Nu när ett nytt år frasar alldeles intill fötterna…

IMG_4489

IMG_4437IMG_4497

Ha inte för bråttom under det nya året

så att du inte hinner njuta av färden

när vinden lyfter dig,

bär dina vingar.

Och lova mig att du håller drömmarna levande

men också att du kommer ihåg att sänka stjärnkikaren ibland

så att du inte missar lyckan

där den glittrande ler mot dig genom daggens klara öga.

Ett svindlande GOTT NYTT ÅR önskar jag dig!

Vi höll nästan på att glömma våra små vänner

 

IMG_4374IMG_4377

På självaste julafton satt de där utanför vårt fönster, våra små vänner från skogen, hålögt stirrande på
fågelfröautomaten gjord av kartong, där den tom och med ett stort hål i bottnen, fladdrade i vinden.

– Köpte vi hem fågelmat? Jag försökte låta naiv och ovetande på rösten, trots att jag redan visste svaret på min fråga. Fågelmat fanns inte med på inköpslistan när vi dagen innan julafton sprang igenom mataffären, totalt oberörda av att vårt kylskåp redan innan klagat över både andnöd och sviktande fogar.

Så där satt vi, på självaste julafton, vid vårt dignande julbord och försökte låta bli att tänka på de hungriga blickarna stackarna utanför vårt fönster sände oss.

Jag hade nästan lyckats glömma alltsammans när affärerna öppnade igen och vi åkte iväg för att fylla på mjölkförrådet.

Men Jörri kom ihåg – plötsligt blev det fart i honom. Utan ett ord och med ett hårt grepp om inköpsvagnen, stegade han iväg i riktning mot djurmatsavdelningen.

Det var inte bara katt- och kanin mat han kom tillbaka med. Nej, fågelfrö i mängd och massor.

Och en fågelfröautomat i grön plast – kanske inte riktigt den allra snyggaste, men definitivt bättre än ingenting alls.

Och våra vänner ute på gården verkar nöjda.

Som bäst firas det en andra julafton utanför vårt fönster.

Enda hotet för de små parvlarna är den giriga skatan vars snålvattnen står som en sky kring näbben.

Men jag varnar dig stygging – nu får du allt ge dig till tåls för här inne sitter jag redo med kvasten!

mina nyårskarameller

Tomten kom med en ny telefon åt mig – tack tomten! Men nu är jag fast i träsket, med råge för det ska knappas än här och än där för att ens kunna ringa ett enkelt samtal.  Och till på köpet ska mobilen laddas för jämnan – alla finesser kräver så mycket ström. Det känns lite som att jag tagit ett steg tillbaka  i tiden på samma gång som jag har tagit ett rejält steg framåt in i teknikvärlden.

Värst var det när vi satt i bilen och pappa ringde. Halft i panik knackade och svepte jag överallt på skärmen, men ingenting hände. Telefonskrället ville inte släppa fram honom.

582179_10150736828273841_837669670_n

ImageImageImageFrån baksätet började order hagla i allt tätare takt. Tätt ackompanjerad av Jörris instruktioner där han satt bredvid mig och körde.

– Men mamma, du gör ju helt fel! Du ska ju svepa från vänster till höger!

Behöver jag ens framhålla till mitt försvar att jag hann i varje fall svara innan pappa tröttnade och lade på. . .  Och ja, jag är väldigt medveten om att dagens 6-13 -åringar har bättre koll på tekniken än vad jag har…

Bästa aha-upplevelsen hittills är att ändå  att den underfundiga telefonen hittade alla mina bilder jag publicerat i tiderna på Facebook. Bilder jag blir glad av och som jag nästan glömt att jag hade. Vissa av bilderna har något år på nacken, men för mig känns det som om jag tog dem igår.

Så håll till godo – här kommer några av de  nyårskarameller jag har att bjuda på.

När vattnet porlar utmed dikesrenarna…

Man kunde nästan tro att det vår där på utsidan, om det inte var för vintermörkret. När jag var ute och gick häromkvällen rann smältvattnet fram i porlande strömmar utmed dikena. Det är ju för tokigt! Mitt i vintern!

Men om det nu ska vara så här kan man göra det bästa av situationen och tillåta vårkänslorna att spira. Jag får i varje fall sommarfeber och blir väldigt nostalgisk av att lyssna på Tomas Ledin när han sjunger om sina barndomssomrar uppe på Höga kusten.

”Vars nå ha lu vare hela dan

snart har veckan gått

hela Dyön är full av hallon

se alla litrar vi fått

ä lu okramad ungvasker

kom hit, kom hit

här finns det armar och solsken åt alla”.

Ljus i pillerformat

När man är julledig hinner man läsa en massa roligt, men även en massa mindre roligt.

I senaste Tehy tidning (nummer 16) hittade jag en artikel om konst tillverkad av skräp/avfall från sjukhus. Bilden här ovan förställer ”Avioerokruunu” (skilsmässokronan) som konstnären Cia Karlsson har tillverkat av förpackningarna från olika ångestdämpande-, depressions- och sömnmediciner.

I artikeln fanns även bilden av en fin takkrona som samma konstnär tillverkat av  Deprakine-tabletternas folieförpackningar. En användare av psykmediciner hade beskrivit takkronan med orden ”Nykyihmisen luomaa keinovaloa…” (fritt översatt: konstgjort ljus skapat av nutidsmänniskan ).

Den som vill läsa artikeln i sin helhet kan ladda ner tidningen här (sid 73).

.

vad är konst?

20131226_19121720131226_184137

När alla klappar är öppnade återstår att låta kreativiteten flöda och släppa ut all längtan man burit med sig ända fram till jul.  Flickorna funderar på begreppet konstnär – hur många tavlor måste man egentligen måla innan man kan ge sig själv den titeln? Vi kom överens om att för oss räcker det med en. Huvudsaken är att man har roligt.

Men motgångar kan vara jobbiga att hantera för såväl stora som små konstnärer. Hos oss heter dagens motgång feber och trötthet. Men den motgången botas bäst på soffan med Barbie dansades fram över teverutan. . .

This one goes to our friends S and T!

Bild

A couple of years ago I was really sad because I thought it would be a terrabile Christmas because there were no snow on the ground.

We visited our friends S and T and I told them how much I miss the snow.

S, who is from India, said:

”I´ll pray for you.”

I forgot his words but in the Christmas eve the snow suddenly started to fall from the sky. White, big snowflings – it was so beautiful! We were standing outside, laughing at the snow when I got this message on the phone:

”Is it enough now?”

We were so grateful and thougt he was such a lucky fellow.

This year it was the same thing. No snow anywhere.

We went to see T and S and I asked him if he remembers this episode and I asked him if he could do ”his thing” one more time.

”No problem, I´ll pray for you.”

And he did.

This was the other day.

Yeasterday when I woke up the ground was all white.

I could not believe my eyes.

But from now on I´m convised

– whenever I need snow there is always one person I can call. No matter what. I believe he can help me.

Thank you S and may you and your family have a marvellous white Christmas!