Annorlunda

image

Hej världen!  Hur mår ni?
Två dagar kvar till fest. Äntligen. Känns som om vi inte gjort annat den senaste tiden än gått omkring och väntat på att dagen d ska infinna sig. Och nu är den här.  Nästan. Dags att ta itu med finliret.

Jag har fått så nog av allt bakande. Jag vill inte se en mjölpåse till.  Eller nonpareller. Idag skrubbar vi huset istället och sedan åker vi till villan, gömmer oss där en stund. Andas.

image

Ser verkligen fram emot att ha ”fest”. Träffa släktingar. Det är så annorlunda det här för oss.  Sommar och vi är hemma.  Vi som alltid brukar vara på villan. I tid och otid. Men det är faktiskt riktigt mysigt att vara hemma också. Särskilt när Jörri placerat ut små sittgrupper (som barnen än så länge ockuperat med sina grejer)  i trädgården. Annorlunda.  Funderar varför vi inte har så? Jämt?

Nu hoppas vi på vackert väder på söndag.  Fast jag vet att man inte kan få allt. Men snälla, vi kan väl åtminstone försöka?

Postat med WordPress för Android

Värme utifrån in

image

Jo man kan se en pjäs två gånger. Särskilt om det är en bra pjäs. Likt den om Signe Strömborg. Sommarteatern ”Mitt hjärtas hem” blir bara bättre. Helt sanslöst bra är den! Svalungen är rörd ända in i hjärteroten. ❤

Vi såg pjäsen ifjol och det gjorde att vi i år istället fick koncentrera oss på att njuta – upptäcka nya detaljer i en skickligt flätad historia. Klumpen i halsen var tillbaka redan efter en kvart in i pjäsen och armborsten på armarna vägrade lägga sig under hela kvällen.

image

Precis i det ögonblicket när Signe blåste ut sitt ljus och vandrade iväg tillsammans med sina föräldrar in under träden ute på Torgare, då höll mitt hjärta på att krevera. Och jag var verkligen inte ensam om det.  Hela läktaren höll andan – nästan så att du kunde ta på anspänningen i luften.   Och stämningen höll i sig efteråt. Lågmält och tankfullt var havet av människor som efteråt vandrade hem. Just då behövdes inga överflödiga ord.

image

Säger bara ett ödmjukt TACK!  Det var precis vad vi behöver en sommar som denna. Värme utifrån in. Ljus och skugga i rätt proportion. Nu återstår bara att smälta, fördjupa och bearbeta. Ett helt liv.  

Postat med WordPress för Android

Små människor

image

Små människor är de människor som för mest oväsen.  Härjar och står på.
Utåt sett är de stora,  skrämmande och tuffa.  Inombords är de väldigt små.

Egentligen önskar de  att någon plöjde med handen genom den vildvuxna ytan och strök dem lugnande över deras rufsiga hår. Såg dem. Såg den lilla människan där inne. Såg hur illa hen mår.

Såväl stora människor, som de som är små,  borde ändå lära sig att allting börjar med ett enkelt litet ord. Förlåt.

Postat med WordPress för Android

Han kom tillbaka

image

Måste få berätta att han kom tillbaka.  Killen alltså.  Lite vuxnare,  lite tankfullare och väldigt glad över att vara hemma igen. Ett fint läger hade de haft.  Men även lite tråkigheter hade rymts med, men dessa verkade ha gjort gänget ännu mera tajt.

Som mamma ser jag det som ett privilegium att få ta del av något av allt det som rör sig i tonåringens huvud. Värdefullt.  Och samtidigt väldigt ömtåligt.

image

Sex dagar kvar till konfirmation.  Sex dagar kvar till att få allting klart.  Men vi är på god väg. Imorgon ska sista kakorna i ugnen.

Hej världen!  Nu kör vi!

Postat med WordPress för Android

Båtliv

image

Vi har inte haft fram båten på flera år.  Den är så liten att vi allihopa inte längre ryms i den och killen har aldrig varit någon entusiast. Ifjol var jag dessutom gravid och vågade inte skumpa fram på sjön.

Men igår när sommaren åter en gång hälsade på,  drog Jörri båten i sjön och jag packade picknick-korgen och vi åkte iväg.

Vilken befrielse att skumpa fram på vågorna!  Ju mera vatten som stänkte över oss,  desto mer tjöt vi – även jag!

image

Det är något speciellt med att se omgivningen från vattnet. .  Allt ser så annorlunda ut.  Som kanalen – känns inte alls som att vi befann oss ”hemma” i lilla Kronoby,  snarare mera som i något exotiskt land. Djungeln!

image

Signe var som alla andra våra barn har varit och somnade till slut i min famn.  Jag försökte fåfängt skydda henne från vattenstänket med vår picknickpläd, men den rev hon envist undan.  Hon ville också bli våt! Men som sagt,  till slut slocknade hon och vaknade så snart båten dunkade in i bryggan. Just i det ögonblicket när vi själva var så ”friskluftsförgiftade” att vi också hade kunnat tänka oss att ta en tupplur…

image

Faktum är att vi lite senare tog oss en liten siesta i tältet ute på gården.  Allt för att orka njuta av solnedgången senare på kvällen.

Sommar är faktiskt något alldeles underbart när den riktigt sätter den sidan till.❤

Postat med WordPress för Android

Ibland är jag glad att det regnar

image

Regnet strömmar ner i jämn takt från himlen. Smattrar mot tältduken på tältet där flickorna har sovit i natt.

Själv saknar jag killen som är inne på lägerdag nummer sju i sitt konfirmationsprojekt. Redan igår började jag känna den sakta komma smygande. Tomheten. Jag försökte ruska av mig den. Olustkänslan. Försökte glömma faktum: Att jag vill att killen kommer hem. Nu.

Samtidigt drogs jag av dåligt samvete för att vi bokat in teaterpjäsen Signe  istället för att åka på lägerkyrka till konfirmandlägret. Då skulle vi i alla fall ha fått se honom.  En liten stund. Hoppet fladdrade till när min mamma igår sa:
– De har lovat regn till söndag.
Men då kan vi inte gå på teater. Eller?

Det regnade inte i morse.  Himlen såg alldeles klar ut. Liten besvikelse. Eller om jag ska vara helt ärlig : Megabesvikelse. För någonstans långt där inne hade jag ändå börjat hoppas. Lägergudstjänst hade med ens blivit så oerhört mycket viktigare.

Så kom de förlösande dropparna. Smattrandet mot tältduken tilltog. För att slutligen välla ner.  Jag skyndade slänga mig på telefonen. Snabbt innan regnet skulle hinna tystna. Försökte svälja mina enorma samvetskval över att jag svek sommarteatern. Kan ni förstå lättnaden när bokningsrösten sa:
– Vad bra att du ringde. Dagens föreställning är inhiberad.

image

Ibland tror jag allvarligt att någon där ovanför molnen hör mina önskningar. Tack!  Ska aldrig mer klaga över att det regnar…

Postat med WordPress för Android

Om att bo granne med Gud

image

En gång i livet bodde jag granne med Gud. Han hade det ståtligaste huset av alla på vår väg. Vi bodde alldeles intill varandra.  Endast en äng skilde oss åt.

Gud var en lugn granne.  En trygg granne. Aldrig störde han oss.  Han bara fanns där. Som ett tryggt förankrat ankare. Hans hus blev för mig ett landmärke.
– Där bor jag,  sa jag alltid stolt och då visste alla.  Du milde om jag idag ska förklara vägen hem till oss!

image

För mina föräldrar var det viktigt att vi inte störde vår granne. Mamma läste alltid i tidningen när Gud skulle hålla fest.  Då måste vi tassa tyst. Och pappa fick inte prata i radion. Hemska saker om pappas röst just då brusat ut i etern!

En gång vandrade faktiskt våra kor in på hans gård. Jag var liten då,  men jag minns hur jag tyckte att de gjorde någonting oerhört fult.

Min granne har faktiskt en gång (kanske fler!) rent konkret räddat mig. Den här gången var det vår och ån hade planterat väldiga isblock som inte ville släppa vårfloden igenom. En hel dag höll tuffa män, utrustade med dynamit, på och sprängde isflak utanför vårt hus. Själv såg jag nyfiket på i tryggheten bakom farmors hus. Men ju längre tiden gick, desto  närmare smög jag mig scenen. Till slut fann jag mig själv nere vid dammen med många andra människor, där vi följde dramat alldeles för tätt inpå. För när proppen till slut lossnade,  bröt vattnet vår väg. Det formligen forsade fram! Vattnet rann in över mina stövelkanter och jag kände hur ån drog i mig och ville ha mig med! Jag rusade fram till muren som omgärdade min grannes hus. Jag var livrädd. Och blöt. Och tänkte: Den här gången måste det vara ok att klättra på hans mur!

image

I sista stund,  kändes det som, kom jag upp i tryggheten på muren och jag kunde vandra hemåt längs med den. Rejält uppskakad missade jag förstås ansatsen när jag skulle hoppa från muren till vår äng och trillade därför i det överfyllda diket…
– Var har du varit,  frågade mamma när hon mötte sin halvdränkta unge.
– Jag ramlade, mumlade jag.
Tänk om hon vetat var jag var!

Idag är jag vuxen och bor ett tiotal kilometer ifrån min gamle granne. Varje gång jag ser hans hus känns det som att jag kommer hem.  Jag tycker fortfarande att han har världens finaste hus och känner mig oerhört stolt över att jag en gång var en del av det och fick vara just hans granne.

Postat med WordPress för Android