Storken kom

  20140831_131750

Storken kom och lyfte ner från himlen spjälsäng,  skötbord och barnvagn.

Ett ödmjukt tack till storebror med fru som förvarat möblerna åt oss – trots att storebror också konstaterade:

– Aldrig hade jag trott att jag skulle få lyfta ner dem till er… 

  Jag håller med för det hade jag nog inte trott själv heller 😉

Och barnvagnen – jag säger bara: Ibland är det väldigt behändigt med syskon. 🙂 Tack!

Villa-avslutning

 20140830_211038

 

Och då blev det med ens villa – avslutning, eller venetziansk som vi kallar det.  Knappast tar vi farväl av villalivet ännu, men lite vemodigt känns det ändå att sommaren nu även officiellt kan förklaras förbi. 

Det blev en ganska stillsam venetziad för vår del. Vi har tänt  facklor och barnen har smält bomber och mellan varven har vi kollat teven och Voice kids. Det tycker jag att ni också ska göra i år. 😉 (blink, blink)

Några raketer har vi inte i år. Istället litar vi på att villagrannarna längre bort tar hand om den saken.  😉

Jörri och barnen badar i Norrlandstunnan. Första gången sedan midsommar.  Naturen har bjudit på så heta temperaturer i sommar att inga heta bad har behövts. Själv håller jag mig till bastun. Har en knasig tanke om att min inneboende blir kokt om jag placerar mig i det varma badet…

20140830_213709_LLS

Även inne i Mimmis villa lyser det ikväll. Vad synd bara att ingen ändå är hemma…

En riktig tråkmåns = jag

 IMG_20140823_163518

Man får väl antagligen inte klaga, men för tillfället har jag svårt för att vara positiv. Grammofonskivan trött och sur går på högvarv. Jag känner mig som en elefant – klumpig och tjock. Det stramar, gör ont och är obekvämt och inga kläder sitter som de ska. Mitten av oktober känns med ens svindlande långt borta. Suck.

En liten ljusning i all denna dysterhet är att jag snart blir ledig. Hela fem arbetsdagar återstår. Tänk att jag plötsligt väntar på att bli ledig – jag som nästan haft ångest för vad jag ska hitta på hela dagarna när jag blir mammaledig.  Men nu när alla krafter går till att ta sig genom arbetsdagen för att med en lättnadens suck krypa till sängs redan vid åtta – då inser även denna Eva Evinnerligt Envis att det finns en anledning till att man ska vara ledig innan man ska iväg till att föda barn.

När ni läst detta tråkiga inlägg hoppas jag i varje fall att ni bättre förstår anledningen till att jag inte skrivit så mycket här på sistone. Just nu går all energi till att klara vardagen. Men kanske jag snart kliver upp ur detta deppighetens träsk och blir mig själv igen. Jag hoppas ni står ut med mig tills dess.

För nästa vecka lovar ju faktiskt en hel del spänning. Dramatik. För då ska jag avslöja vår STOOORA hemlighet. Så mycket kan jag ge i ledtråd att det handlar om musik. Men som sagt, den historien tar vi nästa vecka. 

Då kan man bara bli glad

20140826_175519

Höstvindarna viner på utsidan. Friskt och skönt. Och jag gillar det. Mycket. För vindarna gör rent hus. Friska fläktar flyger in och dåliga tankar ut. Aaaah – andas in, andas ut. Och jag blir som ny.

Dessutom tog jag mig idag tid till att studera min favoritgubbe i stan – självaste Snellman. Då kan det inte bli mycket bättre.  För jag tycker att han är så mysig. Jag blir så glad av att se honom. För så vill jag att konst ska vara. Rolig och lätt att ta till sig. Inga stela gubbar här inte.

Jag måste bara komma ihåg att ta en bild av honom i vinter också.  För om vintern är han extra mysig där han sitter i värsta snöyran och läser som om ingenting hänt och världen helt enkelt stannat upp runt omkring honom. Och äpplena fortsätter att vara glödande röda. Han har det allt bra, våran Snellman

Tre gånger väder

20140823_163817

Märkligt väder igår.  Alltid nu som då regn mellan varven, även trots att solen sken.

20140823_201711

På kvällen bjöds vi, efter att ha hållit begravning för Bamse,  på en fin, fin regnbåge som visade helt rätt väg till skatten…

20140823_213033

…för att på kvällen/natten bäddas in av dimman som välde in över oss.

Bamse kom tillbaka

IMG_26054008151292

Vill bara berätta att Bamse kom tillbaka.  Grannfrun hittade honom sovandes bakom deras skjul. Eller i varje fall såg han ut som om han sov. För väcka honom är det ingen som längre kan… Bamse har nämligen bytt jaktmarker för alltid. 

Jag är mest glad över att ha honom hemma igen även om vi aldrig lär få veta vad som hänt. Nu vilar han på första parkett under fågelbordet här på Toholmen med de rodnande rönnbären alldeles ovanför sitt huvud.

Hämd?

20140822_201900

Någon väckte mig i morse. Var pratsjuk och jättepigg. Kunde ABSOLUT inte sova! Ville prata om när hon ska få hål i öronen.

– Mamma,  du har ju lovat. När jag fyller år, börjar skolan – då sa du att det skulle bli…

Det hjälpte inte hur  mycket  jag än försökte fälla ner mina automatiserade öronlock i öronen. Dra täcket över huvudet. Flickan kom bara närmare.

– MAM-MAAA, HÅÅÅÅL I ÖÖÖÖRONEN!

Till slut hade hon även lyckats väcka lilla ♡ som satte igång i en väldig galopp. Min mage pompade upp och ner. Så jag klev upp. Muttrade något surt om min lediga dag och sovmorgnar. Drack mitt morgonkaffe (för nu är teet på hyllan igen…) och stirrade dystert ut genom fönstret på regnet som strilade ner över vår gråa värld.  

Gissa vem som just nu ligger bakom mig på den utdragbara soffan och sover? Jo, Ellen. Det är så jag får spader. Eller klöver…

Så här sitter jag nu med något lömskt i tanken och stirrar på påsen med stenkakor vi kom hem med från Juthbackamarknaden igår. Det kliar något fruktansvärt i fingrarna.  Jag vet inte hur jag ska kunna bärga mig. Jag gruvar allvarligt på hämd…

He he he. Bara veva lite. Pytte, pytte lite.  På vevgrammofonen. Provköra någon av stenkakorna. Det måste väl morgontrötta mammor få göra? Alice Babs eller Evert Taube? Vad fungerar månne bäst som skön ”väckelsemusik”?

 

Bara du och jag

Min mage lever sitt eget liv. 

Den hoppar, dansar, hickar. Ibland gör den till och med volter.

Skulle jag inte veta att du var där inne skulle jag lätt kunna få för mig att det spökar. Att magmusklerna äntligen ställt in siktet på tvättbräda. Hur otroligt det än må låta.

Jag önskar jag kunde göra någonting för dig när du har hicka.  För jag misstänker att den är väldigt besvärlig. Din hicka får ju hela min mage att gunga.  

Jag undrar om det kunde hjälpa att klappa dig varligt över ryggen. Mumla ett försiktigt bu i ditt öra. Men det går ju inte. Du är ännu så långt borta. På samma gång som du är alldeles intill.

Ett mammaråd kan jag i varje fall ge dig. Jag tror det skulle hjälpa om du inte snurrade omkring så mycket.  Riktade huvudet neråt och fötterna upp mot taket. Fast jag vet att det är enklare sagt än gjort.  Jag vet ju själv hur skönt det är att breda ut sig tvärs över sängen. Ta all den plats som bjuds ut.

Men jag hoppas lilla ♡ du förstår att en dag måste det roliga ta slut. Det finns människor här utanför som följer dina mönster. Ritar diagram över dina kurvor. Hummar och fnyser. Jag tror inte de gillar snurriga babysar.

Men för mig gör det ingenting.  Jag tycker det är det är mysigt när du ligger tvärs över i min famn. Under kaffebordet. På jobbet. Utan att någon kan se det. Tänk om de bara visste vad vi håller på med?

Du och jag. Det är vår hemlighet.  Ett tag till.  Och jag lovar säga till i god tid innan mikrofonerna dras fram på rådgivningen nästa gång. Då förstår du vännen. Då måste vi vara som folk. Både du och jag.

 

Var är vår Bamse?

20140608_085734

Det här är sista bilden på vår Bamse. Tagen någon gång i somras när han och flickorna en morgon kröp ner hos mig och magen. Men sedan 1,5 vecka tillbaka är Bamse spårlöst försvunnen.

Jo jag vet att man inte får ha katter att gå lösa i stan – så jag betackar mig vänligen moralpredikningar av det slaget.  Det blir inte heller bättre av det faktum att vi själva allvarligt funderat på att skicka iväg Bamse till katthimlarna. Och det helt enkelt av den orsaken att Bamse är en väldigt oberäknelig katt.

Ursprungligen var Bamse nämligen en vildkatt/hittekatt som vi tog hand om. Det vilda gick aldrig att tämja bort utan han hade sina rycker när han fick något vilt i blicken och helt utan orsak kunde hoppa på en och bitas som om han trodde att han var hotad på något sätt. Men sen hade han också stunder, som här på bilden (fast det syns lång väg att han inte känner sig bekväm i situationen). Tyvärr varade de här stunderna högst ett par minuter för att i nästa stund utmynna i ett utbrott. Det var som om han trodde han var mitt i kriget. Barnen hade därför stor respekt för honom och undvek helst att gå i närheten av honom. Så när vi fick veta att vi skulle bli en till fick vi allvarligt börja fundera om vi kunde ha honom kvar. Risken var ju överhängande att han skulle attackera lilla ♡ också. 

Jag märker att jag redan skriver som att jag tror att Bamse aldrig mer kommer tillbaka. För det tror jag faktiskt inte att han gör.  Bamse brukar aldrig vara borta – han är kastrerad och håller sig helst här på gården/gatan i närheten av sin matskål och ligger gärna ute i hammocken och mojar sig.

Kanske någon tycker att om vi nu en gång övervägde att sätta bort katten så nu ”slapp”  vi den på ett väldigt behändigt sätt.  Men det tycker inte jag. Jag vill veta var katten är och ska han iväg till katthimlarna så är det jag som ska sitta intill och vinka av honom. Har jag tagit hand om honom är det också min uppgift att ta farväl.

IMG_20140215_071638

Det blir inte heller bättre av att jag idag fick höra om en annan katt som i morse kom tillbaka med ett brutet ben. Allt kan vara en slump, den katten kan faktiskt ha fastnat någonstans med foten så att den slets av, men jag blir ändå misstänksam.  Speciellt när jag vet att den katten inte bor långt härifrån…  Visst kan djur vara besvärliga, men faktum är att människor kan vara nog så krångliga…

Så idag är jag väldigt fundersam: var är vår Bamse?

P.s. vill du höra mera om denna katt, klicka då på taggen Bamse här under så hittar du flera Bamse-historier i arkivet.