Lycka är…

när elden sprakar bakom glaset i bastu-ugnen ute på Toholmen.  Visserligen fick jag åka två varv för att få hit tillräckligt med tvättvatten åt oss, men det var det värt. Nu väntar jag att bastun ska bli tillräckligt varm så vi kan få njuta av årets första bastubad här ute på villan.

Bild

Medan jag har bäddat sängar och kuskat vatten har Jörri rastat sin nya motorsåg. Han har en stor hög med ved att såga sig igenom så han lär ha sysselsättning för hela sommaren (tack pappa! ). Men Jörri säger att det är  roligt (?) – ren och skär terapi som får honom att glömma allt pappersjobb som väntar i stan.

Men snart gott folk stänger vi lyset och firar Earth hour.

Hälsningar från oss här ute i ”vildmarken”.

Glada vi till skolan gå?

Jag hade lovat mig själv att aldrig hålla några politiska brandtal på bloggen.  Men den här gången blev det för mycket och jag håller på att svämma över. Det hjälper inte hur jag än biter ihop för jag får ingen ro innan jag lättat på trycket. Ni som inte orkar lyssna kan byta ”kanal”. Kan bara säga att tack och lov skriver jag detta idag och inte igår. För igår var jag arg. Rent ut sagt förbannad. Idag orkar jag inte annat än vara ledsen.

Bild

Det som gör mig upprörd är Linneas skola, som till hösten också var tänkt att bli Ellens skola. Staden har i sin spariver i dagarna beslutat att skolan, pga ett lågt elevantal till hösten, ska bli en två-lärar-skola, dvs att en lärare har hand om årskurs 1-3 och den andra om årskurs 4-6. Som bäst har man tre lärare i skolan och klassindelningen sträcker sig följaktligen över två årskurser. Hur man klarar av att undervisa två klasser samtidigt har jag aldrig förstått och tanken på tre klasser låter i mina öron alldeles absurd.

Ta bara finska som exempel.  Vår familj hör till de mer ”exotiska” familjerna i den här staden eftersom vi är helt enspråkiga. Majoriteten av alla barnfamiljer här i stan använder nämligen båda språken hemma. Ifall Linnea ska gå i samma grupp som åk 4-6 betyder det att lärarens undervisning ska ta hänsyn till de olika årskursernas läroplan i finska på samma gång som han också måste beakta barnens språkbakgrund (dvs ordna anpassad finska för barn som har finska som modersmål). Om jag kommer ihåg rätt skulle detta innebära att läraren måste undervisa ur 14 böcker samtidigt!  Jag förstår inte resonemanget.  Tack och lov att jag inte blev lärare! De är inte lite de förväntas klara av!

Jag kan dock förstå stadens resonemang att elevantalet är litet och att de här ser sin chans att kumna spara några euron.  Tyvärr blir det endast småplotter i kassan hur de än gör. Redan i julas drog de in skolans eget kök och på samma gång försvann människan som ska hålla rent  i skolan. Här blev det nog inte som man tänkt sig för trots att man fick bort en människa så kvarstod faktum att det ändå behövs någon som kör maten till skolan, delar ut den, diskar och städar. Hur kunde man missa det? Jag skulle bra gärna vilja veta hur stor den inbesparingen blev!

Men nu är det alltså en lärartjänst som ryker. Jag skulle vilja veta hur staden har tänkt garantera att undervisningen framöver håller måttet.  För att inte tala om hur de menar att lärarna ska orka! Sjukledigheter är också ganska dyrt vill jag påstå? Och förresten, vem vill jobba på en skola där man bränner ut sig?

Personligen kommer jag inte att hålla min barn i en skola där jag inte är garanterad att de får en ordentlig undervisning.  Problemet är att det inte finns många skolor att välja på här i stan. En skola knakar i sömmarna pga alla elever och en annan skola kommer att tömmas och inhysas på annat ställe pga mögelproblem. Jag frågar därför kära Karlebystad-beslutsfattare – var det så smart att stänga Renlundsskola för några  år tillbaka?  Om det nu är småskolorna som ska bort ( för det är väl dit allt detta leder) – se då till att det finns någonstans att sätta våra barn. Det går inte att spara på skruvarna i stolen – tids nog brakar den ändå ihop.

Och ni som inte tycker att små byaskolor är viktiga – kan läsa här ett av mina tidigare inlägg:

Bombhot

 I dagens värld behövs det fler av sådana människor som kan göra skillnad och göra världen en tryggare plats att bo på.

Billös

Idag har jag tvingats  plocka fram cykeln och cykla till jobbet då bilen är hos bildoktorn efter att frun förra veckan varit och tryckt in nosen på den…. inte mycket,  men förargeligt ändå. En spik i däcket och blixthalka är en dålig kombination har jag ganska hårdhänt fått lära mig…

Bild

Så igår kväll var jag därför och lämnade in mitt andra jag till reparation och promenerade de 4-5 kilometrarna hem från verkstaden. Friskluftsförgiftning! Men ganska skönt ändå.

Till jobbet skulle jag gott kunna cykla varje dag om det inte var för det faktum att jag behöver bilen till allt kuskande på eftermiddagarna. Så idag blev det att improvisera lite och slänga sig på sadeln igen efter  jobbet och cykla iväg till Jörris jobb och hämta hans bil. Och Jörri fick cykla hem istället… Krångligt! Men det positiva är ju att både han och jag får den där motionen som jag så ihärdigt efterlyst.

Ellen ska ha skola i gammaldags stil på torsdag och det är spännande värre. Mjölkflaskan är redan diskad och klar och vi vet nästan vad hon sätta på sig för kläder. Största problemet är nu om hon ska ha ett vitt spetsförkläde på sig eller ett rosa förkläde… Tur att vi har några dagar ännu på oss att testa oss fram och träna ytterligare lite till på nigningarna…

100-åringen

 

Bild

Ikväll var vi till gravgården i Kronoby med ett ljus till min faffa som idag skulle ha fyllt 100 år om han levat. Vi var inte de de enda som sökt oss dit för där brann tre andra ljus också.

Har läst på facebook idag gamla minnen om hur fammo och faffa brukade sjunga tvåstämmigt i bilen, köket, i ladugården vid mjölkningen osv. Det kallar jag vardagstrivsel. Sånt borde det finnas mera också av idag.  Men nej, stället för att umgås  sitter vi klistrade framför datorn och teven. Jörri – ska vi se det som en utmaning i sommar?  Du och jag tvåstämmigt? Vi sjunger ju trots allt i samma kör så det borde inte vara så svårt… 

Jag undrar om ån där vid gravgården alls stått helt stilla den här vintern. Jag tycker att alltid när jag varit dit har vattnet porlat fram under bron. Men idag så kändes inte porlet så kallt och dystert som tidigare. Snarare hade porlet bytt ton och det fanns vårglädje i rösten.

Vi var även ut till Toholmen.  Där ekade svanarnas rop över den ännu isbeklädda sjön.

Fammo och faffas lilla torp stod där och tittade på oss. I vinter har pappa sågat ner en björk så att inget skymmer sikten när jag ska sitta på vår villatrappa i sommar och se på det lilla huset med sin kännspaka dubbeldörr. Ja jag är nostalgisk.  Det vet jag. Det tyckte andra också när jag bad att få flytta huset till vår villa. Det behövs inte mycket mera än åsynen av den vita dubbeldörren för att jag ska bli glad.

Heimani i skick

Hej! Jag är nog här även om jag verkar att ha drabbats av tunghäfta.  Jag börjar allvarligt tro att jag är vårdeppig. Allt är trist och vädret gör inte saken bättre. Ena dagen är det iskallt och massor av snö faller ner för att nästa dag vara +4 och allt är bara slask. Fast idag har solen lyst så sådana här dagar gäller det att ta tillvara stunden och tanka ljus för att ha till sämre dagar.

Hoppas humorgruppen KAJ kan muntra upp er denna lördagkväll.  De lyckades i varje fall med mig.  Så mycket att jag inte kunde låta bli att gå in på Wasa teaters hemsida och kolla om det fanns några lediga biljetter till deras show. Men nej – allt var slutsålt.

Men jag tröstar mig med att Tomas Ledin kommer hit i april och till den konserten har vi biljetter.  Jaaaaa!!!! 😉

Får jag lov?

Bild

Gissa vad Jörri och jag gjorde igår när vi hade vår tumistid? Kanske inte riktigt vad vi hade tänkt göra en sådan kväll, men håll i hatten, vi stack iväg på dans! Visst hade jag läst någonstans att det var dans, men det hade tydligen ändå inte gått ända in i mitt undermedvetna. Vi skulle ju bara iväg till Jungsborg och lyssna på Kokkola rockers, Cool breeze och Made in Såka på deras gemensamma spelning… Men dans? Nej, definitivt inte dans.

Men där, mitt på dansgolvet insåg jag plötsligt att vi var omringade av smäktande dansare som raka i ryggen gled fram över det mjölade golvet.

– Vi sätter oss där, mumlade jag åt Jörri och drog iväg med honom till några uppradade stolar längst bak i salen. Så där satt vi, jag med vidöppen mun, fånigt stirrandes på paren som gled fram över golvet framför oss. Jag kunde inte sluta titta på dem för det syntes lång väg hur de njöt, att detta var något de hållit på med i många år tillsammans. Takten, rytmen satt i ryggraden. Tung, lätt, lätt. Tung, lätt, lätt.  Böj, sträck, snurr.

I något skede noterade jag också till min förskräckelse en äldre man som frimodigt gick fram och bjöd upp damerna som befann sig i salen. När han närmade sig mitt håll, tryckte jag mig förskräckt upp efter Jörri och såg honom djupt in i ögonen och var kärare än jag varit på länge.  Inte förrän karln passerat och jag försäkrat mig om att faran var över kunde jag andas ut. Jag menar inte att det var något fel på mannen ifråga. Nej inget sådant. Men när jag inte har dansat sedan vi gifte oss för 16 år sedan är det lätt att gripas av panik bara över tanken att dansa med någon som såg ut att bemästra grejen till fullo. Jag såg redan framför mig hur han kastat iväg mig i en våldsam piruett och jag åkt huvudet före in i scenen…

Till slut kunde Jörri och jag ända inte hålla oss och måste ändå testa själva på att dansa. Det såg ju så roligt ut. Efter att ha trampat varandra på tårna tillräckligt många gånger och varit på väg att tappa balansen och trilla raklång på golvet ett flertal gånger, lyckades det till slut riktigt bra.

Men några hängivna dansare blir vi nog aldrig, men det var roligt att glänta på den Pandora-boxen och se vad vissa människor håller på med om lördagskvällarna. För att inte tala om hur bra kondition det krävs att snurra omkring kvällen igenom! Där behövs inga gym inte!

Och banden då? Jo de var jätteduktiga. Jag blev nästan avis. Tänk att göra verklighet av sin dröm som vuxen och ställa sig på scen och sjunga och spela.  Det skulle jag aldrig våga hur mycket jag än skulle tycka att det är roligt.