Nollapiste

IMG_6834 IMG_6844 IMG_6857 IMG_6863 IMG_6882

Nej, hon visar inte tungan åt er. Signe känner på sina nya tänder. Jämt. Tänk er själva att ha varit helt tandlösa och plötsligt få vassa gaddar inne i munnen. Då måste man allt få peta på dem lite med tungan så där i smyg när man en gång ligger inne i vagnen och lyssnar på storebror som rockar uppe på scenen…

Tyst

image

blev huset när Laila försvann.  Vi förde hem henne igår kväll.  Hon rusade upp för trapporna ivrigt skällande och det blev en glad återförening.   Fast när vi skulle åka blev hon så förvirrad och skulle till och med ha följt med oss hem.  Stackars liten. ❤ Inte lätt att vara hund alla gånger. Fast vi har lovat att hon får komma på nytt när som helst. För någon hund blir det inte för vår del  i det här skedet. Kanske om ett år,  men inte nu.  Det har jag i varje fall lärt mig  under den här månaden. Min famn är för tillfället upptagen av Signe. Det går inte att lämna henne hur som helst bara för att gå ut med hunden. Så hunden måste vänta till senare. 

Jag fick i present en vacker handgjord skrivbok från Indonesien. Till och med pappret är handgjort – tjockt och grovt.  Vad ska jag skriva i den? Det vackraste av det vackra? Jag får nog tänka till åtminstone två gånger innan jag ristar ner någonting i den.  Annars får jag ha den som inspiration – en bok att sitta och fundera över vad där kunde ha stått om där stått någonting.

Annat är det med chokladen från Bali. Den kommer att åka ner i ett svep. Utan betänkligheter. 🙂

Lailas dagbok 2

image

Jag är nu inne på min fjärde vecka.  Hemma hos familjen annorlunda.  Det har varit jobbigt, men kul. Jag som är van med att ha det väldigt tyst och skönt runt omkring mig,  har plötsligt tvingats vänja mig vid oväsen från morgon till kväll. Värst är minstingen när hon tar i för allt vad hon är värd.  Henne undviker jag för övrigt  så långt som det bara går.  Jag går långa omvägar förbi.  På andra plats kommer äldsta flickans horn hon blåser i. Du milde vilket ljud! 

Det ryktas om att jag åker hem den här veckan. Men jag vill först se dem,  innan jag tror att det är sant. Eva säger att hon är glad att jag ska åka hem.  Hon säger att hon inte orkar se på mig längre där jag står och snusar på min matskål och vägrar äta.  Måste man äta jämt?  Jag äter när jag är hungrig. Dessutom måste man ju tänka på figuren också.

image

Jag undrar hur familjen ska klara sig när jag är borta.  Jag har rastat dem tre till fyra gånger om dagen i snart fyra veckors tid. Du milde vilka soffpotatisar!  Hur ska de komma sig ut när jag är borta? Fast igår tyckte jag Eva nog var lite onödig. Hon skulle prompt ut på långpromenad i regnet.  Visst,  det var skönt i början med alla sköna dofter som ångade upp ur marken,  men sedan när Eva började fota växterna då tyckte jag nog att vi kunde vända hemåt. Har hon verkligen inget annat att göra?

image

Vad ska du göra idag?  Jag ska lata mig på vardagsrumsmattan och tugga på mitt ben.  För det regnar idag igen.  Jag har verkligen ingen lust att gå ut i det här vädret. Humpf.

Så trött

Igår var det ”ladies night out” och idag är jag sååå trött. Tröttheten beror inte på träffen. Nej, jag var hemma i god tid efter att restaurangen ”slängt ut oss” och ville stänga. Jag är trött för att jag åter sover jättedåligt. Förra veckan var det likadant. Den gick som i ett töcken. Signe skulle äta för jämnan och jag lekte jojjo i natten någonstans mellan hennes och min säng.

I helgen var det bättre och vi upptäckte också att Signes andra tand ploppat ut och lade oroligheterna på tandkontot. Men nu tycks det vara likadant igen. Jag ammar typ hela natten… känns det i alla fall som. Jag sover jätteytligt och lyfter henne fram och tillbaka ur sängen. Visst, hon får sova i vår säng. Det har hon ändå gjort i nästan hela sitt liv. Men jag klarar inte av att ha henne fast i mig hela natten. Hon måste släppa i något skede annars får mina höfter spunk. Det är nämligen något konstigt med min höft sedan vi fick henne. Jag kan nämligen inte sova längre stunder på sidan – då får jag jätteont i höfterna och på morgnarna haltar jag fram som en gammal tant.

Hoppas inte det blir rullator näst. I så fall blir det trångt om saligheten inne i sovrummet..

Till alla (inklusive Jörri) som tycker att jag borde krypa ner i sängen igen nu när alla åkt sin väg, kan jag hälsa att det har jag testat också. Fungerar inte. Kan inte sova. Zombien kryper fram istället.

Kliver upp. Sopar sömnen under sängen och börjar dagen istället. Sova kan vi göra i vinter. Dessutom, inom en kvart måste rockaren infinna sig på Rockskolan för att spela för niorna. Dagens marktjänst har börjat.

Ha en bra dag!