Att drömma kostar inget

image

Hushållet ser ut som en krigszon idag.  Men jag bryr mig inte.  Har intagit soffläge och stirrar ut genom de randiga vardagsrumsfönstren.

Känner mig lite överkörd idag.  Kinden ömmar och dunkar. Inte alls som igår när jag tyckte jag mådde perfekt.  Tog inte ens värkmedicin igår, utan var ute och svirade i världen.

Så den här dagen är ett bakslag.  Genast kommer oron springande med sina svettiga, blöta handdukar: kanske du håller på att bli sjuk?  Kanske du skulle ha behövt en antibiotikakur trots allt? Kanske det blir så besvärligt att du inte ens kan åka till Helsingfors?

Jag svarar med ett ilsket och långt :
– Neeeeeej!!

Jag tror att kroppen är mitt uppe i striden.  Att den som bäst gått in i en hård motoffensiv. Värjer bakteriattack. Det bästa jag kan göra är låta den hållas,  vila när jag har möjlighet och framförallt, käka värkmedicin.

Till och med septemberprojektet har lagts på is de här dagarna.  Men jag är nöjd.  Ett nytt försök blir det i oktober.  För mig verkar det fungera med en lapp på kylskåpet.  Då kommer jag inte undan med bortförklaringar.  Kryss i rutan för fullföljt uppdrag talar sitt tydliga språk.

Jag drömde så konstigt i natt. Om min barndomskompis som lyfte upp mig i famnen och dansade runt,  runt med mig i en vild balettpiruett.  Jag försökte be henne stanna,  men hon lyssnade inte.  Jag kved något om att hon måste sluta,  att jag är för gammal.  🙂 När hon till slut stannade hade jag ingen hörsel kvar. Kändes som om öronen gått i lås och världen blev ett enda stort mummel.  Tänk vad tokigt man kan drömma!  Men jag vet att alltsammans är ett virrvarr av alla mina tankar de senaste dagarna.  Ett hopkok av helt skilda händelser.  Det där med att hörseln försvann och att det slog lock för öronen, har att göra med tand eländet. Jag vaknade nämligen i natt av att kinden ömmade förfärligt – det känns faktiskt som en bihåleinflammation som sträcker sig ända upp till örat.

Jag ska stirra en stund till på mina fötter. Surfa runt i etern. Kolla på ett hus Jörris kollega tyckte att skulle passa oss.  Fast jag har redan sagt de förlösande orden:
–  Nej,  jag flyttar ingenstans. 
För det är sant.  Visst, vi har det kanske lite trångt,  men flytta?  Nej,  det överlåter jag till någon annan.

Men det kostar inget att drömma.  Kanske du också vill titta? För fint är det.  Väldigt fint. Kika här.

En skön onsdag till er allesammans!

Postat med WordPress för Android

Fyra dagar kvar till MGP…

image

image

Friserandet fortsätter.  Idag var det flickornas  tur.  Och Jörris. Den ena blev vackrare än den andra i håret. Tänk om man kunde göra sådant själv?

image

Och så kom den efterlängtade gitarren hem igen. Nu med huvudet på skaft.  Ännu ska den in på efterkontroll när vi är på semester. Men den verkade nog må bättre nu.  Åtminstone glänste den lika guldigt som tidigare.  Jag har nämligen inte ännu hunnit höra den sjunga så jag kan inte bekräfta att den verkligen fått rösten tillbaka . (Fotot ovan är Jörris)

Så summa sumarum blev det en bra dag.  Särskilt som jag slapp ut och träna stämbanden igen – sjunga i kör gör mig alltid lika glad.

Få se vad som väntar imorgon?

Postat med WordPress för Android

Fem dagar till MGP del 2

image

Förbereder storstadsresan genom att klippa håret hos världens bästa frissa. Jag som kommer att sitta backstage under finalen vill ju också vara lite fin och åtminstone se en gnutta världsvan ut.  🙂

Hur som helst,  vardagslyx för den här hemmamamman. Känner mig som en prinsessa. Tack Annika! Som jag sa,  blir det att sova stående i  natt. 🙂

Postat med WordPress för Android

Du och jag, Signe

image

Det där med att fylla 40 var nog en riktig bagatell jämfört med den här dagen som jag tillbringat hos tandläkaren. Idag började jag nämligen känna mig väldigt gammal.  Nästan som en gammal häst med dåliga tänder i munnen. Iih-ha-ha! 🙂

Jag har i flera år kämpat med en gammal rotfyllning. Två gånger har den blivit opererad och efter senaste gång kände jag nästan direkt att det ännu inte blev bra. Kindbenet har fortsatt att vara sjukt och ömt. Jag har försökt att ignorera alltsammans,  skjutit det på framtiden. Tänkt att det kanske ska vara så där efter allt vad tanden varit med om. Tills igår när jag upptäckte ”bulan” på tandköttet igen.  Neeeej – inte nu igen!

Jag blev verkligen inte glad.  Inte nu! Vi som ska på resa.  En ny inflammation betyder antibiotika vilket betyder att jag helst av allt borde sluta amma.  Men det går inte!  Jag behöver amningen på flyget!  Hur ska vi annars få tyst på henne?

Modstulet ringde jag doktorn och satt efteråt på golvet och förklarade för Signe att ”nu är det slut”.  Hon verkade inte lyssna ett dugg på det jag sade. Vinkade istället glatt av mig när jag åkte.

Väl framme hos tandläkaren berättade jag om resan och om ammandet. Och givetvis om den trilskande tanden.  Tandläkaren suckade lite:
– Ja,  det brukar bli så där.  Ibland lyckas helt enkelt inte operationen. Tanden kan ha någon liten spricka som inte går att se med blotta ögat.

Efter att ha tittat på röntgenbilderma beslöt vi oss till slut för att nu ska tanden bort.  Jag var ju så himla less på alltsammans.  Det är inte kul att bli opererad var och vartannat år.

Visst,  jag godkänner att det var lite läbbigt när huvudet knastrade och tanden efter många om och men drogs ut.  Men det gjorde inte ont.  Det är nog betydligt värre att få barn. 🙂

Så nu är jag en tand fattigare och har redan hunnit fundera på skillnaden mellan brygga och implantat.  Men priserna avskräcker mig.  Tror jag låter det vara.  Måste se tiden an hur jag vänjer mig. Om det kanske ändå går att lära en 40-åring tugga på nytt. 🙂 Dessutom slurpar det faktiskt lite extra skönt i munnen nu när jag suger in kinderna. 🙂 Nej skämt åsido.  Givetvis är jag lycklig över att det är en av de bakersta tänderna. Så inget som syns.  Jag skulle definitivt tänka annorlunda om det gällde en tand som satt framme i munnen och var väl synlig.

Men lyckligast var jag nog ändå över att jag slapp antibiotikan. Tandläkaren menade att infektionen reder ut sig själv nu när tanden är borta. Och det håller vi tummarna för! Så vi fortsätter amma som förr.  Semestern är räddad. 🙂

Har jag kanske inte sagt det förr?
Du och jag Signe.  Du och jag. ❤

Postat med WordPress för Android

Finländare, alkohol och andra gigs

image

Väckarklockan ringde tidigt i morse.  Sonen skulle iväg på gig.  Trots att det är lördag.  Ett gäng morgonpigga lärare (?) ville att han skulle komma och sjunga för dem. 

Samtidigt som klockan ringde slog det mig.  Det är nu det börjar.  Äventyret.  Tre veckor framöver kommer jag knappt att hinna tänka på vad vanlig vardag är. Spännande.  Men på samma gång tycker jag lite synd om killen.  Han har lite väl mycket program som bäst.  Han har knappt någon egen tid,  slapp tid,  alls.  Som igår.  Han cyklade hem efter sista praodagen på dagis, gjorde två intervjuer och travade sedan iväg till kusinen för att träna inför mgp-finalen. Kusinen blev nämligen akut inkallad som trummis och då måste man ju också öva någon gång . Åtminstone en gång.

Nästa vecka är det de sedvanliga lektionerna och bandövningarna på tapeten.  Och körkortsteori för mopedkortet.  För även det dök upp på agendan.  Och det är nog så viktigt för en kille i hans ålder.  Det visade sig till slut att onsdag riktigt kulminerar med alla sina händelser.  Då kommer killen inte ens hinna hem efter skolan utan jag måste fungera som sluss mellan körkortsteori och tåget.  Gäller att packa ordentligt kvällen innan. För det var ju det också. Nu ska han och vi iväg på MGP! Men vi andra åker några dagar senare. 

Men killen klagar inte.  Säger bara att det blir lite onödigt tajt.  Allt skulle ju faktiskt inte behöva hända samtidigt.

Nu river vi alltså av två intensiva veckor så får vi ligga och slappa veckan därpå.  Med paraplydrink i handen.  Fniss.  Kanske ändå inte.  Det får i så fall bli alkoholfritt för min del.

Kan inte låta bli att i detta sammanhang berätta om när Jörri och jag för snart 16 år sedan semestrade i  Dominikanska republiken.  En finländare satt i baren varenda kväll.  I två veckors tid.  Sörplade på fruit punch. Och tyckte det var så himla gott.
Sista kvällen sa han till bartendern.
– Eftersom det är sista kvällen,  tycker jag att du ska sätta en extra stor slurk rom i glaset.
Bartendern tittade konstigt på honom och sa:
– I fruit punch finns det ingen rom. Det finns ingen alkohol alls.

Gissa om finländaren såg snopen ut.  I två veckors tid hade han sörplat fruit punch för jämnan och tyckt att det var förfärligt gott.  Och så innehöll den ingen alkohol!

Visst,  jag erkänner, jag fnissade tyst när jag hörde diskussionen. Men egentligen tycker jag att finländaren kunde vara lite glad.  I två veckor hade han levt väldigt hälsosamt.  Och till på köpet mått riktigt bra. Han kunde faktiskt briljera med att han kom ihåg allt han gjort under hela resan. En bedrift som inte kunde tillskrivas alla finländare på vårt hotell. Ett gäng var så pass illa däran att vårt plan försenade sig när de glömt bort tiden och blivit kvar i baren….

Två veckor helt nykter för en finländare i södern är därför ganska helt enormt. 😉

Postat med WordPress för Android

Me and my baby

image

Ibland förstår jag henne inte alls.  Vi kämpar om nätterna med sömnen.  Eller hon sover nog.  Men väldigt oroligt.  Det känns som att hon är väldigt,  väldigt otrygg. Att hon ständigt måste kontrollera att vi verkligen är kvar. Hon vaknar för jämnan,  sätter sig upp i sängen och skriker.  Och hon tystnar inte innan jag tar henne i famnen, helst ammar henne.

Nu säger ni säkert:
– Men sluta amma henne då.  Hon är ju stor nog att sluta med det där.
Det har jag också försökt.  I över en veckas tid.  Men hon fortsatte ändå att vakna.  Och vi  satt ändå där på sängkanten och kramades. Tjugofem gånger. Minst. Nå nää. Kanske inte ändå. Men så känns det när jag blir riktigt, riktigt trött.

Men om förmiddagarna. Då är det tvärtom.  Vi kliver upp med de andra,  hon äter morgongröt och leker en stund.  Klockan hinner knappt bli nio innan hon börjar gnälla, vrida och vända på sig. Nästan att hon säger högt:
– Snälla mamma,  jag är så trött!
Så jag klär på henne, sätter henne i vagnen och jag hinner knappt dra igen dragkedjan i sovpåsen innan hon vänder kinden mot sidan och Zzzzzzzz… Lights out!

Jag förstår inte.  Vad gör jag för fel? Varför är förmiddagsnattning så enkelt när nattnattning är så svårt??!!

Idag har vi haft en gnälldag.  Jag tror det är sprutan  (hon fick en spruta för en vecka sedan) som spökar.  De sa att symptomen kommer om en vecka.  Och det är det idag. En vecka. Prick.

Hela eftermiddagen blev till en gnällhistoria.  Ingenting var bra.  Tills jag klädde på henne och satte henne för ovanlighetens skull ut att sova igen. Hon vägrar nämligen normalt att sova något mer än på förmiddagen. Tar sig endast små tupplurar i bilen mellan hemmet och konservatoriet.  Men idag såg hon på mig när jag drog igen påsen,  svängde huvudet åt sidan och sa tack!  Hörde ni det! Hon sa tack!!!

Nu ska ni veta att Tack inte är något nytt ord.  Det har hon sagt i en månads tid.  Hon tackar både när hon ger och tar.  Men aldrig tidigare att hon gett mig ett så fint ord när hon ska sova! Tack! Min haka trillade ner i verandan och jag vevade fåraktigt in den igen.

Kanske ville hon idag belöna mig.  För att jag äntligen förstod henne. För att hon insåg,  att mammor faktiskt ibland kan ha rätt. För att jag såg att hon faktiskt behövde sova. 

Jag stod en lång stund och såg på henne. På mitt lilla gullegryn. Vars bruksanvisning blivit kvar bakom pärleporten. Jag stod och såg på henne. Och hon sov och såg inte ut att ha ett endaste bekymmer i världen.
– Du och jag,  Signe.  Du och jag. ❤

Postat med WordPress för Android

Vargar och andra otyg

image

Tisdag. Idag håller jag paus.  Socialmediepaus. Känns som att hela helgen och måndag gick åt till att fingra på telefonen.  Och fundera på gitarrer och strängar.  Idag ställer jag därför in telefonen i ett mörkt hörn. Att skämmas. Svarar gör jag bara om jag måste. 🙂

Istället hivar vi fram datorn.  Skriver klart en artikel. Och så ska jag ringa sotaren. Säga att han får komma en annan dag.  Gärna en morgon. Klockan halv fyra är inte något bra förslag.

Läste ni om vargar i Kvikant och Bredviken ? Inte undra på att jag känt mig iakttagen när jag och flickorna stått i beckmörkret och huttrat utanför dasset på villan.  Nästan så att jag anat de gula ögorna ute i mörkret. Jag ska börja sjunga Lovis’ vaggsång. Ska börja träna redan nu:
– Du varg,  du varg,  kom inte hit. Ungen min får du aldrig!

Men varg?  På riktigt?  Är det ingen annan än jag som sett de stora schäferhundarna som tränas ute i Bredviken? Jag vet inte hur många de är,  men jag har mött dem flera gånger. Stora,  svarta,  mörka.  Nästan som varg.

Nu åker den alltså in i garderoben.  Telefonen.  Gör du det också.  Ta en paus från flödet.  Ibland mår man så mycket bättre av att lyssna på flöden inom sig själv.

God tisdag på er allesammans!

Postat med WordPress för Android

Tack för all hjälp i gitarrnöden!

image

Måste få tacka ännu för all hjälp med gitarren!  Bloggen nästan glödde av alla besökare som tittade in igår. Och bloggen i sin tur födde hjälpsamma telefonsamtal och meddelanden. Idag har jag en lång lista på folk som kan reparera gitarrer. Inga problem alltså nästa gång Jörri är borta och gitarren trillar i golvet. 🙂 En vänlig själ bjöd till och med ut att låna sina gitarrer – skulle bara ha varit för Jacob att välja den färg som passar bäst till klädseln. 🙂

Så Tack snälla ni för all hjälp! Vi kunde bara ödmjukt konstatera att hjälp finns verkligen att få när man behöver den! Den svåra konsten heter istället att våga be om den. 

Idag har jag kört vår patient till Esse. Han såg lite blek och tagen ut där han låg och skälvde i sarkofagen. Jag, som har ett förflutet inom vården, skulle  om jag bara haft en, velat sätta stödkrage på.Väl framme lossade kirurgen på huvudet helt och hållet och lovade limma redan idag.

Peki Jansson heter alltså doktorn.  Han lovade att allt blir bra.  Vi hinner nog. Mamma kan andas ut. 3.10 står gitarren och Jacob på scenen.

ÄN EN GÅNG – TACK! 💙

Postat med WordPress för Android

Gitarrambulans sökes!

image

Jag lovade ju berätta vad som hänt. Ni kommer aldrig att tro mig.  Två veckor kvar till MGP och nu detta!

Vi kom hem igår,  flickorna och jag,  från byggmässan. Jag kände mig så där lite extra lycklig.  Hade precis pratat med Elsa möbel som gärna skulle ta sig en titt på min lilla röda gungstol och se om den går att reparera.  Satte mig vid köksbordet med kassen fylld av husbroschyrer. Allt jag behövde var en liten stund för mig själv. Sedan skulle jag återgå till matlagningen och diskbänken.

Jag satte mig ner och i ögonvrån såg jag hur den frisläppta Signe sälade sig iväg . Hon har en speciell krypstil. Men det går undan när hon sätter i högväxeln.  Först spurtade hon in i vardagsrummet och sedan vidare mot Linneas rum. Eller Ellens.  Tänkte jag.  För det är dit hon alltid far.  Hon käkar kritor i Ellens rum och botaniserar i dammråttor och små prylar i lådan under Linneas säng.

Det blev så där tyst som det inte får bli. Så jag klev upp från stolen för att gå och se vad hon riktigt höll på med.  Jag hann typ gå två steg när jag hörde det där olycksbådande ”kloinket”. Jag tittade in i Ellens rum.  Där var hon inte.  Jag tittade in i Linneas rum – där var hon inte heller.  Men var var hon då? Jag vände mig om och fick syn på henne där hon satt inne i Jacobs rum.  Bakom gitarrställningen. ”Kloinket” kom alltså från gitarren som hon knuffat ner i golvet… Jag skyndade mig fram,  lycklig över att Signe såg ut att vara oskadd och att det trots allt lät som en mild smäll. Tänkte: det gick säkert bra.  Tills jag lyfte upp gitarren, såg att halsen var av!  Milda makaroner!  Det flimrade framför ögonen.  Snälla rara – inte nu! Jacob ska på MGP. Om två veckor ska han studsa omkring i teverutan med just den där gitarren!  Någon annan gitarr gills inte. Om 1,5 vecka ska han ha den med  i gitarrlådan när han åker ner till Helsingfors! Bara tanken på Jacob gjorde mig svimfärdig.  Jag visste att han skulle explodera…

Ni förstår säkert känslan när jag försökte ringa dem – Jörri och Jacob som just då befann sig i en skogsdunge någonstans långt borta i Närpes. Eller det heter att jag inte ens vågade ringa Jacob. Endast Jörri. Men han svarade inte på någon av de två nummer jag har. 
– Kontakt med numret ni valt fås ej…

Inte heller Jörris bror svarade.  För Jörri sa visst något om att de kommer att stänga av mobiltelefonerna?

Ja vad gör man? Flickorna dök upp bakom min rygg. Även de lika förskräckta som jag.  Det här var liksom grejen som inte fick hända.

Jag började ringa runt i ren panik.  Måste hitta någon som kan laga gitarren. Och det snabbt.

I något skede började min hjärna till slut tänka rationellt.  Jag började googla.  Kom med ens ihåg att de pratat något om service där vi köpte gitarren.  Fem minuter före stängningsdags ringde jag gitarraffären.  Till all lycka svarade de och gav mig numret till gitarrdoktorn. Men de var noga med att poängtera, att denna håller helgstängt. Men jag ringde honom ändå. Ursäktade mig med att jag hade panik.  Han skrattade lite när jag berättade varför.  Och sa att han nog tror att han hinner fixa gitarren till tevesändningen. Men att det kan bli svårt att få den till Kokkola i tid så att Jacob kan ta den med till övningarna i Helsingfors.

Imorgon åker alltså gitarren iväg till gitarrdoktorn.  Med Matkahuolto om ingen annan vänlig själ uppenbarar sig. Jag fick genast förtroende för den här mannen.  Särskilt efter att ha läst hans blogg och sett bilder på gitarrer han reparerat.  Jag tror det blir bra.  Reklamen lovar att gitarren blir som ny.

Det blir kanske en extra krok via Åbo.  Och Jacob får ta sin andra gitarr med sig.

Jacob? Nu vet han.  Och givetvis blev han inte glad.  Men vad ska vi göra?  Gjort är gjort.  Nu måste vi bara fokusera på att få gitarren reparerad.

Signe då?  Ja hon fortsätter som förut.  Kryper och undersöker.  För inte är detta hennes fel.  Vi har helt enkelt inte insett denna fara tidigare.  Endast plockat undan saker hon kan skada sig på.  Nu ska gitarrerna upp på väggen.  Allesammans. Det har länge varit planen.  Synd bara att detta måste hända innan vi inser att vi redan är för sent ute.

Har du något bra tips att komma med?  Är du på väg till Åbo idag söndag eller på måndag? Vill du / kan du fungera gitarrambulans?  Hör av dig – vi är tacksamma för all hjälp vi kan få! 🙂

Postat med WordPress för Android