Hårfager

Bild

Igår var alla tre damerna i det här huset och fixade frillan till Dreamhair i Kronoby.  Jag är så glad att vi hittat oss en frissa igen. Vi har hunnit förlora många genom åren. Precis när vi har kommit igång har de plötsligt meddelat att de flyttar eller helt enkelt bara lagt av. Så nu håller vi hårt i Annika för den här talangen släpper vi inte!

Linnea och jag spanade nog lite avundsjukt på Ellens fina flätor hon fick i sitt hår. Fast Linnea skulle nog också ha fått flätor, men hon föredrog att lämna håret öppet föt att känna det nyklippta håret fläkta i vinden.

 Det där med flätor är för övrigt inte min grej. Det ser så enkelt ut när Annika gör det – men när jag försöker –  ack och ve… Där tar mina moderliga talanger slut. Jag blir så förtvivlad för det blir inte som jag vill och lösa hårtestar hänger än här, än där. Och barnen blir lika besvikna…

– Men mamma du kan ju inte!

Nä, jag vet.. morr…

Bild

På hemvägen for vi via Mariann och jag fick världens finaste blombukett – imorgon får ni se!  När vi berättade att vi skulle få sova stående för att inte förstöra kamningen tipsade hon Ellen om silkeshalsdukar. Hon berättade att när hon var ung, i tuperingarnas tidevarv, så räddade man frisyren bäst genom att sova med silkesduk på huvudet.

Ellen gjorde stora ögon och jag såg att hon memorerade varje ord. Vi hann inte mera än innanför dörren innan hon skulle göra en grundlig inventering av mammas scarfförråd. Det låg alltså en liten flicka med huckle på huvudet inatt i sin säng.

Men det funkade! Flätorna satt lika prydligt ännu i morse när hon vaknade. Så tack Mariann! Och tack Annika!

Bild

Tandfen – var är du?

20140127_060348

I samband med att Ellen blev sövd och armen gipsad, passade anestesiläkaren på att dra ut Ellens tand som hängde på en skör tråd. Givetvis med tillåtelse av Ellen och på det villkoret att hon fick med sig tanden hem.

Efter att vi kom hem glömdes alltsammans bort. Det kom så mycket emellan. Men i fredags blev det fart på fröken när hon plötsligt erinrade sig att tandfen visst var skyldig henne lite pengar. Genast skulle vattenglaset laddas.

Men tandfen har haft mycket på agendan så det dröjde ända tills idag innan hon släppte ner slanten i glaset. Men Ellen har inte knorrat för det- hon har istället bara typ nickat med huvudet i riktning mot glaset: – Mamma, skulle du kunna…?

Annat var det när Jacob var liten och han ännu var totalt omedveten om vem denna fe egentligen var. Han hade tappat en tand strax på morgonen och trots att vi hade bråttom iväg så vägrade han åka någonstans innan han fått satt tanden i vattenglaset. Detta trots att vi försökte övertyga honom om att tandfeer endast är ute på uppdrag nattetid (tänk att vi inte visste själva att de har dejour 24 h i dygnet! ) I brådskan öppnade i varje fall Jörri vattenkranen på max när han skulle fylla på vatten i glaset, med den följden att tanden virvlade upp av trycket och for rakt ner i avloppet…

Milda makter. Goda råd var dyra för där stod gossen intill och hoppade:

– Pappa, pappa. Får jag se pappa? Får jag se tanden…

– Gulp, svalde pappa där han stod och tittade ner i det tomma glaset. Hur räddar man sig ur en sådan situation?

Jo, Jörri lyfte snabbt upp glaset högt upp på bokhyllan och drog till med en vals att där uppe skulle tandfen ha enklare att hitta den. Och något mer tittande på tanden skulle det inte bli för nu var det OTROLIGT bråttom…

Jacob nöjde sig med den förklaringen men kikade nog misstänksamt upp mot glaset uppe på bokhyllan.

Och medan pojken gick och satte sig i bilen kom tandfen med ilbud för att rädda det som räddas kan…

Sagan fick sitt lyckliga slut. T o m Jacob ler idag åt berättelsen,  men den gången skulle han inte ha gjort det om han vetat sanningen 🙂

Dåligt samvete

Bild

Jag dras med lite dåligt samvete för att jag inte uppdaterar mig så ofta som man borde göra när man har en blogg:-(  Arbetet uppslukar mig som bäst. Det är som jag anade att det där med blogg och bokslutstider inte riktigt går ihop. Men jag kämpar vidare bland verifikathögarna och bjuder er på nyaste nytt från svalungevärlden när jag hinner mellan varven. Hoppas ni står ut med mig…

Och så har jag börjat skriva – igen. Få se hur länge ivern håller i sig. Men det är roligt när tankarna flödar.Det konstiga är att ju mer jobb jag har, desto mer skrivnödig blir jag.  Är jag ledig får jag inte gjort ett dugg. Hur går den ekvationen ihop?

I väntan på våren bjuder jag på en bild på nyaste blomman som lyser på vårt köksbord. Jag är rädd att jag håller på att bli vårgalen. Varför annars detta plösliga behov av att fota krukväxter?

Madeleine

20140108_065052

 

Jag tycker om självbiografier och berättelser som baserar sig på verkliga händelser. Av min mamma har jag fått den här boken om Madeleine – flickan som försvann under en semester i Portugal i maj 2007.

Det finns knappast någon som undgått att höra talas om Madeleine.  Hennes öde har manglats i såväl tidningar som teve. Så sent som för ett par veckor tillbaka fanns i tidningen åter en gång en kort notis om att man hittat ett nytt spår att följa upp.

Boken är inget litterärt mästerverk – snarare en något desperat nedtecknad berättelse av mor i huset där hon försökt återge en ofattbar händelse som deras helt vanliga familj tvingats gå igenom.

En tid beskylldes även föräldrarna för att ligga bakom Madeleines försvinnande.  Om jag ska vara ärlig så hörde jag nog till dem som tänkte att det kunde finnas lite sanning i beskyllningarna. Men efter att ha läst boken är jag inte så säker längre.  Det må så vara att jag är blåögd och gärna vill tro gott om människor, men efter att ha läst boken är det svårt att blunda för medias roll och deras strävan efter att alltid ha en smaskig nyhet att berätta. Det verkar inte finnas några gränser för vad media får göra och världen är enfaldig nog och följer med utan att blinka.

Boken är tung att läsa för det finns ju inget hopp som för en framåt. Man vet ju att ingen flicka hittats än i denna dag så det gör liksom detsamma om man kommer till slutet eller inte. Flickan är och förblir lika ohjälpligt försvunnen ändå.

Vad som än hänt kvarstår faktum att en liten vacker flicka farit illa. Om hon ännu lever hoppas jag och ber att en ängel sitter vid hennes sida och håller händerna beskyddade över henne….

9 h 37 minuter av mitt liv

Bild

Jag köpte mig själv en present häromdagen.  Jag kunde helt enkelt inte låta bli när jag såg den i affärens  dvd-hylla: Bron 2. Med julhelgens Bron 1-maraton ännu i färskt minne kunde jag inte gå förbi möjligheten att få komma tillbaka till Danmarksbron och få reda på vad som hände sedan. Det känns lite som att ha ett oanvänd resebiljett tillbaka till äventyret. Jag kan knappt bärga mig.

Funderar

20140121_071605(0)-1I morse när jag klev ut på trappan vällde stora, blöta snöflingor ner från himlen. Det var snömannen  som fått inspiration att hålla storstädning och stod och skakade ur alla sina molnkuddar. Det är friskt  med sådan impulsstädning, tänkte jag där jag stod under gatlyktan och lät flingorna bädda in ansiktet ordentligt innan jag skyndade mig in på kontoret för att inleda dagen. För det var ju faktiskt riktigt skönt. Inte ens kallt. Bara vått och skönt.

Hela veckan (vi har trots allt inte kommit mer än två dagar in i den här veckan så mycket kan ännu hända…) har jag försökt stiga upp i god tid för att hinna i väg innan familjen vaknar.  Detta för att jag vid behov ska ha extra tid på eftermiddagen att kunna ta hand om Ellen ifall det krisar till sig.

Det är skönt, när man väl kommer upp, att stiga upp så där halvt i natten och bara få den där tiden för sig själv. Morgontidningen uppslagen och en kopp rykande hett te och katten som ligger på stolen intill och putsar morrhåren –  mycket bättre än så kan det inte bli.

Hela livet känns för övrigt kretsa i och kring Ellen. Till och med bloggen. Jag hoppas ni står ut tills vi får ordning på vardagen igen.

Det har varit väldigt lite gnistor hemma hos oss de här dagarna. Det är som om alla håller andan och trippar på tå för att inte störa. Det är rätt  skönt det med, men jag kan ändå inte låta bli att stillsamt undra hur länge lugnet håller i sig. Jag funderar när de andra kommer att upptäcka att vår lilla sjukling  också är väldigt skicklig på att utnyttja situationen hon befinner sig i…

I lördags var storasyster verkligt ledsen över Ellens olycka och tyckte att alltsammans var hennes fel – att hon borde ha sett efter sin syster bättre.  Detta trots att hon inte alls hade någon andel i det som hände. Ellen kunde lika bra ha snavat och brutit armen här hemma i vardagsrummet. Men på ett sätt är det skönt att se oron, omsorgen om den andra.  Man ser ju att de tycker om varandra trots  att  man ibland tvivlar när man tvingas rycka in som medlare när ilskan viner genom luften.

Vackert

20140120_200133

Är det någon annan än jag som tycker att det är vackert där ute nu? Vackert så att man blir alldeles lyrisk. Jag skulle kunna gå en hel dag med min kamera vid näsan och bara fota, fota, fota… Och detta bara för att jag tycker att det är så roligt med bilder.

Men det går inte alltid att göra bara det som man vill. Vardagen sticker sig emellan och man måste jobba också –  förutom när man leker grevinnan och betjänten med Ellen förstås 😉 Hon är suverän på att vara grevinna och jag lyder, minsta vink. ”The same procedure as last year, miss Ellen?”

Har ni märkt en sak, att det inte är lika mörkt om kvällarna längre? Att man till och med hinner få sig en glimt av världen när man kommer hem?

Idag hann jag inte alls med några rimfrostade träd. Även om jag nog försökte… 😉 Jag och Ellen hade viktigare saker att dona med.  Men det gör inget. Jag lånar Ellens blommor istället. För det tycker jag också om – tulpaner.  Tulpaner är bland det bästa som finns i blomväg.