar Signe. Och även hennes manma. Men först måste vi göra rum för nya böcker i bokhyllan…

Ändlöst var namnet.

Postat med WordPress för Android

När blir människan ond?

Det har jag funderat på de här dagarna.  När börjar människan hata så mycket att hon förmår ta livet av en annan människa?

Jag ser på babyn i min famn. På leendet som är bredare än ansiktet själv.  Visst,  hon på dåligt humör ibland.  Men hatar, det gör hon inte. Hat finns inte i hennes sfär.

Men i vilket skede förändras allt?  Jag menar, alla har vi en gång varit babysar – glada, strålande babymänniskor. Alla har vi en gång varit början på något gott. Något fint. Som i något skede blir fult. Jag funderar att det måste finnas ett hatfrö djupt där inuti. Väl dold under den vackra förpackningen. När glädjen för evigt har slocknat börjar hatfröet sakta gro.

Jag såg en bild på en tillfångatagen terrorist med byxorna nere.  En lurvig,  hårig mansrumpa. Flankerad av poliser i stridutrustning. Det såg så billigt ut. Jag tänkte, den här människan  har totalt tappat sitt värde för denna rumpa kommer att gå i tryck över hela världen. Jag undrar hur det känns, att så helt ha förlorat sin integritet?  Att ha förvandlats till något så fult. En lurvig,  hårig mansrumpa.

Men jag tror inte han bryr sig. I hans värld har människokroppen  tappat sitt värde – blivit ett instrument som med fördel kan användas till att spränga andras kroppar i bitar. För att sedan staplas i hög.

Det är ruggigt.  Jag mår illa bara av att skriva det. Hur har världen blivit så kall?

Jag fortsätter mata på kärleksglöden. Sitter framför kaminen dag som natt. Det är allt jag kan. Jag tänker inte låta glöden slockna. Vi har en bister vinter framför oss.  Bäst att försöka hålla sig varm.

Peace, love and understanding. ❤

Postat med WordPress för Android

En annan tid, en annan tjej…

image

Vi firade Jacob igår. På kvällskvisten när de flesta gäster åkt hem tog flickorna och stylade till Signe. Tösen verkade njuta storligen av att bli ompysslad. Hon kröp fram som värsta världsstjärnan med en väldig Betty Boop – rosett i håret.  Hon såg så söt ut.  Tills det slog mig. Den där flickan har jag sett tidigare! Tidigare i mitt liv stod en bild av henne alltid framme i ett vardagsrum jag brukade besöka.

image

Vem den flickan var?  Jo,  min faster.  Eller hon skulle ha blivit det om hon fått leva.  Den här flickan trillade med cykeln rakt in under en bil…

Hemskt? Visst. Och kusligt.  Vilken lättnad när Signe drog rosetten ur håret…

Postat med WordPress för Android