Dränker mitt instagram-konto

Jag är inne i en fota,  fota,  fota-period.  Instagram sväljer och sväljer,  men jag är rädd att det ändå snart säger stop! Så fortsätter här istället.  Med bilder från helgen. På allt mellan himmel och jord.

image

image

image

image

image

image

image

image

Postat med WordPress för Android

Det kallas livet

image

Som jag skrivit tidigare,  har jag den senaste tiden sorterat ut en hel del prylar och kläder ur vårt lilla hus.  En del har jag slängt,  en del har jag fört till  Röda korset och en del har jag till och med sålt.  Men ännu finns det kvar, prylar som ingen använder.  Till exempel kökshanddukar. Oanvända sådana ligger i mitt skåp.  Själv använder jag min mormors handdukar – de som hon själv inte ”hann” använda trots att hon både vävt och broderat dem. Hon sparade dem för att ha dem till ”sen”…

Jag ser på våra vita Arctica-muggar, en hel drös,  där de står i skåpet och tigger om användning.  Är det riktigt klokt att ha grejer stående på det där viset?  Bara för utifall att?

Tills det slog mig att om typ fem år,  i värsta fall ännu tidigare,  flyttar kanske någon av ungarna ut.  Fem år!  Då är Signe sex…  Nej, vänta lite!  Jag har svårt att tänka tanken.  Men det är onekligen sant. Om fem år kanske någon av barnen behöver muggarna eller kanske hellre vill ta med sig våra Mumin. Då kommer jag att behöva våra vita.  Tids nog kanske någon inte bara behöver muggar utan även en kökshandduk att torka sin disk med. Ingen brådska alltså. Jag kan lika gärna låta dem stå och vara skådebröd ett tag till.

image

Märkligt hur allt snurrar på. Visst,  ibland är det skönt att allt går vidare, men  på samma gång önskar man också att det gick att stanna tiden.

Jag antar att det är det som kallas livet. Det finns inget att göra åt det,  inget annat att än att hålla i sig, låta karusellen snurra och hoppas allt går bra. 

Postat med WordPress för Android

Ingen annan gräns än månen

image

Ansökan är klappad och klar!  Bara att sätta på posten.

Strålar av lycka. Klappar mig själv på axeln.
– Duktigt Eva,  det här blir nog bra! 🙂

Nu är det upp till världen att bestämma om den vill ha mig med eller inte.  Om inte,  fortsätter jag väl knalla på som förr. Och drömmer lite till. Men nu kan i varje fall ingen komma och påstå att jag inte har försökt.

Just nu känns det SÅ bra. Så bra som det kan kännas när det inte längre finns någon annan gräns än månen. 

Det tar vi en kaffe på!

Postat med WordPress för Android

Fobier och undertryckta känslor

image

Jag hörde ett intressant inslag på radion idag.  Det handlade om fobier och gästen i studion menade att fobier i grund och botten handlar om undertryckta känslor.

Jag tänker på min ormfobi.  Jag har aldrig gillat ormar och undviker så långt det går att se filmer med ormar i. Jag rör ogärna vid ormliknande leksaker – något barnen tycker är fruktansvärt skoj att reta mig för! Rädslan har alltid varit hanterbar och aldrig begränsat mig på något sätt. Normal ormrädsla helt enkelt. Tills nu.  I sommar har jag kommit på mig själv flera gånger att fundera om jag verkligen vågar gå där och där och om det finns en risk att jag blir biten av en orm om jag går där. Som idag, när jag plockade vinbär, bad jag till gudarna att ingen orm skulle ha gömt sig inne i buskarna.  Jag formligen ser ormar överallt och det svänger i magen på mig bara vid tanken på att barnen rusar omkring på villan barfota i  skogsbrynet. Jag själv älskar att gå barfota, men det daggvåta gräsets sätt att slicka fötterna när jag ilar över till Mimmis villa, får mig att ila ännu snabbare och formligen vilja flyga i  luften. Det är en irriterande rädsla och rent ut sagt löjligt att jag ger den så mycket energi.

Jag funderar på det där de pratade om undertryckta känslor.  Min tilltro till människor har faktiskt fått sig en rejäl törn under det senaste året och fått mig att ifrågasätta människors avsikter.  Instinktivt hukar jag mig och väntar på att när som helst få ett dolkslag (bildligt talat!) i ryggen. Är det därför jag ser ormar överallt? För att jag är rädd? Jag tror det. I varje fall tycker jag mig se logiken. Onekligen intressant.  Kanske dags att börja ta tag i mina känslor och kämpa. Säga högt vad som gör mig rädd. Sluta ge ormarna makten.

När jag berättade för Jörri om dagens insikt känner han genast igen vad det är jag pratar om.  Han har ju titt som tätt fått höra om mina ormrädslor.  Som den käre make han är, hade han givetvis ett tröstens ord att ge:
– Vilken tur ändå att du aldrig hunnit se hur stora sisiliskorna (ödlor)  ute på villan är. 

Hujedamej!

Postat med WordPress för Android

En dag för selfies

image

Kommer ni ihåg att jag behövde en selfie? Jag fick nämligen aldrig det gjort förra veckan.  Åter igen har det varit dåligt med nattsömnen.  Håligheterna kring ögonen har dag efter dag vuxit sig allt större.  Ingen vidare munter syn precis och absolut ingen inspiration att sätta tröttheten på bild. På måfå försökte jag ändå ta en bild,  för att radera den i nästa stund.

Idag var det därför måste som gällde.  Inga undanflykter. Jag hade redan pantat tillräckligt på tiden. Satte därför nytröjan på,  lindade på Eva-sätt scarfen runt halsen,  blänkade ner kinderna med foundation, kluddade lite mascara på fransarna – ja,  jag klippte faktiskt luggen också – och sedan fota,  fota,  fota. 🙂

Jag tog säkert 200 bilder på mig själv! Ena såg värre ut än den andra.  Skuggor här,  skuggor där. För att inte tala om att telefonen gör allting spegelvänt. Det som i rutan såg helt ok ut,  blev spegelvänt och helt knasigt. Beror denna insikt på att jag har tagit alldeles för lite bilder på mig själv? Suck.  Men till slut lyckades jag.  Färgerna blev perfekt. Tycker jag i varje fall. Om någon klagar blir det att ta hela rambambulan på nytt… Vill inte!!

Kvinnan på bilden?  Ja,  hon ser ut som hon gör.  Inte mycket att göra åt. Men från och med nu lovar jag att jag ska bli mera snäll mot mig själv,  tycka om mig själv lite mer.  För det var det jag lärde mig idag – att jag är alldeles för självkritisk. Jag duger som jag är.  Det finns människor som tycker om mig trots att jag inte är perfekt.

Bilden?  Ja,  den sparar jag för dem som skulle ha den.  Ni kan ju hålla ögonen öppna. Tids nog kommer den att dyka upp.:)  Istället får dagens bild bli en bild på pappa. Jag tycker att han också måste få se den när han aldrig ser mina instagrambilder.  Jag kallar bilden: ”The old man and the sea. ”

Konstaterade under selfie-sessionen att jag är väldigt lik pappa.  Trots att jag vid första anblicken kanske mest ser ut som mamma. Vissa drag går inte att ta miste på.  Inte undra på att jag ser dem i barnen också.

Postat med WordPress för Android

En liten gnutta barndom

image

Vi fortsätter strövtågen längs med nostalgikvarteren… 

Igår var det Juthbackamarknad.  Det vill säga sommarens höjdpunkt när Nykarleby fylls på av loppisförsäljare från hela Finland,  Sverige…  Ja,  jag vet inte allt varifrån.  Mycket folk i varje fall och mycket,  mycket skrot  🙂

Vi hann inte gå många steg innan min blick fastnade på en violinspelande porslinsflicka. Det sa bara smack,  boom,  bang!  Den måste jag ha!
Varför?  Jo för att min fammo hade en likadan. Fammos porslinsflicka stod alltid uppe på sänggaveln i sovrummet med de stormönstrade tapeterna.  Om jag minns rätt hade hon fått den av prästdottern Wegelius.  Undrar just om Wegelius gått och köpt den inne på Ferm?

Jag lekte alltid med porslinsflickan medan farmor låg i sängen och löste korsord.  Givetvis måste jag vara försiktig med den så att den inte skulle gå sönder.  Och det var jag.  För hon var världens vackraste porslinsflicka  och jag var världens lyckligaste som fick låna henne och smeka med fingret över den blåa kjolen med rosa rosor och guld kantning.

10 eur kostade min lilla porslinsflicka. Lite söndrig är den på baksidan,  men jättefint limmad att man nästan inte ser det. 

Var jag ska ha den?  Ingen aning faktiskt. Just nu står den på bordet här på villan,  men Jörri är livrädd att någon ska ha sönder den. Han säger att då blir det kris. 🙂 Kanske jag ställer den i Mimmis villa för där hör den egentligen bäst hemma. Eller så tar jag hem den,  ställer den i vitrinskåpet så att jag får ta fram den ibland för att röra vid klänningen.

Undrar just om det var många sådana porslinsflickor som kom seglande från Japan hit till lilla Kronoby? Jag är i varje fall glad över att fammos dockas tvillingsyster också kom i land. 

Postat med WordPress för Android