Från dröm till verklighet

Det började för ett par år tillbaka. Jag såg de gulliga och färgglada trikåmössorna några händiga kvinnor hade sytt ihop och stod och sålde på torget. Jag tror jag till och med köpte en i present till något av brorsbarnen och tänkte :

– Det där kan inte vara så svårt att göra. Skulle ha lust att sy en själv. ..

Men längre än så kom jag inte.  Jag iddes helt enkelt inte köpa något tyg. Jag tänkte att jag ändå aldrig har tid att göra det.

Men så kom lilla Kevin till oss för någon vecka tillbaka. Med sin Spiderman -tröja på huvudet.

– Vao, sa jag. Kan man sy mössor av avlagda tröjor? Och genast var den igång. Hjärnan alltså.

Och ikväll kom grannfrun emot mig,  iklädd en snärtig,  gladröd mössa.

– Nog är det märkligt om jag inte kan få ihop en sådan där ändå,  muttrade jag för mig själv och hoppade in i bilen för att åka och hämta Linnea.  Väl framme vid konservatoriet googlade jag ”trikoo pipot” och hamnade här. Och när jag kom hem rev jag resolut upp Jacobs tröja ur roskisen.  Tröjan kasserade jag nämligen så sent som i söndags pga att det fanns hål på ärmarna.  Någon timme senare ikväll ser tröjan ut så här, tadaa!!:

20150331_222219

Och det var inte alls svårt, säger en nybliven,  stolt mössaföderska. Jag läste någonstans att det tar typ fem minuter att sy en sådan mössa. Det stämmer nog inte riktigt. För mig tog det allt bra mycket längre.  Jag fick lite problem med symaskinen (morr… ) och så fick jag tänka till en hel del för att få tyget från Jacobs tröja att räcka till.  Men med ett oanvänt tyg till hands syr du säkert en sådan mössa på en halvtimme.

Flickorna har länge pratat om att de vill testa att sy något på symaskinen. Tills nu har jag lyssnat på deras planer med ett halvt öra.  Tycker inte att de haft några vettiga planer för vad de vill sy.  Men om de fortfarande är intresserade tror jag att jag ska föreslå för dem att de syr sig själva varsin mössa i ett tyg de själva får välja ut i affären .  Jag är medveten om att jag får ladda med oooooändligt mycket tålamod om det projektet blir av,  men jag är övertygad om att de skulle klara det galant. Om mamma kan så kan de.

Vad ska man ha på sig?

IMG_20150328_205004

Kommer ni ihåg Askungen och hennes bal? Som det ser ut nu kommer hon att få gå på sin bal ändå . Det är nämligen ok att hon har sin Signe-handväska med sig.  Men säg den glädje som varar för evigt. Då blev det ju problem igen. Vad ska hon ha på sig?  Den här gången behöver jag kanske inte fundera så mycket.  Colorful casual är dresskoden.  Så då passar ju säkert min röda loppistunika. 😊 Men jag skulle vilja ha fräsiga strumpbyxor till: svarta i bottnen (så att det passar med svarta kjolen) men med något rött i mönstret.  Var hittar jag sådana? Och Ellens röda blomma i håret skulle vara cool.  För det är ju Valborg och efter det går temat. Men blomma i håret är ju kanske inte casual? Nå jag har ju tid ännu att fundera.

Problemet är att jag har sett en klänning i affären som jag vill ha.  Jag har varken tittat på prislappen eller om klänningen ens finns i min storlek. Än mindre rört vid den. Jag har bara fantiserat.  Undermedvetet. När jag gått förbi. Det stod helt enkelt Eva på den…  Vit botten och ett blått sirligt blommönster på… Suck!  Vill ha! Och speciellt med tanke på att hela sommaren kommer att bli en enda stor fest.  Konfirmationer en hel drös,  släktträff,  jämna årsdagar i  massor…  Ja min garderob är helt enkelt i behov av påfyllning!

Så kom vi till det där problemet: Det där med amningen. Amningen som är min Räddare i  många av nöder. Men om du ammar, klär du dig då i klänning? Drar du helt sonika upp klänningen till öronen och ger järnet och ser ut som om det regnar? I kyrkbänken? Intill svärfar?  (fast min svärfar har humor och han äger en förmåga att anpassa sig till de mest märkliga situationer. 😊)Det heter ju att amning är naturligt! Inget att skämmas för!  Öh… Kalla mig pryd om du vill,  men jag försöker faktiskt vara lite diskret…

Så jag antar att klänningen får hänga kvar på sin galge i affären.  Suck. Och den som var så fin.  Eller så får jag ta och sy taklucka. Bröstlucka. Det kunde faktiskt vara ganska behändigt.  I varje fall om det blir varmt…

Rapport från mjölkbaren

20150329_140808

Så var välgörenhetskonserten förbi och mamma kan andas ut.  För lite nervpirrande blev det nog allt.  Kören var så duktig och jag var mäkta imponerad av solisterna.  Jag skulle aldrig våga sjunga solo! Jag blir därför alltid väldigt imponerad när jag ser ”vanliga” människor ställa sig bakom mikrofonen och sjunga. Ni är så hurja!

Jacobs bidrag till konserten gick också helt bra.  Synd bara på den dåliga tekniken i kyrkan. Jag tror att högtalarsystemet fick sig en välbehövlig genomsotning av Jacob. 😊 Vi funderade faktiskt innan konserten ifall Jacob borde skippa mikrofonen helt och hållet. Jacobs röst är nämligen så kraftig att han klarar sig helt bra utan.  Efter många om och men blev det mikrofonen ändå med resultatet en hel del skräll. Själv satt jag och önskade att någon gått och dragit undan mikrofonen. Kan bara berätta att mamma var på god väg med Signe sprattlandes under armen.😊 Men jag besinnade mig.  Ville inte stjäla ”showen”.😊

Och Signe då? Ja,  hon låg i mjölkbaren under så gott som hela konserten. Under sina fem månader i livet har hon gått på konsert minst 10 gånger. Och hon gör det med bravur.  Är tyst som en mus.  Eller kanske det heter att hon lärt sig utnyttja situationen till fullo?😊

Storasystrarna försökte faktiskt tappert få henne att koncentrera sig på dem istället,  men då morrade mamma till.  Uppspelta och vilda bebisar har jag lärt mig att lätt blir högljudda.  I varje fall vår bebis. Så än så länge föredrar jag att hålla mjölkbaren öppen. Få se vilka konster och tidsfördriv vi hittar på när hon blir lite äldre?

Vad händer nu? Jo, närmast står dragspelstävlingen och ett dop på programmet.  Barnen har lovat sjunga på dopet,  men problemet är vad.  Tre olika viljor och mammas och pappas veto därtill, säger att det är bäddat för konflikt. Förslag mottas därför med tacksamhet!

Själv tänker jag börja påska mig.  Ellen efterlyste senast idag påsk i vårt hus,  så imorgon börjar vi!

Men framförallt ska jag koppla av och vila mitt värkande huvud.  Det har bultat hela helgen. Så nu är jag glad att det är vardag igen. En stund i varje fall.

Tänk att jag har en liten, liten apa

20150329_090731_LLS

”Tänk om jag hade en liten,  liten apa? Umpa, umpa falle-ralle-ra! ”

Men tänk för att jag har det!  En liten apa som biter på tårna,  som kollar skäggutväxten på pappa,  som tror att hon alltid måste prutta med munnen när hon äter,  som… Ja, listan kan göras oändligt lång.

Inte ett ord säger hon.  Hon känns nästan lite som en engelsman i New York. En betraktare. Men leendet som drar fram över ansiktet när hon ser någon hon känner igen,  är desto bredare. Och hon ger allt för att få ett leende tillbaka. Och det gör man så gärna –  ler.  Det går helt enkelt inte att låta bli.

20150329_090705_LLS

Signes hand flyger upp i luften för jämnan. Har jag henne i famnen och vi går framåt så kommer Signes hand alltid först.  Det är som hon alltid måste få ligga steget före.  Trots att hon inte ens kan vända sig runt. Men hon ska vara först – först framme för att hälsa.

– Ser ni mig världen?  Här är jag!

Den här veckan har jag varit extra glad över henne. Hon får mig att glömma alla tråkigheter.  Och det säger alla andra i vår familj också:

– Tänk om inte Signe skulle ha kommit till oss?

Ja,  jag undrar verkligen hur vårt liv då skulle ha sett ut? Vågar knappt tänka tanken.

Behöver jag ens säga att jag är tacksam?

Vill se

1427531693953927862808

Jag har konstig filmsmak.  Helst ska det vara romantiskt och sorgligt. Eller dramatiskt.  Men jag tycker också om spännande filmer.  Action. Det är svårt att beskriva hur en bra action film, i min smak, ska vara.  Jag är krånglig. Sparsmakad. Pojkarna här i huset kan tycka att en action film med mycket pang,  pang är döhäftigt. Själv kämpar jag med att hålla mig vaken.  För mycket skämmer allt.

Men nu har jag sett ut en film jag vill se.  Inhemsk till på köpet: Big Game.  I en av huvudrollerna ser man Samuel L  Jackson. I den andra Onni Tommila 15 år. Filmen handlar om Oskar 13 år och USA :s president. Air Force One störtar i skogarna uppe i norra Finland och det blir pojken som får ta hand om presidenten och rädda honom från terroristerna.

Jag har alltså inte sett filmen,  men min hjärna har redan spunnit ihop intrigen och kryddat med en hel massa norrsken. 😊 Jag tycker om Lappland.  Har min egen Lapplandfeelis som jag tycker vi borde marknadsföra lite mera.  För det är exotiskt. Och vackert.

Nu väntar jag på att filmen kommer ut på dvd.  För jag tror inte att biografen släpper in Signe med mig trots att jag kan svära på att hon inte kommer att störa de andra biobesökarna. Jag vet hur man gör för att hålla henne tyst. Eller som Jörri säger:

– Eva har sina hemliga knep. 😊

Dikterna lever vidare

IMG_20150325_071328

”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.”

Så skrev Tomas Tranströmer i en av sina dikter. Den dikten fick jag serverad av vår gode vän K under ett av våra samtal.  K och jag har en förunderlig förmåga att prata om de mest märkliga saker när vi pratas vid.  Synd bara att han och I bor så långt borta.

Som bäst drömmer vi lite om att bila ner till Borås i sommar igen  och se att allt är som det ska hos K och I efter vinterns elände. Och eftersom de ändå bor så nära varuhuset Gekåsen så tycker mor här i huset att vi samtidigt kunde passa på att åka där via. Och Astrid Lindgrens värld…  Och via Ellens kompis…  Och… Listan kan göras hur lång som helst. 😊

Men tillbaka till Tranströmer.  Jag läste i morse att poeten, som till och med förärats Nobels litteraturpris, nu har lämnat jordelivet. Men orden,  de lever vidare. Och du som inte har läst Tranströmer – gör det.  Han skriver så man förstår. Sakligt och  mitt i prick.

Jag behövde en vårkick

20150326_130324

Jag liksom tappade humöret när vädret var grått och trist.  Kände att väggarna höll på att trilla på mig.  Att jag var fångad i en bur och min enda uppgift var att servera familjen.  Ja,  ärligt talat – jag formligen såg rött. Och Signe var ännu mera mammaträngtande än vanligt just de dagarna.

IMG_20150326_142103

Men det var då.  Nu är nu. Igår började solen skina igen och även jag.  Redan från morgonen stack jag mig ut på promenad rustad med kamera och allt. Jag tror jag fångade lite takdropp och smältvatten, men jag är inte säker. Jag har inte hunnit se på bilderna ännu…

IMG_20150322_112840

Idag lyser solen igen och jag har varit ute på strövtåg igen.  Lite motigt kändes det idag i den kalla vinden och gårdagens promenad hade gjort benen stela och slöa. Men när jag väl fick upp farten och värmen, infann sig till och med njutningen.  För övrigt tycker jag att jag börjar ha sett allt vad som finns att se i mitt närområde.  Jag skulle vilja vidga vyerna.  Men det känns så dumt att hoppa in i bilen och köra iväg någonstans bara för att ta en promenad.  Men jag tror nog att jag ska göra det ännu.  Jag fantiserar om havet och att se båthusen. Ni som känner till Karleby vet kanske vad jag pratar om.

Tillbaka till de motiga dagarna och vad som irriterade mest då.  Jo tävlingar och en massa deadlines! Tycker ni om att tävla? Jag vet inte vad jag ska svara på den frågan. Det är blandade känslor, framförallt med blicken i backspegeln och voice kids resan. Ibland är det roligt,  men ibland blir det bara för mycket av det goda. Så i tisdags fick jag nästan propp när jag skulle göra fortsättningsanmälningar,  tävlingsanmälningar och dittan och dattan och samtidigt förhöra Linnea till prov. Nå nog klagat, min käre man skred till verket och fyllde i ansökningar i flygande fläng. Själv fick jag Ellen anmäld till dragspelstävlingen och tentat Linnea i romerska riket så alla blev väl till slut nöjda.

Dragspelstävling? Ja,  inte vårt påhitt utan snarare flickans lärares. Karleby har i vår nämligen äran att få stå värd för en stor nationell dragspelstävling i dagarna tre.  Ellens åldersgrupp tävlar inte på riktigt – snarare får barnen uppträda och visa vad de kan. Problemet är att samma dag händer väldigt mycket annat också… Som dop,  konsert och konfirmanderna ska ha samling… Så egentligen skulle vi inte ha tid att tävla, meeeeen när man har lovat  snällt att ”visst går det” så är det bara att försöka hinna med allt. Ellen får ge järnet, riva av Gubben Noak i flygande fläng så dunstar vi sedan ur dragspelarnas rike.  😊 Medaljen hoppas vi Ellens lärare hämtar ut åt henne.  Han kunde gott hänga den runt halsen på sig själv.  Utan hans tålamod, humor och sprudlande energi skulle dragspel vara väldigt tråkigt. Eller?