Väntar

image

På att Signe ska vakna.  Vi måste iväg in till stan.  Vi måste få hem mat.  I kylskåpet finns endast lampan kvar.  Och åtta liter mjöd.

Min kompis Laila har kommit hit nu.  Hon ligger och flåsar på vardagsrumsmattan.  Tuggar på benet som blev kvar efter senaste besök.
Brudgummen skjutsade hit henne för en liten stund sedan. Han såg lite blek ut. Sa att det pirrade lite extra i magen.  Det är en stor dag idag. Jag gav honom Jörris peppord innan vi öppnade svängdörrarna och klev in i kyrkan:  ”Minä olen voittaja! ”(jag är en vinnare!).  För det är man nog när man kommit så långt som till att säga ‘ja’. Och när Jörri sa så slutade han upp med att vara nervös och vandrade rakryggad in i kyrkan. För snart 17 år tillbaka. Autsch. Jag har på känn att vi håller på att bli gamla…

Vänelev. Det är min son. Han kom hem med sin nya tröja igår. Han tyckte det kändes bra att ha det tryckt på ryggen också. Så att alla nya sjuor genast ser vem de kan fråga av.

Egentligen hade jag tänkt att vi skulle ”knipa” idag. Fick ett sådant supertips igår på fb.  Så jag måste få dela med mig. Men det är lite brådis just nu. Vi får ta det en annan dag.  Tills dess – gå på tårna och vifta även lite på dem när ni står. Då kniper ni.  Utan att ni vet om det. 🙂

Postat med WordPress för Android

Dagens outfit

IMG_6395

Det är tur att han kommer hem ikväll. Jörri alltså. Tre dagar i Helsingsfors tycker jag räcker gott och väl för denna gång. Jag känner att mina krafter håller på att sina och jag vill inte ha ensam ansvar för ruljansen här hemma en endaste dag till. Det är inte det att barnen skulle ha varit krångliga. Nej, det är de inte. Det är bara så väldans mycket att göra ibland. Som igår: Ellen kom hem från skolan och berättade att idag ska klassen testa fiskelyckan nere i ån. Hon berättade stolt att hon sträckt upp handen vid frågan om hur många har fiskespö som de kan ta med sig till skolan. Mamma mulnade genast när hon hörde detta… Visst har vi fiskespö, men dessa förvarar vi ju i Kronoby, ute på villan! Meeeen snäll mamma som jag trots allt är, hoppade jag i bilen och körde hela långa vägen till Kronoby enbart för att hämta hem ett metspö. Nu efteråt funderar jag om det kanske ändå inte hade varit enklare att åka till Prisma och köpa ett nytt?

Och däremellan kuskade jag Linnea och Jacob till sina spelövningar. Signe och jag kom hem så sent som klockan 21:30 igår kväll. En halv timme senare låg vi redan och sussade sött för då var jag  helt slut. Visst, det var kanske inte så smart av mig att gå på långpromenad just igår, men någonting roligt måste man väl ändå ha rätt att unna sig?  Det kan ju inte vara vardag för jämnan. 🙂 Det är bara att konstatera att Signe och jag behöver våra lugna morgnar för att orka med flänget på eftermiddagarna. Så Jörri – varmt välkommen hem! Efter det här tänker jag ta ledigt en vecka – minst! 🙂

IMG_6403

Signe är som bäst en riktig klottegris. Vi byter kläder för jämnan. Hon har en benägenhet att breda ut halva måltiden över sig själv. Trots att tvättmaskinen snurrar åtminstone en gång för dan  är Signes klädlåda ändå alltid tom. När man nått bottnen i lådan blir man tvungen att ta till de där plaggen som fanns med i mammalådan och som jag kanske inte är så väldans förtjust i . Dagens outfitar var kanske inte i de mest förskräckliga färger – faktum är att Signe ser riktigt söt ut i brunt med sitt rödbruna hår. Men då har ni inte sett de retrogula sparkbyxorna med tillhörande body… Men kanske vi tar dem en annan dag? Jag vill ju inte att ni ska få migrän heller . 🙂

”500-gubbe-jubileum”

IMG_6351

Enligt WordPress firar jag idag ”500-gubbe-jubileum”. Alltså – jag lär ha skrivit 500 inlägg fram tills nu. Otroligt. Har jag verkligen gjort så många hyss? Jag menar, jag måste ju verkligen ha haft något häpnadsväckande på hjärtat när jag fått ihop så många inlägg.

Egentligen hade jag inte tänkt börja blogga. Jag gick ju bara en kurs för att få hjälp med att hitta min inre röst. Men när skrivkursen tog slut, blev jag kvar. Jag upptäckte att jag trivdes med att ”sitta och prata för mig själv”. För det är ju det jag gör. Pratar. Ibland hojtar några av er till, men för det mesta är här väldigt tyst. Men det gör ingenting. Jag trivs ändå. Genom att blogga har jag fått bevisat för mig själv att jag verkligen klarar av att skapa text. Och det är ju just det jag vill: skriva.

Vill bara tacka alla er som dag efter dag dyker in och hälsar på mig. Ni är inte många, men ni har sakta men säkert blivit allt fler. Egentligen kunde jag väl vara lite mer aktiv med att marknadsföra min blogg, men jag har medvetet valt att inte göra det. Jag är inte ute efter någon hejdundrande bloggkarriär. Jag vill snarare bara skriva av mig. Dessutom tror jag inte att jag skulle klara av det om det plötsligt skulle börjar segla en massa människor här. Jag blir ju nervös redan nu när jag ser att ovanligt mycket människor har varit inne och läst. Då håller jag låg profil, är borta någon dag och väntar att stormen ska bedarra. Jag vet, jag är inte klok. 🙂 Det säger Jörri också när jag berättar om min fobi. Alla är inte födda till att bli stjärnor och att stå på scen. 🙂

Dagen till ära har jag bytt bloggtema. Hoppas ni gillar det. Jag lovar att detta inte är något jag tänker börja göra i tid otid. Nej tack. Jag tyckte bara att det var dags att göra det nu. Förnya mig lite. Det är trots allt vår i luften.

Ballongbilden – vad passar bättre än den just idag? Signe fick ingen egen ballong, men hon höll så hårt i ballongsnöret till Ellens ballong och hon såg så bestämd ut så man kan gott kunde tro att ballongen är hennes. Jag har på känn att hon kommer att växa upp och bli en väldigt envis liten dam. Bilden tycker jag är lite lustig för jag funderar- är det Signe som håller i ballongen eller är det kanske ballongen som håller i SIgne? Eller är det som Signe själv verkar sitta och fundera:

– Stå inte bara där och glo. Storleken har ingen som helst betydelse. 🙂

Vad har hon i barnvagnen?

image

Vad har andra mammor i barnvagnen? Har de som jag anteckningsblock och kamera? Och baby,  förstås? 🙂
Just nu bär det av till biblioteket. Snabba ryck medan Signe sover. Jag måste bara få läsa Eva-Stina Byggmästar. Nu.  Och så var det det där evinnerliga klädproblemet. Vad ska jag ha på mig?  Det blir ju  faktiskt bröllop på torsdag! Hjälp!
Tog en lite tokrolig bild igår.  Jag ska försöka få in den hit när jag kommer hem.  Så att ni också får skratta lite.  I varje fall le lite grann. Åt gulliga babysar med gigantiska ballonger.  Återkommer. 🙂

Postat med WordPress för Android

Vardag igen

image

Helgerna går så snabbt.  Just när jag kom in i den rätta rytmen var den över.

Jörri har åter en gång åkt iväg på skolning till huvudstaden så jag får klara mig själv i några dagar.  Som bäst väntar jag på att Signe ska ta sin förmiddagssiesta så att jag får återuppta skrivandet.  Kommer inte ens ihåg var jag satte punkt senast. Igår fick jag sådan inspiration. Men Signe vägrade.  Mamma fick inte hålla något annat i famnen än henne. Då skrek hon högt.  Jag har en massa artiklar liggandes på hög.  Idag ska jag klippa ut dem. Göra mitt eget inspiratiosblock.

image

Laila har åkt sin väg.  För att komma igen när det blir bröllop. Barnen har lovat ta hand om henne den kvällen. Sen kommer hon på nytt igen efter ett par dagar och då blir hon kvar i nästan en månad.

Laila har nog allt det jag förväntar mig av en hund. Hon är snäll och gör som hon blir tillsagd. Hon ser lite nedstämd och sorgsen ut,  men när vi kom till villan for hon runt som en raket.  Men hon kom genast tillbaka när vi ropade på henne. Trots att jag envisades med att prata svenska med henne hela helgen. Och hon verkar förstå.  Hon är språkkunnig, Laila.

image

Ibland funderar jag vad som rör sig inne i huvudet på henne.  Vad hon har sett i sitt liv? Varför hon är rädd för stora män? Laila är nämligen ingen vanlig hund.  Ras? Vi kan säga som så: äkta kärlek struntar i rasbeteckningar. 🙂 Laila har bott i Spanien.Strövat omkring på gatorna. Ätit vid någon liten kvarterskrog. Blivit matad av snälla turister som tyckt om henne; tyckt att hon var söt. För att slutligen infångas och adopteras till Finland.

Jag undrar vad som är bättre? Spanska Rivieran eller Toholmska skogarna? Eller Neristan? Åtminstone blev hon jätteglad när vi parkerade på hennes egen gata och hon satte iväg i flygande fläng mot sin egen dörr. Husse och matte var alldeles för sena i vändningarna innan de fick upp dörren åt henne,  så då måste hon skälla lite på dem också. Duktig hund. 🙂

Lördagselak

image

Kanske jag steg upp med fel fot. Lördagselak är i varje fall vad jag är idag. Jag känner hur hornen formligen växer ut ur pannan på mig.

Det började med ett besök hos frissan. Åter igen ett kliv ut i det okända med en ny människa. Jag får skylla mig själv. Jag borde ha prickat in besöket redan tidigare. Men jag hade inte fattat det innan – att Jörri är borta nästa vecka (vilket betyder att jag inte har någon barnvakt) och att det dessutom är bröllop nästa vecka. Så då får man ta första bästa frissa som är ledig. Visst,  nog blev håret säkert helt bra.  Men känslan när människan ryker in i håret med saxen.  Ostrukturerat och det känns som om hon inte klipper överallt utan bara tufsar till lite här och där.

– Öh,  du får gärna tunna ut lite till. Jag har jättetjockt och alldeles för mycket hår…

Då ryker hon i med storsläggan.  Jag blundar. Fasar.  Räknar dagarna till bröllopet.

Att gå till frissan borde vara en njutning. Man ska inte behöva sitta som på nålar. Vi kan säga som så att jag har lärt mig en läxa.  Nu vet jag också varför det är svårt att få en akuttid till en frissa jag tycker om… Och varför andra har hur mycket lediga tider som helst…

Efteråt skulle jag passa på att inhandla några andra saker. Jag tänker vara snäll och varken berätta vad jag köpte eller var. Men vi säger som så att jag visste redan på förhand att jag borde ha Jörri med. Bara han kliver in genom dörren blir priset något helt annat. Det är så fel och jag har aldrig någonsin kunnat acceptera att det är så.  Men jag tänkte, än en gång i min barnslighet,  kanske jag inbillat mig alltsammans?  Dessutom,  vid det här laget borde de ju veta om att jag är gift med Jörri – eller hur?  Men när jag fick inköpens slutsumma presenterad för mig, insåg jag genast att Jörri borde ha varit med.  Jag blev så arg. Men jag sa ingenting. Istället ringde jag Jörri och låtsades be om ”konsultation”.

-Vill du jag kommer över?

-Ja!!

Han hann inte mera än innanför dörren och priset sjönk på direkten med 23 eur!  Märk väl att Jörri varken hade frågat efter priset eller om rabatt! Han helt enkelt bara klev in genom dörren och sa hej!

Alltså jag såg rött. Det är så förnedrande. Nu lever vi på 2015 om jag inte minns helt fel. Är det för att jag är kvinna? Är det för att en man ”mukamas” har mera auktoritet och inte går att lura hur som helst? Jag vet om att jag många gånger är snäll, men så lättlurad är jag verkligen inte! Åter en gång har jag bestämt mig: Jag går aldrig mer in dit! Never är ett hårt ord.  Men allvarligt,  varför förnedra sig själv på det där sättet? Jag blir så less…

Till sist besöket på Ekopunkten med allt skräp vi sorterat ur vårt förråd. Hela Kokkola verkade idag ha städat ur sina gömmor. Jättelånga köer,  men vad gör det när man får sitta i bilen och se på när andra jobbar. Tills man inser vad människorna i kön framför oss håller på att slänga bort: Vi såg åtminstone 3 stycken  mommocyklar som såg ut att vara i helt ok skick,  sängar,  3 sparkstöttingar modell äldre…  Speciellt sparkstöttingarna grät jag över. Vi har nämligen en likadan sparkstötting. Den har varit min mommos och den är min stolthet för jag tycker att den är jättetjusig i sitt grånande trä och med sina handsmidda krumma medar.

– Snälla rara människor! Tänk lite på moder jord! Släng inte sådant som ännu går att använda.  Ge dem istället till Röda korsets lopptorg.  De säljer dem mer än gärna vidare för en liten slant och pengarna går vidare till välgörenhet. Själva inhandlade vi så sent som idag från Röda korset en säng till villan för 22 eur.  Och Signes matstol på villan är också ett loppisfynd för 10 eur. Jag menar,  varför kasta saker som ännu går att använda? Världen är galen…

Laila såg lite fundersam ut när jag åkte iväg imorse. Jag tror jag vet varför nu. En sådan här dag borde jag allt ha stannat hemma… Tack och förlåt.