Hemma igen

IMG_20150226_120950

Vi kom hem igår på kvällen. Hemvägen gick via toppen på Isosyöte. Jag ville se om allt var sig likt från det vad jag minns av Isosyöte ca 15 år tillbaka i tiden. Och visst var det sig likt.  Träden hade sina typiska snöklumptäcken.  Hotellet verkade ha vuxit till sig och även stugorna hade förökat sig.

Vägen från Uleåborg har aldrig känts så lång som den här gången. Vilken lättnad att till slut parkera på den egna gårdsplanen.

Dagen har gått i vågrätt läge för min del. Jag hade feber inatt. Igen. Jag skyller åter en gång på ammandet då jag inte har andra symptom än just feber.  Under denna Signe-resa har jag haft feber ett par gånger och jag har märkt att den alltid kommer när Signe blir som mest ”bröstaktiv”. Som nu.  Men det känns redan bättre så imorgon är jag nog på benen igen.

I Isosyöte hörde jag en låt jag tycker väldigt mycket om. Jag glömmer bara bort att den finns. Måste sätta den här så att jag kommer ihåg. Låten Mysteriet. Kommer ni ihåg låten Aki Sirkesalo och Lisa Nilsson sjöng omväxlande på finska och svenska? Sirkesalo som omkom i tsunamin?

Höjdpunkter

20150225_111132

Den här semestern kunde gott beskrivas som en trappsemester.  Vår alpstuga är en enda trappa. För att ta sig upp till huset måste man trappa upp för en väldigt snöig och smal trappa. Väl uppe och innanför dörren möts man av en ny trappa upp till köket och vardagsrummet.  Barnen måste trappa ytterligare en trappa innan de kan slänga sig i sina sängar.

20150225_110749

Jag har alltid drömt om ett hus i två våningar, men efter det här är jag inte så säker längre. I varje fall har jag lärt mig att så länge man har barnvagn och baby lönar sig det att hålla sig nere på marknivå.

20150225_114739

Idag har vi bestigit Isosyöte. Eller det heter att Jörri och de större barnen har gjort det.  Signe och jag har hållit oss nere vid roten och njutit av civilisationen i form av människor och en liten shop. Äntligen lite människor omkring oss!

När vi hade sett tillräckligt av människor och njutit av Kaija Koo som vrålade ut ur högtalarna, beslöt Signe och jag oss för att gå ”hem”. Vill säga 3,5km tillbaka till vår stuga.  Uppförsbacke så gott som hela vägen.  Jag måste vara den enda som är ute och går med barnvagn här. I varje fall tittar bilisterna en extra gång på mig där jag stönande tar mig fram. Sista biten slet jag av mig vantar och mössa och funderade allvarligt på att dra av mig byxorna också.  (Lugn,  bara lugn.  Inga nakopellefasoner här inte.  Jag hade ju dubbel uppsättning!)

20150225_130439

Här sitter jag nu utanför vår alpstuga genomsvettig och trött.  Nyckeln märkte jag först nu att ligger i Jörris ficka 3,5 km bort…  Visserligen 3,5km nedförsbacke,  men jag tänker verkligen inte gå och hämta den.  Jag har ringt Jörri och beklagat mig.  Han får allt komma hit.  Nu.

P.s. När Jörri kommit och släppt in mig och jag hade vilat en stund, blev jag så inspirerad att jag vandrade tillbaka ner till Isosyöte.  Betydligt lättare att gå nerför än uppför.  Stegräknaren räknar därför till 12300 steg idag.  Men den säger inget om hur jobbiga dessa steg varit.

Slalomäventyr

20150224_105337

Signe och jag har välförtjänta placerat oss raklånga på soffan i vår alpstuga. Signe, för att hon varit så duktig och sovit mycket i vagnen idag och jag, för att jag stått och frusit vid barnbacken x2 samt för att jag också varit och åkt slalom. Och jag kom upp till toppen som jag sa. Men med hiss.  Det snöade fruktansvärt halva dagen och Signes vagn skulle ha behövt skidor under hjulen för att ta sig fram.

Jag, som skulle vilja hyra husbil och åka på semester, fick mig en tankeställare idag.  Jag bevittnade en husbil som åkte in i en snödriva och familjen fick hoppa ut och knuffa på för att få den loss.  När de äntligen kom loss började bilen rulla bakåt, rakt in i nästa snödriva medan maken sprang efter ivrigt perkulerandes att hen skulle styra RAKT bakåt. INTE IN I SNÖDRIVAN! Suck. I den stunden tyckte jag att jag hade fått min kvot av finska svordomar fylld, så istället vände jag uppmärksamheten mot en man i ljusblåa tights som det stod Estonia på baken på.  Snygg?  Njääää.  Vi kan säga som så att alla inte klär i tights… Dessutom såg det lite kallt ut…

Och jag, världens mest perfekta människa, gör ju inga misstag. Näeee. Förutom igår när jag gick ut ur ABC med två kaffe utan att betala…  Det var Jörri som haffade mig och sände in mig tillbaka med hans plånbok för att betala. Biträdet vid kassan frågade:

– Har du S-bonuskort?

Jag rotade runt i Jörris plånbok och sa:

– Jo jag har, men det här är inte min plånbok…

Biträdet tittade konstigt på mig och då insåg jag vad jag sagt. Jag fick trots allt betala med mina ”stulna” pengar. Kan bara vara glad att de inte sände vakterna efter mig…

Nu väntar jag att familjen ska komma tillbaka helskinnad från backen. Speciellt Ellen som haft både med- och motgångar idag.  Men duktig är hon.  Nog blir det en slalomfröken av henne ännu.

Idag har alltså Pikkusyöte avverkats. Imorgon är det Isosyöte som gäller.

En ny dag

IMG_20150224_093726

Så blev det ny dag med nya möjligheter. Vaknar av att jag stirrar in i en stockvägg som inte är hemma.  Lyckligtvis är flickan intill  mig i alla fall bekant – flickan som i dagarna lärt sig pladdra något förfärligt. Stundvis låter hon som en katt för att däremellan pladdra obegripligheter.

Idag ska Ellen göra sin slalomdebut. Hoppas det går bra. Inga brutna ben vill vi ha. Signe och jag ska promenera. Till toppen. Då ska jag vinka så att ni ser mig.

På toppen utav allt

Plötsligt får träden rimfrost och snö i håret.

Smutsslaskiga vägar förbyts i rena vita med nypudrade meterhöga snödrivor vid sidan om.

Anar tomteland i fjärran.

Det kittlar  i magen

där jag krampaktigt  greppar rattem.20150223_160618

Inser att det är bäst att hålla tungan rätt i mun.

Vägen går uppåt och neråt. Till och med navigator-Astrid är vilsen.

Vi parkerar framför vår alpstuga. Nere på vägen.  För vi kommer inte upp.

Fågelholk.  Med utsikt nästan till Kina.

Lappland? Nej,  bara nästan.  Eller fråga dem som satt på baksätet hela vägen hit.  Vilket ståhej om vi var väg till Lappland eller inte. Håhåjaja säger mamma.  Som om det spelade någon roll.

Syöte är nästan fjällen.

Evas memoarer del 1

Jag dras med dåligt samvete för den här bloggen. Jag känner att jag är inne i en svacka nu. Känner att jag inte riktigt har något nytt att komma med. All min energi går åt till memoarerna. Det är dem jag brinner för som bäst.

Jag funderade faktiskt ett tag på att ordna omröstning här på bloggen. Omröstning vad mitt projekt ska heta. Det kan ju inte vara så  simpelt som ”Evas memoarer”. Det måste vara något dramatiskt. Typ ”Tillbaka till svalungesommaren”. Eller ”Hållplats livet”. Tills jag googlade på ”hållplats livet” och insåg att det redan finns typ 10 böcker med samma namn…

Eller äsch, vi låter det vara. En stund till i varje fall. Jag byter ändå rubrik varenda dag.

Idag är jag inne på sid 47. Jag ser hur ni himlar med ögonen. Hur har hon fått ihop så mycket?

Det funderar jag också. Jag funderar att jag måste ha täppt upp någonstans. Proppat vadd i någon hålighet. Och nu när jag äntligen fått ut proppen, nu när någon äntligen lyssnar – för datorn lyssnar. CIA och allt vad de heter lyssnar – så bubblar allting ut.

Egentligen skulle jag ha lust att publicera alltsammans här på bloggen. Men jag känner: Äh – kanske bäst att jag låter bli. Farmor skulle bara vända sig i sin grav. Känna sig besvärad. Ni kanske höjde på ögonbrynen där? Eller noterade ni ens det? Att farmor vänder sig i sin grav. Inte att hon sitter uppe på en molntapp och ler åt mig. Nej farmor sover i sin grav. Det var i varje fall vad hon trodde.

Nu märker jag att det blev invecklat. Att jag har skrivit in mig i ett hörn. Att jag borde förklara mig. Men jag väljer att låta bli. Religion är nog så invecklat. Utan den skulle det inte finnas så många krig.

Men jag ska nog ändå bjuda på lite fammoheter i något skede. Jag tycker de är så kul. När de ploppar upp. Minnena alltså. Försök själv komma ihåg din farmor eller mormor eller något annat långt tillbaka i tiden. Vad annorlunda allt var då. Och roligt!

Vad har jag gjort mera idag än skrivit? Jo, städat och stormkokat potatis. Jag märker att jag pratar var och varannan dag om Signes ätande. Ibland äter hon inget så att jag håller på att få ett nervsammanbrott. För att hon nästa dag slafsar i sig allt vad som bjuds. Idag kvartöverelva var hon hungrig. Jättehungrig. Och det var först idag som jag insåg att 11:15 ska hon tydligen ha mat. Varje dag. Inte bara när Eva kommer ihåg det. Så idag när klockan var 11:15 och jag ännu inte lyckats få potatisen i kastrullen – vad gör man då? Jo, man stormkokar potatisen på sexan tills knölen insett att den gör bäst i att mjukna. Jag kan bara berätta att potatisar aldrig tidigare har kokat så snabbt i det här huset. En våldsam död…

 Nu tänker jag ta kaffe. Eftermiddagskaffe.

Punkt.