Ögonblick

IMG_20141031_165833

Vad jag önskar ibland att jag kunde glänta på dörren och fick ta del av allt det som händer bakom dina slutna ögonlock. För jag antar att det måste vara något väldigt fantastiskt.  Inte ens jag, din egen mamma, lyckas få ditt annars så allvarsamma ansikte att spricka upp i sådana leenden. De får hela ditt ansikte, hela ditt väsen att lysa upp.

Det är bräckliga, fladdrande ögonblick. Så snabba och korta att jag knappt hinner få dem på bild. Och varje gång är det lika magiskt. Som när solen tittar fram. Efter regn. Och jag önskar att ögonblicket aldrig, aldrig någonsin vill ta slut.

Berättelsen

IMG_20141027_202929

Häromdagen sa Jörri till mig:

– Vet du Eva,  folk frågar av mig hur förlossningen gick. Vad ska jag säga?  Jag tycker inte att jag är  rätt person att svara på den frågan.

Jag förstår honom. Jag gissar också att vi har två helt olika historier att berätta om vad som riktigt hände. För det är en helt annan historia att stå vid sidan och se på än att vara mitt i orkanens öga.

Egentligen hade jag inte tänkt ge något referat över förlossningen för den biten tycker jag att jag vill behålla för oss själva.  Men sen kom en massa krångel emellan så nu känns det lite som – why not? Men alla smaskiga detaljer väljer jag att inte servera. Dem vill jag behålla för mig själv. Så ni får hålla till godo med en censurerad version. 🙂

Jag hade ju önskat att Signe skulle födas på fredag och där fick jag verkligen som jag ville.  Jag vaknade på fredagmorgon av att jag hade värkar som kom med 10 minuters mellanrum.

– Vau, tänkte jag med skräckblandad förtjusning. För som ni kanske minns var jag rädd för förlossningen?  På samma gång som jag såg fram emot att få träffa babyn.

Jag klev upp där före sju i väntan på att Jörris väckarklocka också skulle ringa. Det skulle jag aldrig ha gjort för värkarna försvann eller började komna endast typ en i halv timmen. Så när Jörri dök upp satt vi där och funderade hur vi skulle göra – skulle Jörri åka till jobbet eller inte. Efter en del funderande fram och tillbaka skickade jag iväg honom till jobbet. Det var ju ingen panik med mig. Men på ett villkor – han fick inte lämna Kokkola. 🙂

Dagen tillbringade jag på soffan och hade värkar lite nu som då, men inga regelbundna sådana. Barnen var lyckliga då deras mamma var däckad och lät dem spela Playstation och dataspel hela dagen… För att inte tala om hur lyckliga de var över att fredagsstädningen blivit inhiberad.

Vid 14-tiden märkte jag att jag hade börjat blöda och ringde Jörri och sa att det kanske var bäst att vi åkte in till bb ändå. Där konstaterades att jag hade öppnats 6 cm, men också att värkarna tagit slut. Om jag förstod saken rätt så var vi sammanlagt sju kvinnor som väntade på att föda och läkarna ville därför inte att min barnmorska skulle spränga hinnorna eller göra något annat aktivt för att sätta i gång min förlossning.  Läkarna var rädda för kaos på avdelningen. Men de vågade inte heller sända hem mig utan jag fick en säng ute på avdelningen i väntan på att förlossningen skulle komma igång av sig själv. Alternativt att de skulle ”ta itu med mig” följande morgon.

Så där satt vi på rummet och kände oss lite vilsna och överkörda. Jag konstaterade att vi hade, som flera gånger tidigare (i förlossningssamnanhang), hamnat längst bak i kön. Det kändes som att jag alltid är den som måste vänta, jag alltid är den som måste dra den där nitlotten. Tala om att bli ”prytto” för ingenting.

För att inte ändå sjunka helt ner i självömkans träsk gjorde vi som barnmorskan sagt och försökte promenera lite och på det sättet försöka få igång värkarna.  Men eftersom jag redan en längre tid hade haft svårt att gå, gav jag upp redan utanför dörren till bb… Det gick helt enkelt inte. Kvällen innan hade vi dessutom försökt vara ute och gå, men då fick vi vända om i slutet på vår gata…

20141018_132811

Vid sex-tiden hade jag fått nog av väntandet – jag hade börjat få värkar igen, men endast sporadiskt och humöret var i botten. Vi ringde på och barnmorskan beslöt sig för att ta en ny ctg-kurva för att kolla läget. Vid halv sju bestämde hon att jag skulle flyttas till förlossningssalen och efter det rullade allting igång av sig själv. Värk efter värk avlöste varandra (utan att någon behövde göra något) och Signe föddes slutligen före klockan åtta. Så summa sumarum gick det snabbt och jag ilade förbi alla i kön. 🙂

– Var förlossningen så hemsk som du hade föreställt dig?

Jo det var den. Men jag hade en helt underbar barnmorska som ledsagade mig genom alltsammans.  För att inte tala om Jörri – utan honom skulle jag aldrig ha klarat det. Och denna gång blev lustgasen min bästa vän.  Jag som knappt varit full i mitt liv var hög som en fura 🙂 På gränsen till att tuppa av. Och det var såå skönt 🙂

Men någon mer bb-resa blir det inte för min del. Jag vet att jag har sagt det förr, men den här gången kommer jag inte att ändra mig. Nu har ni också fått det skriftligt. 🙂

Men jag är glad att jag ångrade mig och att det blev en baby till. Signe är nog det bästa som hänt oss på en lång tid. Det märks också att både jag och Jörri  blivit äldre för vi värdesätter den här tiden på ett helt annat sätt än tidigare. När hon blev sjuk var det som om någon drog bort mattan under fötterna på oss. En hemsk känsla. Det att de andra barnen dessutom är rätt så stora inverkar också på det hela – vi får i lugn och ro koncentrera oss på babyn och snusa oss fulla av babylycka. Och det är inte vilken drog som helst. Det är världens bästa drog. Och den kallas LYCKA.

Skjuter undan vintern

20141026_135742

Jag och Signe följde med Jörri och de andra barnen ut till villan idag. Det hade blivit dags att ställa undan de sista prylarna inför vintern.  Med bagageutrymmet ockuperat av barnvagnen och bilens alla sex sittplatser fyllda med människor, var det bara att konstatera  – vi har en stor familj. Frågan är hur vi ska få alla prylar att rymmas i bilen om vi t ex ska iväg på någon mindre resa.

Ute vid Toholmen var det grått och trist.  Vart har den färgsprakande hösten tagit vägen?  Norrlandstunnan vi fyllt lagom till höstlovet fick vi tömma igen. Något bad hann vi ju aldrig med. Vi får vänta på nästa säsong istället.

Under den korta stunden vi var där ute vid villan,  roade flickorna sig med att försöka skjuta ett stort isflak, som lagt sig alldeles utmed stranden,  tillbaka ut mot sjön. Men hur de än pressade bort det från stranden,  så lika snabbt tryckte sjön det tillbaka igen. Det var som om sjön ville säga:

– Det hjälper inte hur mycket ni än protesterar. Här ska läggas lock. Det har åter blivit tid för vintern att regera.

Jag antar att det inte har någon betydelse hur mycket jag än protesterar.  Gulp.

Änglar – visst finns de

IMG_20141025_175905

Sitter här i det svaga skenet från Signes nya ljuslykta och känner mig lite ensam.  Familjen har åkt till Botnia hotel i Kronoby för att lyssna på Jacob och Marie som uppträder där på en familjekväll. Det är klart att även jag skulle ha velat åka och lyssna, men i det här skedet är det ganska omöjligt.  Och helt ensam är jag ju egentligen inte.  Jag har ju Signe.  Men eftersom hon inte gör mycket annat än sover blir det lite tyst här i huset.

Som bäst väntar jag på att klockan ska sega sig fram till 19 så att jag får gå på The voice kids plangalan.  Där uppträder nämligen semifinalisterna tillsammans med stjärnor som Robin, Jesse Kaikuranta, Jenni Vartiainen m.fl.

Någon nöd går det inte på mig. Jag har så mycket att vara tacksam för. Så mycket att återgälda. Grannfrun var precis in med en påse nybakta semlor och en stor sats köttsoppa. Mums! Och en annan vän såg till att Ellen kom sig till och från ett kalas. Vad skulle man  ta sig till utan vänner?

Tack M och L! ♡

Tre bilder av livet

IMG_20141025_104216

Plötsligt stod vintern utanför dörren.  Men ingen fara. Brasmästare  Jörri ser till att vi håller värmen.

IMG_20141024_210155

Flickorna var på disco igår kväll.  Och dansat hade de minsann gjort. I varje fall om man ser på knäna… Blame it on the disco, blame it on the light…

IMG_20141025_104828

Vårt köksbord har sakta men säkert fyllts på med blommor. Och jag njuter. Senaste blombuketten får mig att önska att jag också vore florist. Tänk om man kunde göra likadana själv… Stort tack till mina arbetskamrater!

Plötsligt händer det

IMG_20141024_160237

Plötsligt händer det.  Så heter det ju i reklamen. I vårt fall innebar det att två ögon öppnades. Två ögon som nere från sängbottnen förundrat tittade upp på oss. Såg ut att fundera:

– Vad är det mamma? Jag sov ju bara en liten stund…

För på onsdagkväll orkade Signe för första gången, under något som kändes som evighet, vara vaken och umgås en längre stund med oss.

Vill bara därför berätta att nu är vi hemma. Vi kom igår och så här långt känns allt ok. En lite annorlunda babytid är vad som väntar oss nu.  Lite bökigt är det för än har vi inte hittat in i rytmen. Eller som en sköterska sa:

– Det kommer att dröja ett tag innan du och Signe hittar tillbaka till varandra.

Hon sa också att hon var övertygad om att vi skulle hitta varandra till slut.  Hennes beskrivning är träffande: Det känns verkligen som om jag och Signe satt oss på varsitt tåg på väg åt helt olika håll.

Lite synd är det med amningen,  men jag har tagit upp kampen mot Nestlé utrustad till tänderna med mjölkpump och allt. Mjölkpump = förnedringens förnedring… Signes systrar tar det som något naturligt, men tonåringens förskräckelse gick inte att undgå:

– Inte tänker du väl använda den där när vi åker och hälsar på hos någon…

För tillfället är det mat var tredje timme som gäller.  Även om natten – fast då är det ok med var fjärde timme… Min sömnskuld börjar vid det här laget därför vara ganska stor… För jag kan inte somna om när jag varit uppe och värmt flaskan. Istället ligger jag där och vrider och vänder på mig i väntan på att ytterligare fyra timmar ska passera…

Även Jörri insåg att det kommer att bli svårigheter med att klara vardagen. Han beslöt sig därför att fortsätta vara pappaledig ytterligare en vecka. Skönt.  Förhoppningsvis hinner allting klarna under den tiden.

I’m a Barbie-girl

20141022_080858

Mitt i all bedrövelse kan jag inte annat än le åt Jörri som varit hemma och packat ihop lite toalettgrejor åt mig.

Barbie? Öh – jag funderar om toalettväskan verkligen ger rätt bild av mig själv? Vågar jag låta den stå framme så att personalen får syn på den? För jag är nästan lite rädd att väskan väcker funderingar:  om jag verkligen är vuxen, seriös, vid mina sinnens fulla bruk?

Eller kanske det är just det jag behöver just nu. Lite positivitet. Barnslighet. Barbiefägring. Glamour. Rysch och pysch.

Tack Jörri. Om du står ut med mig så står jag mer än gärna ut med dig. ♡

Var försiktig med vad du önskar

I måndags skrev jag att ”om inte livet snart håller paus…” . Knappt hade jag hunnit sända ut orden i etern innan livet liksom kollapsade och frossan drog fram i min kropp. I ett huj visade termometern 38,6 för ännu kliva upp till höjden 39.

På samma gång blev Signe som förbytt.  Hon skrek och skrek och ville inte äta. Behöver jag säga mer än att det var kaos i svalungeboet?

Som tur hade Signe en extra kontroll till sjukhuset igår och vi berättade hur vi hade det. Hennes matvägran syntes också i hennes viktkurva som pekade neråt.

Så här sitter vi nu på barnavdelningen. Eller jag sitter och Signe sussar sött, fullproppad med mjölk, i sin säng. För nu äter hon. Eller sväljer lydigt den mjölk dom trottar ner i hennes mun. Men hon sover sig genom måltiderna och sväljer – förutom imorse när hon äntligen orkade vara vaken.

Själv hade jag ännu i natt feber. Vad den beror på är det ingen som vet. Mjölk?

Igår måste jag erkänna att jag inte var direkt munterheten själv. Men säg den mamma som njuter av att se sin fyra dagar gamla baby stickas med nålar (alla blodprov var som tur ok!) och sedan pressas proppfull med mjölk.

20141022_102057

Och när man sedan blir placerad framför en tingest som ser ut att ha blivit hämtad direkt från en skräckfilm, för att inte tala om andra världskriget, då sjunker modet ännu ytterligare.  Men den där apparaten rör inte mina ädla ägodelar någon mer gång kan jag berätta – den bits! I varje fall om ser hur mitt vänstra bröst ser ut nu efteråt… Jag håller mig till mekaniska grejer som jag själv kan reglera…

Trots att jag själv jobbat inom vården uophörs jag aldrig förvånas över alla dessa vårdarpersonligheter. Vissa verkar att ha kopplat roboten på, medan andra sköter vår flicka som om hon var deras eget barn.  Behöver jag säga att jag älskar de sistnämnda? Även om jag inte klandrar de känslokalla. Alla har vi våra sätt att hantera/bearbeta upplevelserna i jobbet. Men för en nybliven mamma känns det tryggt när hon ser att det är vårdaren med hjärtat på utsidan som kliver in i rummet och inte hon som ”bara gör sitt jobb”. För när typer av den sistmämnda sorten kliver in, tvingas svakungemamman ibland svälja morret som hotar stiga upp i halsen… Tack och förlåt säger jag bara.

Ännu en förlossning

20141020_145312

Allting händer på en och samma gång.  Jag hinner inte med att smälta allt. Det är så spännande. Så mycket.

För idag låg i postlådan en ankomstavi. Jag har fått paket. Innehållandes böcker.  En bok där också jag är med!

Vertikal 3. Jag måste tänka på den en stund. Smälta. Jag är övertygad om att ifall livet inte snart börjar hålla paus kommer jag att förvandlas till ett livslevande Hangökex – jag kommer att explodera i ett leende som är större än ansiktet själv.

Skulle jag inte ha varit nyförlöst skulle jag ha rusat iväg till posten på direkten.  Men nu är jag ju det så nu måste jag förlita mig på min kurir. Och han åker postturen först imorgon bitti.  Så tills dess får jag snällt lov att vänta. Jag hoppas att även den här förlossningen går bra.