Sportlovar

När andra söker solen i södern eller snö i norr – då checkar vi in på tropikerna i Vasa. Har idag plaskat omkring i bassängerna tillsammans med många andra badgäster. När det blev för trångt i badet stack vi in till stan på mat, bio och shopping. Det är lätt att få timmarna att gå i den gamla studiestaden. Det känns konstigt att tänka att  jag faktiskt har bott här i 3,5 år av mitt liv. Men längtar tillbaka gör jag inte.

Bild

 

När vi kom tillbaka till hotellet simmade vi lite till och den här gången tyckte till och med jag att det var riktigt mysigt för mörkret hade sänkt sig på utsidan och lugnet, nu när inte så mycket människor längre var i farten,  hade hittat in på spaet.

Bild

Näst på schemat står fredagsmys på hotellrummet och sedan blir det dags att sjunka tillbaka mot de mjuka dynorna i några timmar i väntan på frukost.  Nam.

Odlingstips

Ingen med lite självbevarelseinstinkt skulle publicera en sådan bild av sin golvbrunn. Nå detta tok kan helt enkelt inte låta bli. ”De får tala på byin ho mytsi di vill” 🙂  Jag motiverar detta med att denna blogg INTE är någon inredningsblogg – ledsen om jag gjorde någon besviken nu;-) Och så för den delen också så råkar faktiskt ett av mina motton vara att : tell the truth and nothing but the truth 😉 Hur snuskigt det än må vara 😉

Jörri kom hem idag och konstaterade att gallret till golvsilen i hjälpköket åkt åt sidan. Innan han hann sätta tillbaka det på sin plats märkte han att där stack upp någonting! En planta! Hallå – när har familjen senast städat här?!

Bild

Denna golvsil är aldrig i bruk, men i skåpet ovanför förvarar vi kaninmat. Något frö (av bilden att döma en hel del frön…) måste alltså ha  trillat hit och slagit rot… Undrar just hur stor solros det kunde ha blivit av detta? Egentligen borde vi ha låtit den vara. Som ett lite annorlunda experiment…

Behöver jag säga att golvsilen blev städad idag? Rensad.

Slutet gott, allting gott

Bild

Igår rök gipset. Telefonen ringde redan tidigt på morgonen:

– Kan ni komma lite tidigare så tar vi bort gipset innan röntgen?

– Ja tack gärna!  För vad annat kan man säga? Det var ju detta vi väntat på så länge.

Väl framme och efter en stunds lirkande och klippande fick han, gipsmästaren, till slut bort gipset. Det var en förundrad Ellen som fick tillbaka sin hand. Hon satt där och tittade på den och såg ut att fundera ifall den verkligen var hennes arm. Den var ju så mycket styvare och torrare i hyn än hon kom ihåg den.

Innan besöket hade jag förberett mig mentalt på att vi ett tag framöver skulle komma att bli stamgäster hos fysioterapeuten. Men icke sa nicke. Inte i nuläget i varje fall. Barn lär ha en tendens att ta i bruk sina brutna lemmar på ett helt annat sätt än vad vuxna gör. Och det har vi kunnat konstatera själva på den här korta tiden. Igår på förmiddagen gick Ellen ännu och stödde handen mot kroppen,  men redan igår på kvällen kunde hon sträcka den rakt ut. Hon har ju trots allt haft armen gipsad i vinkel i fem veckor så inte undra på om det kan kännas obehagligt att sträcka ut armen. Idag  har hon till och med klätt på sig själv och använder även handen aktivt i allt hon gör.

Jag har alltid varit förundrad av kroppens läkningsförmåga och igår blev jag ännu mera fascinerad. Benpiporna i Ellens arm låg nämligen inte i jämn linje mot varandra utan ”nuddade” endast i varandra på ett litet område. Jag måste erkänna att jag var något skeptisk till det hela när jag såg röntgenbilderna första gången, men beslöt att tro läkarna när de sa att benpiporna hade tillräckligt med kontaktyta. Igår fick vi se de nyaste bilderna och på dem såg man tydligt hur benen ”skjutit skott” över brottstället för att överbrygga det. Mäktigt! Och då måste man ännu komma ihåg att det endast gått fem veckor sedan olyckan! Tala om att kroppen strävar efter friskhet!

För tillfället är benet mycket tjockare på brottstället, men läkaren menade att inom något år kommer man inte ens kunna se att där varit ett benbrott. Jag tycker att det är lite som trolleri, men med den skillnaden att  illusioner inte kommer  i närheten av de konster människokroppen kan bjuda på.

Vårglädje

 20140222_102426

Igår hade ett tjockt snötäcke lagt sig över marken under natten.  När jag promenerade till stan fick jag ställvis vada mig fram genom snöhögarna. Som om det inte vore nog,  kunde jag inte låta bli att nu som då hoppa in i skogen utmed vägen och ta några foton.  Naturen var så fin. Alldeles orörd.

Att fåglarna dessutom sjöng i träden och det var så varmt att jag hade lämnat mössan (jag avskyr mössor) hemma – gjorde inte saken bättre. Just då var det bara att njuta av stunden och glömma vetskapen om att det kommer att bli slaskigt värre de närmaste dagarna.

20140222_102400

Inne i stan höll jag på att bli överkörd av en mörkhyad man på cykel. Han hade väl inte märkt att det var glashalt under snön och att man kanske borde ta det lite försiktigt.  Men jag kunde inte annat än le åt honom för liksom fåglarna i skogen sjöng han för full hals. Tydligen var det en väldigt svängig musik som strömmade fram ur hans hörlurar.  Han hördes lång väg där han kom cyklade och otaliga var de huvuden som förvånat vände sig om och glodde efter honom. Men jag tror att innerst inne så var det många som var avundsjuka på honom – att de inte vågade vara lika modiga och spontana som han. För är det vår i luften så är det. Och då måste det få höras.

Upprepningens lag

Jörris moffa brukade prata om upprepningens lag, när saker som man pratat om kort därefter upprepar sig.

När jag var inne på arenan nu på morgonen, gissa vilken film fanns där? Eller rättare sagt, vilken serie om 25 delar? Jo, barnmorskan i East End!

På arenan hittar ni den här. http://arenan.yle.fi/tv/2139586

Vill ni se den på teve så kommer del 5 idag 22.2 från Yle teema klockan 17.

Läslust

Bild

Jag var till skolan i veckan på en läskväll med Oa Lönnbäck. Väldigt intressanta funderingar hade han. Han sa bland annat att för att man ska behålla intresset för läsning ska man läsa det man tycker om. Det finns så många böcker att välja  mellan  och alla har vi olika smak och kan omöjligt tycka lika.  Så ifall en bok känns tråkig – byt.

Jag håller på med honom.  Som bäst har jag tre böcker på g och ingendera av dem har lyckas fånga mig totalt. Plikttroget kämpar jag ändå vidare, för det känns lite som ett svek att lämna en bok på hälft. Jag vill ju åtminstone säga att jag läst ut den.

Cirkeln är en ungdomsbok. Först tyckte jag att den var bra och slukade flera kapitel i rad. Tills jag insåg att det är en fantasybok. Jag tycker inte om sådana böcker. Så nu när jag läst halva boken vet jag inte vad jag ska göra. Svälja eller förkasta?

Barnmorskan i East End har jag bara tjuvsmakat på, men jag tror den är något för mig. En massa medicinska termer stör mig inte, men för någon annan kan det vara krångligt. Berättelsen om en kvinna med eklampsi fick mig att tacka gudarna att jag fött mina barn på 2000-talet. För dig som inte vet vad eklampsi är kan jag berätta att innan boken var eklampsi ett luddigt begrepp även för mig. Men i boken berättades om en kvinna som fick detta och de svåra kramperna hon fick genomlida innan hon dog. Det hela utspelar sig på 1950-talet i London och merparten av kvinnorna föder hemma.

En bok jag skulle vilja läsa är ”Min mormor hälsar och säger förlåt” av Fredrik Backman. Någon som läst den? Den låter kul men är den det på riktigt?

Men först bokberget vid sängen.

Nu öppnar vi dörren till helgen!

Bild

Veckan gick snabbt. Otroligt snabbt.

Ibland känns det som om veckorna bara har måndagar och fredagar. Allt däremellan flyter ihop till en grå massa.

Jag har inga planer för veckoslutet – förutom att jag tänkte jobba lite imorgon.  Men  bara lite. Jag funderae lite på att jag borde promenera till jobbet,  både dit och tillbaka.  På så sätt skulle jag slå två flugor i en smäll.  Jag har nämligen blivit så lat. Så lat att jag allvarligt funderar på att införa belöningssystem med guldstjärnor åt mig… En stjärna för varje motionspass. Jag funderar att det kan vara enklare att förverkliga mål när man ser dem rent konkret.

Nästa vecka är det sportlov. För min del blir det endast två dagar ledigt.  På måndag ska jag med Ellen till sjukhuset ooch eventuellt får hon då bort gipset. Det hoppas jag verkligen! Jag har trots allt inget att klaga på. Den här resan har gått jättebra. Det är bara det att jag är så evinnerligt trött på plastkassar i duschen.  För att inte tala om smutsen… Gipset har verkligen sett sina bättre dar…

Ifall hon slipper gipset har vi lovat familjen något skoj till nästa helg. Så mycket kan jag avslöja att det handlar om vatten. 😉

Men nu – nu öppnar vi dörren till helgen!

Tillplattad

En sorglig syn mötte mig på parkeringen idag.

Mannen från underjorden hade tydligen sträckt upp handen till oss på ytan för att hälsa:

– Hur står det till? Vackert väder idag.

Bild

Men han visste inte att vi jordbor är ett besvärligt släkte.

Vi ser inte.  Hör inte. Vill inte.

Istället blev han brutalt överkörd. Tillplattad. Högst antagligen av ett ylande vrålåk till bil.

Stackare. Jag hoppas det inte gjorde alltför ont.