Gravväktaren Laban

20140629_165440

Min fammo kom alltid med en bukett blommor plockade ur naturen och blombänken när hon kom och hälsade på mig.  Så om somrarna plockar därför numera flickorna och jag alltid buketter till henne och för till gravgården.

När vi satt där på knä framför Mimmis och Nisses grav och ordnade blommorna hörde vi plötsligt ett förfärligt olvande som verkade komma borta från parkeringen. Det lät i mina öron som kärlekssången från en kärlekssuktande hyena.

– Hörde du? sa jag och såg på Linnea som precis kommit tillbaka efter att ha varit och hämtat vatten till blommorna.

– Ja, vad var det? sa hon och tittade sig förskräckt omkring.

I nästa sekund var han där – katten jag inte kunde annat än döpa till Laban. Helt enkelt för att han såg ut som en Laban. Ogenerat hoppade han upp på gravstenen intill oss och började tvätta sig.

20140629_172545

Vi kunde inte annat än fnissa och tycka att han var lite respektlös. Så får man väl ändå inte göra? I varje fall inte på gravgården?  Det kändes lite snopet med tanke på hur jag  försökt lära barnen att här måste man visa respekt, vara tyst och inte störa de som sover.

Så värst sällskaplig visade Laban sig inte heller vara för han morrade dovt när Ellen försökte klappa honom trots att han självmant kom fram till oss och strök sig upp efter hennes ben. Vi beslöt oss därför för att strunta i honom och gick vidare till min mommos och moffas grav.   Vi hann inte mera än vända Laban ryggen innan vi hörde hur det rasslade till i gruset bakom oss och katten fräste  förbi i  värsta 100-kattknop.

20140629_172133

Under hela besöket ute på gravgården följde han oss som en skugga. Jag vet inte om han nyligen nominerats till gravgårdens beskyddare eller om han helt enkelt var rädd att  vi skulle ta fisken som hoppade för fullt nere i ån. Jag kan i varje fall intyga att han tar sin uppgift på fullaste allvar. Han släppte oss inte för en sekund ur blicken och följde oss till och med tillbaka till parkeringen där han genast fick ett nytt uppdrag när ett äldre par klev ur sin bil.

Notering

Guldet finns mycket närmare än man tror

När musiken hade tystnat på torget tog stillheten ute vid Toholmen vid. Där väntade oss en överraskning: en ny väg eller kanske snarare en väg som genomgått ansiktsupplyftning. Tack pappa!  Såg du  att du ritat hjärtan i dammet?20140628_215329

Medan prästkragarna och gräslöken  blommande och flickorna simmade, oljade jag in Norrlandstunnan. Så nu är den brun. Nästan som en ölkagge.

20140628_215301

Och regnbågen visade oss skatten. Men vet ni. Den här gången visade den fel. Skatten ligger ju här. Alldeles precis här.

20140628_220530-1

Musik, musik, musik…

Satt på torget igår. Njöt av solsken. Och musik. Och av att årets gamla Kalle heter Lasse Lehmus.

Om några dagar blir det Nordiska dagarna i Fredricia i Danmark. Då åker en busslast med ungdomar dit för att representera Karleby.

20140628_110558

Karleby får vara stolt. Vilka ungdomar!  Vilket gäng! Och framförallt: vilken musik! Önskar så att jag också fick vara med. Men jag litar på utförliga rapporter från min andra hälft och Linnea. För jag veta att från vår egen deltagare kommer vi bara att få höra: ”nog gick det helt bra…”

20140628_115337

Varje gång jag ser blåsarna in action känner jag saknad att jag inte spelar längre. För det var kul. Jättekul. Borde jag damma av klarinetten? Men jag som skulle vilja lära mig spela fiol. Jag som hoppades att något av mina barn också velat det. Men vår Ellen har nu blivit antagen till dragspel. Och hon är jätteglad. Och även jag. Om det är det instrumet hon faktiskt tycker är häftigast.

Så lilla ♡ – känn ingen press. Men fiol är sååå vackert. 🙂

En blå pil genom bladverket

Jag slutade tidigare idag. Skjutsade vår rockare till kvällens övning och kunde konstatera att jag hade lite mer tid än vanligt att ägna mig åt middagen. Mitt i allt kockande  kom jag på mig själv med att flera gånger stå och kika ut genom köksfönstret och speja bort mot grannens buskage i jakt efter skymtet av en blå pil som kommer susande längs med vägen.

Sju år tillbaka i livet var det likadant. Förutom att pilen då var silver. Då var det något av dagens höjdpunkt när Jörri kom hem från jobbet.

Jag känner mig lite fundersam. Splittrad. Om endast drygt två månader? Vill jag verkligen göra det?  Gå här mellan köksfönstret och spisen?

 För faktum är att det inte är så där bara att ställa om vardagslunken nu när jag i nästan sex år  nonstop lärt mig att vardagen heter jobb.

Men det betyder inte att jag inte ser det positiva: att jag kommer att få vara hemma och vårda mina blombarn. Att jag kommer att få gå bredvid dem med min  vattenkanna och se dem växa upp. Ge dem ordentliga duschar med modersomsorg då och då. På samma gång som jag hinner vara den där taxichauffören som beredvilligt står och håller upp dörren på bilen åt dem. Bilen där skylten i fönstret blinkar för jämnan: Konservatoriet nästa.

Men lilla jag då? Jag funderar att jag nog vill ha något annat också än att bara gå och spana efter blåa pilar hela dagarna.  Något meningsfullt.  Ett projekt? Bara ordet projekt får det att börja klia i fingrarna på mig… Jag är nyfiken. Jag vill veta vad det är. Hjälp mig! Den där boken jag alltid drömt om?  Dikter? En roman?

Men visst, först ska jag göra det jag drömt om: gå långpromenader varje dag när barnen åkt till skolan och sen när vi kommer hem ska lilla ♡ och jag snusa babylycka. Men sen när lilla ♡ sover eftermiddag.  Då,  då, då…

Kolik? Vad är det?